Jag minns inte exakt när det var, men jag minns hur det kändes. Jag hade aldrig hört en sådan bas från någon högtalare förut, och efter ett par låtar drog jag slutsatsen att det här måste vara drömhögtalarna. De knubbiga Bowers & Wilkins-högtalarna hade en 15-tums bas i ett separat kabinett och mellanregistret och diskanten satt i var sin separat kammare ovanpå.
Högtalarna var B&W 801, förfadern till dagens 800-serie, som har funnits sedan 1979, och det vore ingen överdrift att säga att 800-serien är en av de mest legendariska högtalarna någonsin.
Den nya 800 D4-serien är den senaste generationen, men den här gången är en 801:a bestyckad med två 10-tums baselement. Givetvis i ett eget kabinett, och med mellanregister och diskant i var sin kammare ovanpå.
Jag har alltid tyckt att de största och de minsta modellerna i 800-serien har varit de bästa, och att det ibland har varit lite si och så med prestanda i de övriga varianterna i serien.
Men efter att ha testat den minsta, 805 D4, så längtar jag verkligen efter att få höra de andra högtalarna i den senaste generationen av B&W:s legendariska 800-serie.
Den relativt kompakta 805 D4 ser nästan precis ut som sin föregångare 805 D3. De har samma tvåvägskonstruktion med en 165-millimeters bas och en 25-millimeters diskant i ett rör ovanpå.
Men sedan upphör likheterna.
12-lagers kabinett
Nya 805 D4 är en helt ny konstruktion, som trots likheterna med sin föregångare är en betydligt mer påkostad och raffinerad konstruktion. Låt oss börja med kabinettet. Som ända sedan B&W började med Matrix-kabinetten alltid varit en viktig faktor för prestanda.
Tidigare hade 805 (och 804) konventionella kabinett, men nu har de fått B&W:s reverse wrap-kabinett, där B&W:s ingenjörer använder högfrekvent högtryck för att göra ett hästskoformat kabinett av 12 lager tunna träskivor. Där elementen monteras på framsidan av kabinettet, som är den styvaste delen, och sedan stagas kabinettet upp av en räfflad bakplatta i metall.
Delningsfiltret är monterat direkt på metallplattan, för bättre kylning och resonanskontroll. Det är konstruerat runt en Mundorfs Supreme SilverGold Oil-kondensor med så kallade koppar/angelique-lindningar och är kopplat till fyra solida kabelterminaler på baksidan.
I de större modellerna 801 D4, 802 D4 och 803 D4 är fronten förstärkt ännu mer och uppstagad med böjda plåtar av aluminium, på insidan sitter som vanligt matrix-skelettet som ger ännu bättre kontroll av resonanser.
Ny topplatta
Alla utom 804 D4 har en styvare topplatta av gjuten aluminium, överdragen med skinn, som gör kabinettet ännu styvare och dämpat. Knackar man på ett par 805 D4 så hör man hur extremt väldämpat kabinettet är. Det ger knappt ifrån sig något ljud även om du rappar till hårt med knogarna.
Väljer man en svart- eller vitlackerad högtalare får man åtta respektive sju lager lack innan lacken putsas och sedan härdas i två veckor innan den till sist poleras. 800 D4-serien kan även levereras i en ljus valnötsfaner och i en mörkare rosenträfaner.
På toppen sitter B&W:s 25 mm diskantelement, med ett membran av konstgjort framställd diamant. Den sitter i ett nytt och förlängt aluminiumrör – fräst i ett stycke – som enligt B&W ska ge en öppnare och luftigare diskantåtergivning. Röret, som är öppet i bakänden för att eliminera kompression och förvrängning, sitter lite lösare än tidigare på topplattan. Allt för att dämpa eventuella resonanser ännu bättre, enligt B&W.
Det enda 16,5 centimeter stora bas- och mellanregisterelementet i 805 D4 har B&W:s välkända Continuum-membran. Eftersom det är ett kombinerad bas- och mellanregister har det inte fått B&W:s uppgraderade biometriska fjädring bakom membranet. Den används bara i de renodlade mellanregisterelementen i 800 D4-serien.
Stativen förtjänar för övrigt att nämnas. De är ett måste till 805 D4. Den nya versionen har stålinlägg i basen och justerbara piggar i botten. Högtalarna skruvas fast i topplattan med fyra skruvar och när allt är rätt uppställt får man en styv plattform för högtalarna, som använder massan som dämpning.
Förföriskt ljud
Jag gillade verkligen föregångaren. 805 D3 var en frisk fläkt i stativklassen och ett par högtalare jag kunde ha levt och trivts med. Länge.
När B&W släppte uppföljaren ångrade jag att jag inte köpte ett par 805 D3. De verkade vara rena fyndet jämfört med nya 805 D4, som hade gått upp mer än 30 procent i pris sedan jag senast hörde ett par 805 D3. Därför hade jag inte heller så våldsamt höga förväntningar på förbättringarna i 805 D4. De kunde väl inte vara värda den formidabla prisökningen?
