Test: Audiovector R1 Arreté

Bra högtalare finns i alla prisklasser, men om man är över genomsnittet intresserad av musik så brukar man vara villig att spendera mer pengar än normalt på högtalarna.

Fast så är det ju det där med platsproblem.

Säg, för resonemangets skull, att man har ont om plats och att högtalarbudgeten inte sträcker sig till stratosfäriska nivåer. Då rekommenderar vi ofta små högtalare. Antingen på stativ eller monterade på väggen. En del får plats i en bokhylla också.

Man ska bara vara medveten om att en lite större stativhögtalare har en begränsning. Egentligen fler än en, till exempel ljudtryck, men vi tar det i tur och ordning.

Djupbas. Finns. Inte. Det går att åtgärda med en subwoofer, och för somliga är det både en önskvärd och bra lösning, medan andra inte vill klumpa till inredningen med ännu en fyrkantig låda.

Då måste man kompromissa. Fast helst inte för mycket.

Lösningen är att leta efter en lite större stativhögtalare, för fysikens lagar trumfar som bekant teknik när det gäller kombinationen av ljudtryck och duglig djupbas.

Man inser att man måste göra en hel del kompromisser när man ska hitta ett par bra högtalare. För någon helt kompromisslös högtalare är det ingen som har byggt.

Det finns sätt att undvika för många kompromisser. Vissa av dem involverar exotiska membranmaterial, dyra kabinett, omfattande delningsfilter och en del voodoo – åtminstone kan det verka så ibland. Men det bästa brukar vara att göra allting så ordentligt man kan inom givna budgetramar.

Det är vad Audiovector-teamet har försökt göra med sin nya R-serie. Som trots att den liknar den utgående SR-serien, som den delar grundmåtten med, är en ny konstruktion.

Stativhögtalaren i R-serien finns i tre utgåvor: R1 Signature, R1 Avantgarde och R1 Arreté, som är den mest påkostade versionen. Det är valet av högtalarelement, kablar, delningsfilter, dämpning och jordning som skiljer dem markant från varandra.

Som alltid med Audiovectors finare högtalare kan man uppgradera om man vill, exempelvis från en Signature till en Arreté.

Arreté

Om man väljer Arreté-versionen får man samma typ av baselement som de andra i serien. Basmembranet har flätad kolfiber med ingjutna träfibrer och är monterat på en titanspole. Det spelar ihop med en Air Motion Transformer. Dr. Oscar Heils egen variant av banddiskant, med ett veckat mylar-membran som inte är helt olikt en dragspelsbälg.

Banddiskanten är öppen både fram och bak, med överdimensionerade luftspalter och neodym-magneter. Audiovector har försökt göra högtalaren så effektiv som möjligt, med minimalt fysisk motstånd, och det är bland annat där som titanspolarna och den öppna diskantkonstruktionen kommer in i bilden.

Elementen är monterade på en smal frontplatta med böjda sidor för minsta möjliga diffraktion, bästa möjliga stereoperspektiv samt dämpning av stående vågor. På insidan finns vibrationsdämpare mellan elementen och kabinettet och Nanopore används som invändigt dämpmaterial. Delningsfiltret är nerfryst till –238 ºC för att dämpa motstånd.

Men det är inte allt.

Freedom Grounding

Det som gör att Audiovector-högtalarna verkligen är unika är Freedom Grounding. Jordning av baselementet. Det sitter nämligen en extra kontakt på kolfiberplattan som kabelterminalerna är monterade på.

Jordkabeln för 6 000 kronor är kostsam extrautrustning, men lyfter ljudet till en ny nivå.

Kabeln kopplas in i jordningskontakten på högtalarna och sticks sedan in ett vanligt jordat vägguttag. Det är för övrigt bara jord som har ledare, stiften i stickkontakten finns där bara för att hålla fast kontakten i vägguttaget.

