Han kunde ha köpt golfklubbor. Eller en engelsk sportbil – i brittisk racinggreen, naturligtvis – eller lärt sig spela gitarr. Kanske kunde han ha blivit en dansk version av Wes Montgomery. Men icke. Ole Klifoth har inga tankar på att pensionera sig, åtminstone inte i första taget.
Det är jag glad för. För i stället för att gå i pension har han gjort en djupdykning i arkivet och hämtat fram ritningarna till något som han gjorde förra årtusendet. Som på den tiden, 1979, var formad på ett uppseendeväckande diagonalt, ja nästan skevt sätt. Högtalarkabinettet var trapetsformat från nästan alla håll. En omöjlig uppgift för den som ska montera ihop kabinettets skarpa vinklar till något som låter bra.
– Jag ville återskapa ljudet från mitten av 13:e raden i Tivolis konserthus, eller att sitta tre-fyra meter från musikerna i jazzhuset Montmartre, berättade Ole Klifoth till ett urval journalister i april. Som var inbjudna till en exklusiv demonstration av den moderna utgåvan av Trapeze.
En Trapeze Reimagined.
45 år senare har den nya högtalaren ärvt originalets sneda kabinett, men likt Singers utgåvor av Porsche 911 är det bara på utsidan som de liknar varandra. I den moderna utgåvan är allt, absolut allt, nytt och bättre.
Det handlar fortfarande om en trevägs golvhögtalare. Men den här gången har så mycket förändrats att det handlar om mer än bara en modern version av en 45 år gammal konstruktion. Ole Klifoth har lärt sig ett och annat på 45 år, han också, och vi känner igen en hel del från Audiovectors modell: teknik, filosofi och hårdvara.
Den lutande fronten på det trapetsformade kabinettet är naturligt vinklad mot lyssnaren i soffan och tillbakalutningen passar perfekt med ett avstånd från lyssnaren till högtalarna på någonstans mellan tre och sex meter. Ole Klifoth har behållit föregångarens delningsfilter med 6 dB per oktav och placerat elementen på kanten av kabinettet för att skapa ett stabilare stereoperspektiv.
Trapeze Ri finns i tre olika faner – ek, svart ask och valnöt – och vit lack. Man kan också specialbeställa högtalaren i nästan vilken färg eller lack som helst.
Dragspel
Alla Audiovectors mest påkostade högtalare har en AMT-diskant. Dr Oscar Heils geniala konstruktion med ett dragspelsformat membran i ett magnetfält anses av många vara en av de finaste diskanterna som finns. Här har den genomgått The Audiovector Treatment (SEC) och det 3 800 kvadratmillimeter stora membranet är öppet bakåt och hela vägen till baksidan av kabinettet för att eliminera förvrängning.
Alldeles under sitter ett 5-tums mellanregister, som precis som diskanten drivs av starka neodymmagneter. Delningen mellan mellanregister och diskant görs vid 3 000 Hz och mellanregisterelementet har inte den sedvanliga gummiringen runt membranet utan i stället en veckad upphängning. Som är vikt inåt, så att den inte orsakar diffraktion i ytterkanten av membranytan.
Isobarisk
En ganska massiv 12-tums bas som drivs av en 4-tums talspole har samma typ av membranupphängning som mellanregistret. Här delas vid 500 Hz till mellanregistret och det styva fibermembranet spelar i en separat baskammare. Inuti högtalarna hittar man, om man öppnar högtalaren genom att ta bort baselementet, en 8-tums bas.
Dess jobb är att överföra energin till det stora baselementet och för att åstadkomma detta spelar det i en basreflexkammare som pekar nedåt i en så kallad isobarisk konstruktion. Där de två baselementen tillsammans ger mer energi och räckvidd vid lägre frekvenser.
Audiovector anger den lägre frekvensresponsen till 23 Hz, nästan unikt för en högtalare av den här storleken, och mäkta imponerande på samma gång. Andra specifikationer är en känslighet på 88 dB och en nominell impedans på 8 ohm. Som inte sjunker under 6,5 ohm, vid 20 000 Hz.