Jag hade fel.
Mycket av prisökningen beror på att kabinettets konstruktion kostar mycket mer att tillverka. Den frästa topplattan och den räfflade aluminiumbakplattan är svindyra. Det nya aluminiumröret till diamantdiskanten tar längre tid att fräsa, putsa och polera, och komponenterna på insidan är dyrare.
Det hörs.
Efter ett par vändor med både CD, vinyl och Tidal satt jag och letade efter ett enda intelligent ord som kunde sammanfatta ljudet. Det slutade med att jag kom fram till det tämligen prosaiska ”snyggt”. Det var den bästa beskrivningen jag kunde komma på.
Nya 805 D4 målar nämligen upp en så sammanhållen, välbalanserad och öppen ljudbild att jag snabbt glömde föregångaren 805 D3. D4 är mycket bättre – irriterande på sätt och vis – men de lyckas åtminstone motivera den kraftiga prisökningen. De har också blivit lättare att driva, en Hegel H190 matchade perfekt.
Högtalarna har den ovanliga kombinationen av insikt och öppenhet som man letar efter i en studiomonitor, samtidigt som klangbalansen är varmare än neutral, och det är nästan chockerande att höra så mycket finkorniga detaljer och nyanser i musiken. Allra mest glädjande är att höra att diskanten har blivit så mycket luftigare och ännu bättre fokuserad än tidigare.
Det ger nämligen högtalarna en mycket mer tilltalande ljudbild.
Den djupa klangen i Leonard Cohens röst i Everybody Knows låter som om den kommer från livet efter detta. Samtidigt som kören är bergfast placerad i bakgrunden i den stora stora ljudbilden.
Basgången i Al Jarreaus Cold Duck låter extremt upplöst, i mina öron går basen mer än tillräckligt djupt (42 Hz vid –6 dB). Det bekräftas i en av Bachs Toccata och fuga, där de enorma orgelpiporna rullar över parketten med övertygande lågfrekvent dån. Högtalarna är faktiskt kapabla att få med frekvenser under 40 Hz, med övertygelse. Något jag också noterade med Brad Mehldaus liveinspelning av pianokonserten – solo – från Tokyo. B&W-högtalarna har en fantastisk kontroll över de lägre frekvenserna och jag lyckades inte provocera fram några missljud från Flowport-basreflexporten på framsidan.
Tillbaka till Cold Duck: Slagen på cymbalerna lät sällsynt väldefinierade. Klangen var enastående naturlig och det lät inte högt eller förvrängt ens när jag spelade högt.
Vokalklang är en upplevelse med 805 D4. Astrud och Joao Gilbertos duetter har blivit klassiker för länge sedan och här får vokalklangen luft och vingar på samma gång. Det låter verkligen fantastiskt. Och när Stan Getz börjar saxofonsolot i The Girl From Ipanema tappar jag hakan hela vägen ner till golvet.
Man blir smått överväldigad av det magnifika ljudet i träblåset och av hur mycket djup som faktiskt kommer ut ur de små högtalarna. Strängar låter lika luftiga som man vill ha dem och man sitter helt enkelt bara och njuter.
I den här prisklassen finns det inte jättemånga alternativ. KEF Reference 1 är ett, men de går inte lika djupt i basen. Sonus faber Electa Amator III är ett annat, men inte heller de levererar samma djup i basen, och de är dessutom mycket dyrare. Dynaudio Confidence 20 är det närmaste man kommer baskvaliteten i 805 D4, men de är också betydligt dyrare.
Dynaudio-högtalarna visar dessutom den enda svagheterna med B&W-högtalarna: de gnistrar inte av dynamik. De saknar ingenting i direkt dynamik – och makrodynamiken är helt enkelt enastående – men de drämmer aldrig musiken i ansiktet på dig på samma sätt som ett par Confidence 20 gör. För att inte tala om ett par Klipsch-högtalare.
För mig är det inte hela världen, in min bok betyder 805 D4:s andra egenskaper mer.
Slutsats
Om Bowers & Wilkins nya 805 D4 är värd pengarna beror på i hur hög grad man värdesätter högtalarnas fina egenskaper. Det finns nämligen många golvhögtalare i samma prisklass som går djupare, spelar högre och har många av dess kvaliteter. Men om man har mindre plats för golvhögtalare – och en stor budget – vågar jag påstå att du inte hittar bättre ljud i stativhögtalare i den här prisklassen. De är inte bara bättre än sina föregångare, de sätter en standard för ljudkvalitet, byggkvalitet och spelglädje.
Lyssnade på båda, skillnaden är inte stor faktiskt. Samma diskant samma högtalare i samt delningsfilter, vikt pga aluminum baksidan har ökat men skillnaderna är inte stora. Något ljusare är D3orna men sitter man på ett par D3 så är bytet inte att tänka på kommer inte vara ett helt nytt ljud som dyker upp.