TEST: Bowers & Wilkins 802 D4

Vad får du när en av världens ledande högtalartillverkare sätter igång ett projekt för att skapa den ultimata högtalarserien? Svaret är Bowers & Wilkins 800 D4-serien. Där toppmodellen 801 D4 just nu är den senaste arvingen till den ikoniska högtalare som tog plats i legendariska Abbey Road Studios för nästan 45 år sedan och blev en ny referens för studioljud.

Ett steg under den gigantiska toppmodellen 801 D4 hittar vi 802 D4. Där D4 står för fjärde generationen med diamantdiskant. Men särskilt mycket mindre är inte högtalaren, bara tre millimeter lägre och knappt fyra centimeter smalare. Den väger 12,5 kilo mindre, men med en matchvikt på 88 kilo får ryggen ändå en omgång när den ska ställas på plats. Som tur är står den på hjul, så den kan rullas runt. Fast jag hade nog inte rullat dem på parketten, eftersom de små hjulen kan göra märken.

När högtalarna väl står på plats kan man skruva ner piggarna, som redan sitter på plats på undersidan. Genialt!

802 D4 är, tillsammans med sina D4-syskon, inkarnationen av B&W:s ultimata ambition – att ta lyssnaren så nära det ursprungliga ljudspåret som möjligt. För att åstadkomma detta har B&W närmat sig gränsen för vad som är tekniskt möjligt och resultatet är en kompromisslös konstruktion som tål den mest rigorösa granskning. Du hittar inte en enda sned skarv eller skruv någonstans, allt är finslipat, polerat och hopskruvat till fulländning.

Kabinettkonstruktionen

Det första man slås av när man ser 802 D4 är den ikoniska designen. Utseendet dikteras av akustiken och sett uppifrån har huvudkabinettet en nästan perfekt droppform. Allt för att rikta alla ljudvågor bort från varandra och minimera egenresonans.

Inuti detta droppformade skal hittar vi B&W:s specialkonstruerade Matrix-skelett. Det är ett nätverk av invecklade, sammankopplade paneler som stärker kabinettväggarna i alla riktningar och minskar resonanser. Dessutom är det förstärkt med aluminium vid kritiska belastningspunkter. Enligt B&W är Matrix-konstruktionen i D4-serien deras mest avancerade någonsin.

Turbine Head

Ovanför baselementen reser sig det separata mellanregisterkabinettet, som B&W själva kallar för ”Turbine Head”. Det är gjort av massiv aluminium och har genomgått omfattande stagning och dämpning för att undvika vibrationer och stående vågor. I D4-versionen har mellanregisterkabinettet också fått en ännu bättre akustisk frånkoppling från baskabinettet.

Allra högst upp sitter en glänsande aluminiumpipa som huserar diskanten – en separat enhet som återigen isolerar den ömtåliga diamantdomen från resten av kabinettet. Pipan smalnar av bakåt för att absorbera energi från membranets baksida och för att ge minimal diffraktion.

Video: Från fabriksvisningen under tillverkningen av 800 D3-serien. Video: Geir Gråbein Nordby

Egenutvecklade element

Själva högtalarelementen i 802 D4 är skräddarsydda och djupt förankrade i B&W:s ingenjörskonst. Mellanregistret har deras unika, egenutvecklade Continuum-membran, upphängt i ett så kallat biomimetiskt dämpsystem, vilket innebär att det har egenskaper som efterliknar de man hittar i naturen. I det här fallet handlar det om att minska oönskade lufttrycksskillnader, vilket kulminerar i vad Bowers & Wilkins hävdar är ”den mest realistiska mellanregisteråtergivningen någonsin”.

Diamantdiskanten har varit ett B&W-varumärke de senaste åren och representerar kanske den renaste formen av högteknologi i högtalarsammanhang. Med exceptionell styvhet och låg massa ska diskanten ge en knivskarp, men samtidigt ren och ofärgad återgivning ända upp till 28 kHz, mätt linjärt med bara -3 dB avrullning.

