: Bowers & Wilkins Signature Diamond

Lyx är per definition något för ett fåtal individer, något som har ett högt pris och finns i ett begränsat antal. Men på samma sätt som ett schweiziskt ur i juvelprydd platina inte nödvändigtvis visar tiden mer exakt än andra klockor, är inte en designhögtalare alltid någon exakt musikförmedlare. Syftet är detsamma som urets: att skänka de få ägarna ett ögonblick av eufori varje gång de använder det praktfulla föremålet – som resten av oss bara kan beundra på avstånd.

Lyx blir än exklusivare om man begränsar antalet tillverkade föremål. Sådant fungerar utmärkt för många lyxtillverkare, fråga till exempel LMVH, företaget som ligger bakom exklusiva Louis Vuitton, Dom Pérignon, Kenzo, TAG Heuer, Zenith och 55 andra lyxmärken.

Marmor och diamanter
När en högtalartillverkare numrerar en produkt i en begränsad serie, smyckar den med marmor och högklassig lack, ja till och med sätter in en diskant med membran av äkta diamant på toppen, finns det däremot all anledning att bli skeptisk. En högtalare har ju en bestämd funktion som helst ska utföras på ett perfekt sätt, och det hjälper inte att smycka den på samma sätt som man smyckar en Chanel-klocka. Högtalarens primära uppgift är att spela musik så bra som möjligt. Man kan som bekant inte få allt.

Sällsynt möjlighet
Signature Diamond är byggd för att fira Bowers & Wilkins 40-årsjubileum. Högtalaren med bara två element byggs bara i en begränsad upplaga av 500 numrerade par och är konstruerad med känd B&W-teknik. Juvelen i smycket, bokstavligt talat, är diskanten med membran av diamant. Det är ett superstyvt och oerhört lätt membran som B&W introducerade i de dyrare 800-modellerna för tre år sedan.

Elementet är monterat i ett hus av marmor som sitter på ovansidan av det kompakta och elliptiska kabinettet. Fördelen med marmorhuset är frånvaron av resonanser, vilket borde ge diamantdiskanten optimala arbetsförhållanden. Den vita versionen av Signature Diamond har italiensk Grigio Carnico-marmor med tydliga schatteringar, medan den mörka versionen i italiensk Wakame-lack har ett diskanthus i belgisk, svart marmor.

Högtalarens andra element är en specialutvecklad, 7 tum stor mellanregisterbas med karaktäristiskt membran av Kevlar. I mitten av elementet sitter en fasplugg i massiv, kromad mässing som dämpar diffraktioner i mitten av elementet och ger en mer uniform spridning av ljudvågorna. Särskilt på högre frekvenser.

Eftersom detta ”bara” är en tvåvägshögtalare har B&W:s ingenjörer – Kenneth Grange och John Dibb – gjort sitt yttersta för att stämma av kabinettet och dess basreflexport på undersidan (med resonansdämpande Flowport) så väl som möjligt. Kabinetter är format som en ellips och helt stendött, precis som Matrix-kabinetten från B&W brukar vara. Matrix-tekniken innebär att högtalaren har ett internt skelett som stagar upp och dämpar ytterkabinettet och minskar risken för kabinettresonanser som kan färga ljudet avsevärt.

En tvåvägshögtalare som inte är större än så här, bara 93 cm hög, förväntas inte ha tillräcklig fysik för att varken nå särskilt djupt i basen eller spela särskilt högt. B&W anger att frekvensomfånget sträcker sig till 40 Hz i basregistret (–3 dB), vilket stämmer fint överens med vad vi hört. Basen är linjär ned till 50 Hz, rullar av svagt till 40 Hz och är knappt hörbar vid 31,5 Hz i ett normalt lyssningsrum. Räckvidden räcker för att få fram fylligheten hos kontrabasar och pianots lägsta oktav. I den andra änden är diamantdiskanten förmögen att nå upp till 28 000 Hz, en bra bit över det hörbara registret alltså.

Men oavsett alla siffror så måste högtalarna kunna spela musik. Och med tanke på det styva priset så är frågan om Signature Diamond är värd pengarna, i synnerhet som B&W själva har andra högtalare i de högsta prisklasserna.

Svåra val
Fördelen med en liten tvåvägshögtalare är avsaknaden av komplexitet. Det krävs till exempel ett åtskilligt mindre komplext delningsfilter för att dela upp frekvensregistret mellan bara två element. Här sker detta vid 3 800 Hz, vilket är relativt högt för en 7-tums mellanregisterbas. Ovanför detta tar diskantregistret över, filtrerat av en kondensator av guld till på köpet!

När diskantelementet är placerat på toppen av det rundade kabinettet får man en bra vertikal spridning av ljudvågorna och få diffraktioner som kan bryta ljudvågornas uniformitet. Men en så liten högtalare som Signature Diamond har naturligtvis sina begräsningar.

Den har inte en stor 802D:s fysik eller en ännu större 801D:s mäktiga pondus i basen. Jämfört med en 15-tummare är en 7-tums mellanbas inte av samma kaliber, det bestämmer fysikens lagar. Men så är Signature Diamond betydligt mindre också, och mycket enklare att placera i rummet. Den kostar däremot en hel del.

Ett par större 802D kostar 109 000 kronor och den ännu större 801D kostar lika mycket som Signature Diamond. Argumenten för den exklusiva signaturhögtalaren måste alltså väga tungt. För det råder ingen som helst tvekan om saken: ska man ha bäst ljud för pengarna är både 801D och 802D bättre val.

