TEST: Bowers & Wilkins 707 S3

Den har inte det distinkta ”kanontornet” med Nautilus-diskanten, men i övrigt ser Bowers & Wilkins 707 S3 ut som en miniversion av 705 S3 som vi nyligen testade. Vilket är precis vad det är.

Diskanten är en 1” kolfiberdome, men monterad i frontplattan istället för ovanpå kabinettet. Elementet är dock akustiskt isolerat från den främre baffeln för att undvika störande vibrationer.

Bas/mellanregisterelementet är tillverkat av B&W:s speciella Continuum-material, där det vävda sandwichmembranet förhindrar interna resonanser och uppbrytning. Men diametern är 5 tum i stället för 6,5 tum som på 705 S3. Frontplattan är också böjd för att undvika diffraktioner.

Bowers & Wilkins 707 S3 finns i samma finish som resten av serien: Vit eller högblank svart lack, samt en rödbrun träfanér, kallad Mocha. Testexemplaren var i svart högglanslack. Det såg snyggt ut, men inte med samma djup och jämnhet som en riktig pianolack. Bara det skulle förmodligen ha kostat lika mycket som högtalarna.

På baksidan av kabinettet finns basreflexporten och samma fyra skruvterminaler som på B&W 705 S3 och Signature-modellen. Terminalerna är av god kvalitet, men om ni ska försluta terminalerna med plastpluggar kan ni väl åtminstone göra dem lätta att ta bort, B&W!

På papperet är skillnaderna mellan B&W 707 S3 och den större 705 S3 minimala. De har exakt samma frekvensområde (50 Hz till 22 kHz +/- 3dB), men känsligheten här är 84 dB, alltså 4 dB lägre än för 705 S3. Det betyder att de kräver drygt dubbelt så mycket effekt för att spela lika högt som sin storebror, som inte heller var särskilt lättdriven. Så de kräver en kraftfull förstärkare. Och även med en sådan kommer de aldrig att kunna spela högt innan effektbegränsningen sätter stopp för festen.

Nej, de ska inte stå i bokhyllan

När högtalarna är så små som de här är det frestande att placera dem i en bokhylla eller på en bänk mot väggen. Vi avråder normalt från detta, eftersom en sådan placering ofta både bidrar till rumsresonanser och ger ett sämre stereoperspektiv.

Högtalarna placerades därför på stativ (de var precis tillräckligt stora för att täcka stativens topplatta). De behövde vara lite närmare bakväggen för att balansera basen, men fortfarande med bra avstånd till sidoväggarna. I mitt rum gav det bästa perspektivet att vinkla högtalarna mot lyssnarpositionen, men det bästa rådet är alltid att prova sig fram.

Skumproppar medföljer för att stänga basreflexporten om basen blir för dominant. Men om så är fallet bör man snarare överväga att placera högtalarna någon annanstans. För då är det något riktigt fel på placeringen.

Ljudet från Bowers & Wilkins 707 S3

Bowers & Wilkins 707 S3 är den minsta och billigaste modellen i serien och kostar bara hälften så mycket som 705 S3. Men de delar många av egenskaperna hos sina större släktingar.

I synnerhet är perspektivet mycket bra – även på djupet. Rummet sträcker sig långt bak bakom högtalarna, och även långt ut åt sidorna.

Klarheten är inte lika bra som hos 705 S3 – och långt ifrån 705 S3 Signature. Men de kostar också betydligt mer. Och åtminstone en del av pengarna i Signature-modellen har lagts på bättre delningsfilter-komponenter. Det skulle vara intressant att få uppleva en 707 S3 som uppgraderats på liknande sätt. För de grundläggande kvaliteterna är definitivt på plats när det gäller rymd och perspektiv.

Med ett femtums bas/mellanregisterelement i ett litet kabinett och en därav följande låg känslighet är dynamik inte 707 S3:s starkaste sida. De har helt enkelt inte råstyrkan att explodera i kraftfulla passager. På Banditen Galopp kan man njuta av upplevelsen i Cincinnati Concert Hall. Men chocken från piskrappen och tryckvågen från pukorna uteblir. Men 707:orna förtjänar ändå ett flitighetspris för sitt deltagande. För det låter aldrig dåligt eller tråkigt.

Komplex musik är inte små lådors grej. Mitt favoritstresstest, Disturbeds cover av Sound of Silence, låter bra i början. Men när orkestern kommer in i den senare halvan av låten blir musiken en komprimerad ljudtapet där instrument och sång smälter samman. Och för en gångs skull låter högtalarna lite skräniga. Men det är OK, med tanke på pris och storlek.

Enklare musik klarar sig mycket bättre. Ett synthwave-spår som liveversionen av N3on med Code Elektro lyckas få både rytmiskt driv och finess i form av en bra rumskänsla.

Man ska inte förvänta sig mycket bas, men här kommer fysiken till högtalarnas hjälp eftersom de troligen kommer att användas i små vardagsrum där de placeras nära den bakre väggen (har man råd med ett vardagsrum på 50 kvadratmeter har man troligen råd med större och dyrare högtalare). Med ryggen mot väggen får högtalarna lite välbehövlig hjälp i basområdet.

Medan mellanregistret och diskanten är rent ut sagt vackra och välupplösta, är nyanserna i basen begränsade. Högtalarna låter dock aldrig ihåliga eller hårda.

Konkurrenter

För det här priset kan man hitta många större och definitivt mer högljudda högtalare än Bowers & Wilkins 707 S3, men om kravet är ett exakt stereoperspektiv i en kompakt högtalare är DALI Menuet SE en av de närmaste konkurrenterna. Den målar upp en ännu mer övertygande ljudbild och är mer neutral. Men B&W 707 S3 spelar så mycket högre att man kan njuta av musiken i lite mer normala rum. Om budgeten är begränsad kan man få många av egenskaperna hos Q Acoustics 5020, som briljerar med en lika ren och ofärgad röståtergivning. Men på bekostnad av djupbasen.

Slutsats

Bowers & Wilkins 707 S3 har många av de samma kvaliteterna som den dubbelt så dyra 705 S3. De är underhållande och behagliga att lyssna på. Och när det gäller perspektivet är de bättre än de flesta i sin prisklass. Det handlar om små och mycket ineffektiva högtalare, så dynamik och stora orkesterverk är inte vad de är skapade för. Men för akustisk musik eller, för den delen, pop och rock i ett mindre rum kan de vara ett fynd för det här priset.