Förbluffande lekfull

Den nya R-generationen ser bättre ut än sina föregångare. Kvalitetsintrycket är förtroendeingivande och våra testexemplar i valnöt hade highend-möbelkvaliteter. De unika skruvarna håller elementen på plats på bara tre ställen och terminalerna på baksidan berättar att Audiovector inte har snålat in på något.

Det fina med de här och många andra Audivector-högtalare, ett slags signatur om man så vill, är att de är väldigt lättdrivna. En liten 40-watts Naim Uniti Atom hade inga som helst problem att driva dem. Även när jag spelade högt. De matchades också fint av Hegels 60-wattare H90, men det blev riktigt roligt när jag spände dem framför den 200 watt potenta McIntosh MA7200.

När jordkabeln kopplas in stramas ljudbilden till och detaljer får bättre fokus, basen blir mer potent och det känns som om ljudbilden blir djupare.

Då växer ljudbilden också märkbart, basen blir stramare och djupare och jag fick mer värme i klangen. Till exempel i Frank Sinatras You Make Me Feel So Young, där rösten och strängarna lät ännu fylligare. Det blev nästan väl rörande att lyssna på Leonard Cohens Lullaby från ”Old Ideas” för den mörka rösten kröp verkligen in under skinnet på mig.

Högtalarna förmedlar röster på ett enastående sätt, som påminde mig om en bra elektrostathögtalare. Men de klarade även mycket mer dynamisk och komplex musik. Till exempel ouvertyren från Puccinis La Bohème. Spelar man högt kan en del högtalare låta skarpa i toppen, och vissa kan ha svårt att hänga med basen när orkestern verkligen trycker till. Men inte de här. Med god hjälp av McIntosh-förstärkaren, naturligtvis. R1 Arreté visade gång på gång att de hade stålkontroll och älskade att spela högt. Inte så vanligt för så små högtalare.

Klangbalansen är relativt neutral, med ett drag av varm glöd. Vilket klädde Keith Jarretts Köln-konsert perfekt. Pianoklangen kom ut i rummet med praktfulla klangfärger och precis så mycket fyllighet att pianot lät naturligt i stället för en smula tunt. Som det ofta kan göra.

Även om basen är väldigt precis, som kolven i en boxermotor, är det mellanregistret som verkligen glänser här. Särskilt med röster, men även akustiska instrument. John McLaughlins säregna gitarrklang hade perfekt fokus och den gnistrande dynamiska kontrasten fick mig att hoppa till soffan.

AMT-diskanten märker man nästan inte förrän stråkarna plötsligt sätter igång och visar hur luftig och extremt neutral diskantåtergivningen faktiskt är i Audiovector-högtalarna.

Konkurrenter

Den större Dynaudio Contour 20 går lite djupare i basen men har inte samma öppna klang i mellanregistret som R1 Arreté. Vid en direkt jämförelse är Dynaudioerna mer behärskade, lite mer neutrala, men även de har en enastående luftig diskant.

Handbyggda Sonus faber Olympica I, som för övrigt håller på att ersättas av Olympica Nova (inte testad ännu), låter varmare och har en aning mörkare klang med en lite mer dämpad diskant, men fylligare bas. Ett par Bowers & Wilkins 805D är betydligt mer tyngdrivna, men målar upp en stor ljudbild med kanske den allra fylligaste basen i den här klassen.

Slutsats

Audiovectors små R1 Arreté är kanske de bästa av alla kompakta högtalare i den här prisklassen. De har utmanat våra referenser från Dynaudio (Contour 20) och på vissa områden föredrar vi Audiovector-högtalarna. De är lättare att få plats med, de trivs med de flesta förstärkare och låter mycket större än de är. Det finns inte mycket djupbas och vi tycker att jordningskabeln är dyr extrautrustning, i synnerhet eftersom den behövs för att verkligen få högtalarna att glänsa. För med Freedom inkopplat är R1 Arreté det bästa köpet i den här klassen.