Längst ner hittar vi två 8-tums baselement med B&W:s egenutvecklade Aerofoil-membran. Det har en sandwichkonstruktion med kolfiber på utsidan av ett styvt skummaterial, och en krökning som ska minimera resonanser och garantera optimal pistongrörelse.

Allt toppas av ett specialanpassat delningsfilter med skräddarsydda kondensatorer från Mundorf. Dessa sitter på insidan av ett solitt aluminiumbakstycke med kylflänsar för att hålla filterkomponenterna på en stabil temperatur.

Så låter B&W 802 D4

Hur låter då detta tekniska tour de force? Med ett enda ord: Felfritt. Ett frekvensomfång som sträcker sig linjärt från 17 till 28 000 Hz och en känslighet på hela 90 dB vittnar om att detta är en ytterst stabil och effektiv konstruktion som inte lär behöva många förstärkarwatt för att ge en bra fingervisning om vad den kan.

Jag har haft högtalarna stående ett bra tag och har hunnit få in väldigt mycket olika utrustning under testperioden.

En intressant elektronikkombination som jag kunde testa med var musikstreamern Gold Note DS-10 EVO, med separat strömförsörjning och sin variabla ljudutgång direkt kopplad till den exceptionellt rent klingande effektförstärkaren Mola Mola Perca (test är på gång).

Med den här anläggningen är ljudet föredömligt rent, som utskuret med laser. Perfektion oavsett var någonstans i ljudbilden man fokuserar, aldrig hårt eller grovkornigt. I Madonna-covern Like a Prayer med King Hannah är detaljrikedomen häpnadsväckande. Hennes röst kommer ut ur högtalarna, som försvinner totalt. Som ett hologram som hänger framför mig i rummet. De väldiga bastonerna till höger i ljudbilden är så detaljerade och så välljudande att det känns som om de nästan är vävda lager för lager.

Trummorna återges med snärt och öppenhet, särskilt i mellanregistret, men sammanhållningen mellan frekvensregistret är också oklanderlig.

Det enda jag skulle vilja ha mer av är tryck och dynamik, eftersom det här är tunga högtalare som ska kunna smälla till när de behöver (även om att lyssna på musik oftast handlar om helt andra kvaliteter, som dessa högtalare verkligen har).

Med Naim

Ett elektronikbyte till Naim Classic 300-serien ger betydligt bättre fysik. 175 watt skulle kanske inte betyda så mycket om det var något annat än Naim. Men när vi vet att Naim med 90 watt kan åstadkomma det som de flesta konkurrenter behöver 200 watt för (Naim har ofta en enorm toppeffekt, vilket verkligen är relevant) så är det uppenbart att mono-effektförstärkaren NAP 350 har kraft i överflöd.

Naim-systemet med en separat strömförsörjning till NSS 333-streamern kostar ungefär lika mycket som ett par 802 D4, så prismässigt är det en bra kombination.

Och det är det definitivt även rent ljudmässigt. För när man tar den extrema upplösningen och lägger till en rejäl dos fysik så får Lola Youngs trip-hop-låt Stream of Consciousness helt andra rytmer. Trummorna får en helt annan fysik och Lolas röst får mer ”kött på benen” längre ner i registret.

Med Hegels dyraste

Tillsammans med Hegels dyraste förstärkarkombination P30A och H30A finns alla förutsättningar för en ännu mer dynamisk och fysisk återgivning av ljudbilden. Och det får man också. Samtidigt blir det också tydligt att högtalarna har en inbyggd bromskloss i basen. Närmare bestämt mellanbasen. För även om högtalarna onekligen går djupt, och basen återges med en detaljrikedom som man knappt trodde var möjlig, så är de ganska långt ifrån att förmedla en virveltrumma med samma spark i magen som till exempel KEF Blade One Meta kan. Den extrema fysiken i rytmerna som KEF-högtalarna skapade i testrummet för två år sedan är en känsla som jag har jagat sedan dess. Och man förväntar sig lite mer dragkraft i mellanbasen med så stora och tunga högtalare som 802 D4.