Placering
Vikten är 25 kg, men med en bredd på 42 cm och ett djup på 43 cm är Trapeze Ri inte lika lätta att hantera som ett par Audiovector R3 eller R6. Men så fort man har ställt högtalaren där man planerar att ha den är resten en barnlek. Under kabinettet har högtalarna två lager aluminiumplattor, med kolstålskulor mellan, för att dämpa dissonanser och resonanser. Justerbara CNC-frästa spikes skruvas in i gängorna på den understa bottenplattan.
Freedom
Audiovector-högtalarna är utrustade med Freedom-jordning. Lite förenklat är detta en jordning av elementen – och delningsfiltret minus diskanten – via ett separat filter och en jordningskabel som kopplas till delningsfiltret på baksidan av högtalaren. Vi har testat Freedom tidigare och kan ännu en gång konstatera att det fungerar.
Freedom-kabeln kostar 8 000 kronor och är extrautrustning, men rensar upp ljudbilden och förhöjer ljudets finess och fokus, faktiskt så mycket att det är hörbart för de allra flesta. Vi tycker att Freedom-kabeln borde vara standard på en högtalare i den här prisklassen.
Dämp-vadå?
Dämpfaktorn beskriver egentligen bara hur bra förstärkaren klarar av att hantera en varierande last. Enkelt uttryckt består lasten av högtalarens impedans, inklusive kablar mellan förstärkare och högtalare, och de variationer som impedansen har när man spelar musik.
När tillverkaren räknar ut dämpfaktorn hamnar den vanligtvis någonstans mellan 100 och 500, vilket anses vara en normal dämpfaktor för en förstärkares slutsteg. Vissa tillverkare satsar väldigt hårt på att dämpfaktorn ska vara så hög som möjligt, men de lärde tvista om i vilken utsträckning det spelar roll om dämpningsfaktorn är så hög som möjligt.
På baksidan av Trapeze Ri finns en liten omkopplare med tre lägen. Läge 1 är avsett för transistorförstärkare, med medel eller måttlig dämpfaktor. Läge 2 är för kraftigare förstärkare med högre dämpfaktor, 500 eller mer och gärna effekt på 200–300 watt.
Läge 3 är däremot avsett för rörförstärkare, som normalt har lägre dämpfaktor. Men min erfarenhet av Trapeze Ri är att man måste prova sig fram. Under testet visade det sig att vissa förstärkare trivdes bäst i läge 1, men 300–400 watt från exempelvis McIntosh, Rotel eller Hegel trivs bäst i läge 2.
Som alltid med sådana inställningar så gäller det att använda öronen. Och förnuftet.
Massivt och magiskt på samma gång
Men känner igen Audiovectors DNA i Trapeze Ri, som har samma öppna mellanregister och extremt luftiga och finmaskiga diskant som vi känner igen från Audiovectors Arreté-modeller. Men det finns en frigjord energi här, och ett djup framför allt längre ner i frekvenserna – men även bakåt i ljudbilden – som är unikt för Trapeze Ri.
Högtalarna kommer att blåsa dig av banan, och de kommer att göra det med en brutalitet som få andra högtalare av den här storleken är kapabla till. Du kommer knappt att tro dina öron. Det finns en rytm och kontroll som du bara kan få med de allra bästa högtalarna. Den 12 tum stora basen med en extra 8-tummare på insidan beter sig mer som en V8 än en rak sexa. Det rivs, slits och mals på med en energi som känns i magen.
På samma gång är det häpnadsväckande hur otroligt öppet och kontrollerat högtalaren spelar, även när man skruvar upp volymen till öronbedövande ljudtryck. På demonstrationen i Köpenhamn i april – när jag först träffade på högtalarna – gjorde jag en notering av musik som jag skulle lyssna på igen så fort högtalarna kom in genom dörren för test.
Basen i Sades Turn My Back On You tror jag inte att jag har hört återges med samma live-aktiva energi sedan Klipsch Cornwall stod på samma ställe som de lutande Audiovector-högtalarna. Men basen går djupare med flödande auktoritet, här hör man att det finns fler nyanser i trummor och bas på inspelningen.