Det bästa av två världar
Alla som lyssnat på de två 800-modellerna kommer omedelbart att känna igen klangen från Signature Diamond. Den har samma öppna, varma och stora klang som de stora modellerna, fast självfallet inte samma muskler när det gäller höga ljudtryck. Trots detta är de milt sagt förbluffande bra på att måla upp en stor ljudbild. De lyckas lekande lätt spela större än så små högtalare brukar kunna göra. Men det handlar fortfarande om en kompromiss mellan design och prestanda.

På många sätt är Silver Diamond en mycket lyckad kompromiss. Stora symfonier får naturligtvis inte riktigt samma tyngd och basfundament som med exempelvis Sonus faber Cremona Elipsa, som kostar lika mycket, och de kan inte heller spela lika högt med samma kontroll. Ann Sofie von Otter som Kurt Weill-tolkare på ”Speak Low” låter praktfullt kristallklart med Signature Diamond. En antydan till betoning i mellanregistret skickade mig i riktning mot skivhögen efter en annan inspelning med bra röster. Och mycket riktigt, Alison Krauss sköra röst hade också en svag färgning – det är ett bättre ord – som gav en aning mörkare klang i hennes i övrigt så ljusa röst.

Detta kan knappast kallas för brist, det är snarare en del av högtalarens karaktär, för Johnny Cash satt som gjuten på ”Further on up the road”, visserligen lite mörkare än med ovan nämnda Sonus faber, men också lite mindre fokuserad än elektrostathögtalarna Martin Logan Purity. En annan gammal mans röst, Bob Dylan på skivan ”Modern Times”, lät däremot fullständigt strålande på Signature Diamond. Man känner att alla klangnyanserna i hans säregna röst finns på plats i ljudbilden. Men det beror också på att inspelningen är relativt välgjord.

En inspelning som däremot är långtifrån bra är Madrugada-sångaren Sivert Høyems ”Exiles”. Rent tekniskt är det ett hafsverk med mycket komprimerat ljud. Musiken är tack och lov bra, men klangen drunknar i en salig kakofoni av instrument. Många högtalare avslöjar inte detta särskilt väl, men på Signature Diamond är det lätt att nå djupare in i inspelningen, och då avslöjas skoningslöst en bristande ljudkvalitet i studion. Hela skivan låter som en illa avkodad MP3-fil. Gitarrernas ös dominerar ljudbilden fullständigt, det går nästan inte att urskilja olika instrument och sången drunknar i massivt, komprimerat ljud emellanåt. Återigen, detta är inte något man kan förvänta sig att höra med alla högtalare – på en bilstereo låter det säkert finfint – men B&W avslöjar direkt alla brister vid inspelningen.

Lite bättre ställt är det med Ryan Adams ”Easy Tiger”. Där går det att höra mer av klangerna på inspelningen och Signature Diamond gör ett föredömligt jobb med att få fram klangfärgerna i exempelvis ”Everybody Knows”. Detsamma gäller James Taylors karaktäristiska röst. Här är den också lite mörkare i klangen, men ändå välfokuserad och full av klangnyanser. Rent dynamiskt har jag hört få tvåvägshögtalare som har samma stora dynamiska kontrast. Wilson Audio Duette är de enda jag kan komma på som är markant bättre. Men de mäktar inte med samma kontrast – för att inte tala om det massiva basfundamentet och det rena trycket – som de avsevärt större B&W 802D.

Tillbaka till Alison Krauss. De akustiska gitarrerna och dobro-spelet harmonierar rörande vackert med hennes violin. Ståbasen flyttas fram i ljudbilden och Signature Diamond övertygar stort när de får fram livekänslan på inspelningen. Och det lilla baselementet ger en förbluffande fyllig klang från både bas och trummor. Till och med Keith Jarrets konsertflygel på Carnegie Hall-konserten har trovärdig tyngd och fyllighet.

Högtalarna är inte fullt lika rappa och bestämda i basregistret som Elipsa och de kommer också till korta jämfört med nya Sonus faber Cremona M (test kommer inom kort). De saknar dessutom samma tyngd i basen, men har en häpnadsväckande potent bas för att vara så små tvåvägshögtalare. Pianots klang hänger ihop på ett praktfullt sätt längre upp i registret, men i övre basregistret, mellan 100 och 200 Hz, finns det bitvis en svag men hörbar betoning, när Jarret träffar ett par toner på flygeln försvinner lite av dess klangdjup. Från övre mellanregistret och uppåt är det silkeslent och härligt neutralt så långt mina öron räcker. Samma flygels övertonstruktur i den högsta oktaven återges praktfullt vackert och fullständigt trovärdigt. Jag har sällan hört Anne-Sophie Mutters antika Stradivarius-fiol på 1993-inspelningen av Pablo de Sarasate (Zigeunerweisen) återges så klangfullt. Det är ett otvetydigt bevis på hur välgjord Signature Diamond är.

För ett lyckligt fåtal
I den här prisklassen förväntar man sig stora och komplexa högtalare. Man ska ju trots allt ha något för alla pengar. Och om man enbart ser till ljudkvaliteten är B&W 802D och 801D bättre alternativ. Signature Diamond har inte heller samma kvaliteter som Sonus faber Cremona M, som kostar

66 000 kronor mindre.

Men B&W:s jubileumshögtalare lär knappast göra någon besviken, bortsett från de som behöver mer djupbas, högre ljudtryck och en mer fysisk musikpresentation. Alla vi andra kan bli avundsjuka på en synnerligen lyckad kombination av skulptural design och High End-ljud. Även om den kostar.