Den förnuftiga mittenmodellen?

Även den mycket dyrare storebrodern 801 D4 har lite av samma tendens, fast förstås i mindre utsträckning. Och under har vi ju 803 D4. Som återigen har en ännu något ljusare bas än 802:an, men i övrigt klarar sig otroligt bra. Och som för mig känns som det mest förnuftiga alternativet av alla tre – men har man ett större rum så är 802 D4 inte procentuellt särskilt mycket dyrare. Med samma magi i hela tonregistret, bara inte med de allra djupaste frekvenserna i basen. Men heller inget särskilt mindre tryck i mellanbasregistret.

Men det råder inga som helst tvivel: vilken högtalare i 800 D4-serien man än väljer så framträder musiken med extremt låg förvrängning, som låter musiken andas fritt genom de mest komplexa passager. Man hör nya nyanser och detaljer varje gång man lyssnar. Det här är verkligen beroendeframkallande saker.

Konkurrenter

Om du har turen att leta i det här prissegmentet när du jagar efter dina nästa högtalare är 802 D4 givetvis inte utan konkurrens. KEF Blade Two Meta, lillebror till Blade One Meta, kostar lika mycket. Om brutal dynamik och kraftfulla magsparkar är vad du är ute efter så är de ett bättre val. Där får man också en enormt bra spridning, så att ljudet blir väldigt homogent hur man än sitter i förhållande till högtalarna. Men 802 D4 har ett klart försprång när det gäller luftighet, transparens och upplösning. KEF-högtalarna har också ett accentuerat närvaroregister, vilket kan bli skarpt med nasala sångröster.

Sedan har vi Focal Sopra No3, som låter stort och potent. Mer potent i mellanbasen än 802 D4, men också mer överdrivna s-ljud och andra sibilanter.

Audiovector R6 Arreté är också en högtalare att överväga. De låter eminent, på samma gång som de är ännu lättare att driva än 802 D4. Långt ifrån samma känsla av byggkvalitet, men ändå en sagolik högtalare.

Och så har vi Vivid Audio Kaya 90. Med sitt speciella, rundade utseende, och med fler likheter med Bowers & Wilkins än olikheter. Även om de visuellt är väldigt olika. Chefsdesigner Laurence Dickie ansvarade nämligen för B&W:s snigelformade Nautilus-högtalare redan 1993, och kom på principen med avsmalnande rör bakom högtalarelementen. Samma princip används i Vivid Audios högtalare, bara annorlunda formade på insidan av kabinettet.

Kaya 90 låter också lika klockrent som homogent. Den är mycket lättare än 802 D4, men ljudmässigt är de inte så olika. B&W-högtalarna går visserligen betydligt djupare i basen, men jag skulle definitivt låna ett öra till Kaya 90 också.

Slutsats

Är B&W 802 D4 den perfekta högtalaren? Tja, frågan är om något sådant existerar. Jag anser att det inte gör det. Men vad som är säkert är att den tänjer på gränserna för vad som är möjligt att åstadkomma inom högtalarkonstruktion i dag. Speciellt när det gäller renhet och öppenhet. Högtalaren kombinerar B&W:s mest avancerade teknik med materialval av yppersta klass, och en distinkt design där funktion och form går hand i hand.

802 D4 är måhända inte högtalarmodellen för alla. Både priset och storleken riktar sig till de mest hängivna entusiasterna. Men för de som söker det ultimata inom högtalarkonst, och har resurserna att förverkliga det, representerar 802 D4 något av det bästa man kan få. En högtalare som inte bara spelar musik, utan som fyller själen med den.

Personligen saknar jag en smula mer tryck och energi i mellanbasregistret. Men jag är öppen för möjligheten att det är mig det är något fel på.