Om det enbart är den isobariska principen, eller den stora 12-tumsbasen, som skapar magin låter jag vara osagt. Sanningen är att det förmodligen är en kombination av den isobariska principen och en särskilt lyckad avstämning av högtalaren från Mads och Ole Klifoths sida.
Trapeze Ri har inte en särskilt neutral eller varm ljudkaraktär, men i John Gorkas version av Bob Dylans Just Like A Woman märkte jag att klangen faktiskt var både varmare och fylligare än jag först trott. Det klädde vokalen väldigt bra, och gav instrumenten en tydlig klangbotten.
Al Jarreaus gudomliga röst i Since I Fell For You, från David Sanborns och Bob James album Double Vision, lät närmare och mer klangrik än jag minns den med Martin Logans hybrid-elektrostater. Som på många sätt satte standarden för hur bra röståtergivning man kan klämma ur ett par högtalare i den här prisklassen.
Sanborns kristallklara altsax har bättre fokus än jag upplevde den med Bowers & Wilkins 802 D4, tankarna gick faktiskt till KEF Blade. Som med sitt unika koaxialelement kanske är det närmaste man kommer kristallklar sång från ett dynamiskt högtalarelement.
Ett musikstilsbyte till Jan Gunnar Hoff-ensemblen och albumet Polarity skulle en gång för alla visa var skåpet ska stå när det gäller pianoklang, tänkte jag. Det är ett stycke som jag använder som ett slags lackmustest eftersom det är fruktansvärt svårt att återge korrekt.
Foto: AudiovectorDe flesta högtalare kommer till korta någonstans och jag satt beredd att anteckna när det hände. Det skulle visa sig vara en svår uppgift, eftersom högtalarna knappt har någon egenklang eller något som tillför betoningar eller färgningar till klangen från instrumentet. Det är sällan man hör så djupa pianotoner återges lika otroligt väldefinierade som här. Slutsatsen är att piano presenteras på ett exemplariskt sätt och inte minst med en dynamik som få högtalare klarar av.
Ännu ett byte av musikstil, till klassiskt. Domenico Scarlattis Sonat i C-dur – K406 – svävar viktlöst och fritt i rummet. Stråkklangen kunde kanske ha tydligare definition i övertonregistret. Men det är hårklyverier. Stycket återges med en skala som är mer live än vad man kan förvänta sig av en inspelning, och med undantag för en aningen begränsad stereobredd hittade jag inget att sätta fingret på.
Om vi pratar om klassisk musik och stråkar så är en inspelning som faktiskt är gjord live Puccinis La bohème med Mirella Freni och Luciano Pavarotti, det är också ett slags test. Men främst av skala, djup och inte minst atmosfär. Hur mycket av inspelningens atmosfär som högtalarna klarar av att återge. Svaret är att jag kände att det tryckte på i tårkanalerna, och det är i princip det bästa berömmet jag kan ge Audiovector Trapeze Ri.
Slutsats
Jag tycker att vi ska vara glada över att Ole Klifoth vägrar gå i pension. Tillsammans med sonen Mads har han och teamet på Audiovector skapat en högtalare i retrodesign, men som inte alls låter som en retrohögtalare. Trapeze Ri kan å ena sidan påminna om en Audiovector R6 Arreté på steroider. En tuffare, mer brutal och inte minst starkare högtalare. Men Trapeze Ri står stadigt på egna ben – den är mycket billigare än R6 Arreté och har en del kvaliteter som inte går att hitta någon annanstans i den här prisklassen. En jämförelse med B&W, Dynaudio eller KEF i samma prisklass är naturlig, men det är svårt att se var man skulle få mer spelglädje för pengarna än från Trapeze Ri.
Läs hela artikeln med LB+
Julerbjudande - 50% Rabatt!
50% På LB+ Total i 1 år! (Spara 925 kr)
Prova LB+ Total i 1 månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad for bara 79:-
LB+ Total 12 månader / 156 kr
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser