test: Bowers & Wilkins 603

Att Bowers & Wilkins bemästrar konsten att bygga högtalare är det ingen tvekan om. Speciellt stativhögtalarna är nästan alltid kanonbra, med 805 D3 överst på tronen som en av världens bästa i sin prisklass. Den största kompaktmodellen i den nya 700-serien, 705 S2, blev vi också förtjusta i.

Många gillar tanken på större golvhögtalare, som har tyngre bas och bättre fyller större rum med ljud. Om man är ute efter ”bang for the buck” är det golvhögtalare som gäller. Men det kostar en del att bygga sådana ordentligt, så det kan vara förnuftigt att leta i prisklasserna över 10 000 kronor.

Stor är inte alltid bättre

Eftersom ett större kabinett har mer resonanser än ett litet är det inte så enkelt att överföra framgången från små högtalare till större golvstående. Det är svårare att kontrollera resonanserna och vissa modeller från Bowers & Wilkins har nästan känts överdämpade. Vi bevittnade till exempel ett magplask från CM8 S2 i ett grupptest. Mycket bättre gick inte för 684 S2 i det billigare startfältet.

Det finns naturligtvis flera exempel på utmärkta högtalare av det större slaget också, senast vi blev imponerade var det av 702 S2. På ett oerhört framgångsrikt sätt hade B&W tagit teknik från 800 D3-serien och låtit den smitta av sig på 700-serien. Och efter den lärdomen har det legat i korten att en ny 600-serie också skulle komma. Förhoppningen är att ytterligare förenkling av godsakerna ska ge nytt liv åt den helt nya budgetserien.

Continuum-membran

Ända sedan 1974 har B&W använt Kevlar som material i mellanregistren, alltså de karaktäristiska gula membranen. Kevlar är ett mjukt, flätat kompositmaterial där förvrängningar som uppstår längs ytan fasas ut genom identiska, inverterade förvrängningar. Ett exempel på att två fel faktiskt kan bli rätt! Genom ta ut varandra blir nämligen slutsumman en i princip förvrängningsfri återgivning av musiken.

Men 2015 – 41 år senare – fick Kevlar till sist ge vika för ett nytt material. Continuum, som det heter, beter sig snarlikt Kevlar men är ännu bättre eftersom ljudvågor dör ut mycket snabbare. Resultatet är att mer av energin översätts till ljud, vilket förbättrar effektiviteten och därmed dynamiken. Ändå anges 603 vara 0,5 dB mindre känslig än föregångaren. Förmodligen för att den går lite djupare i basen.

Continuum-membranen såg vi först i 800 D3-serien, sedan hittade de till 700 S2-serien. Nu har de gula Kevlar-membranen försvunnit även från 600-serien och ersatts av silverfärgade Continuum.

Ny toppmodell

Nya 603 tar över som toppmodell efter DM683 S2, och ser ungefär likadan ut när det gäller storlek och bestyckning. Det betyder två 6,5-tums baselement samt ett 6-tums mellanregister i mitten och en diskant längst upp. Baselementen är numera gjorda av papper i stället för aluminium. Med högre precision, om vi ska tro B&W.

Utseendet har också fått ett lyft. För att även om kabinetten liknar sina föregångare är grillens proppar utbytta mot magnetfästen så att man slipper hålen i frontplattan om man tar bort grillen. Basportarna har flyttat till baksidan för att få ett mer smakfullt utseende. Utförandet i svart eller vit vinyl är helt okej, fast den svarta, som vi fick för test, är en halvtrist historia.

Väldefinierat ljud

Om jag har blandade känslor för utseendet så är det något helt annat med ljudet. Det första jag märker är den skiktade tonstrukturen i basen. Kontrabasen i Laura Marlings Soothing har fint fundament och stor kropp, på samma gång som anslagen på strängarna har en snärt som man normalt måste gå upp i pris för att få. Grundtonerna hänger med när övertonerna startar och stoppar, med utsökt timing.

Med en strömsvag förstärkare som Denons billiga PMA-800NE finns det gränser för vad högtalarna kan åstadkomma, jämfört med DALI Oberon 7 är B&W 603 mer tillbakahållen, särskilt i mellanregistret. Med Oberon 7 låter röster och instrument mer lekfullt och fritt. Men DALI-högtalarna saknar kontrollen i basen och låter också mer färgade. B&W har mycket bättre upplösning och linjaritet, men låter tråkigt om de inte får en hel del förstärkarkraft av god kvalitet. NAD C388 eller Hegel Röst är bättre, eller Hegel H360 som för närvarande står i testrummet. Då svarar högtalarna med en helt annan kontroll.

Lana Del Reys röst i hennes senaste, Hope is a Dangerous Thing…, är stor och svävar snyggt i luften framför högtalarna. Klangen från inspelningsrummet (tja, eller åtminstone den digitala klangen som är tillagd i studion) breder ut sig bakåt och åt sidorna. Det finns inte heller några missljud i pianot, som har bra fundament.

Högtalarna kan spela lågt och ändå fylla rummet med ljud och luft, och de trivs även när man vrider upp till ”partynivå”. 603:an är en otroligt mångsidig högtalare, med både få och små brister.

Vill ha mer tryck

Ska man sätta fingret på något så är det att mellanregistret fortfarande är en smula försiktig. B&W 603 är inte särskilt utåtriktad i röstregistret. Men visst, hela tonregistret hänger med i svängarna i musiken, det är stor kontrast mellan starka och svaga element i ljudbilden och tonbalansen är nära optimal. Men känslan av ”djärvhet” är inte riktig som jag vill ha den.

Fast du får ändå leta länge efter en högtalare för under 20 000 kronor som gör lika mycket rätt. Oavsett ljudnivå. Audiovector QR3 är en reell konkurrent. Den har mer av drivkraften som B&W saknar i mellanregistret, men inte en lika fast och väldefinierad bas. Och så är den dyrare.

Slutsats

B&W:s senaste 600-serie har en föredömlig fanbärare i golvhögtalaren 603. Den bestämda och sköna basen, den prydliga och välansade ljudbilden och detaljnivån i övertonerna överträffas bara av en sällsynt homogenitet. Resultatet är en högtalare som tacklar all musik du skickar till den. Och oavsett om du gillar att spela lågt eller högt visar den sig från sin bästa sida. Speciellt ihop med en bra förstärkare!

B&W 603 är en tvättäkta allroundare, som skulle ha varit oslagbar om mellanregistret var ännu ett snäpp mer energiskt och öppet. Helt klart en högtalare som bör höras!