: Audio Pro Mondial

Att Audio Pro kan bygga billiga högtalare av hög kvalitet är allmänt känt. Ta till exempel Black Diamond, en golvhögtalare för 5 000 kronor som hjälpte till att höja standarden för hela budgetklassen. När nu Audio Pro lanserar Mondial-familjen, där inte bara ljudet utan även designen har prioriterats, finns det alltså all anledning att ha höga förväntningar. Detta är högtalare för dig som vill ha något bättre än de billigaste anläggningarna och som samtidigt vill ha något som tilltalar ögat. Vem kan väl motstå högtalare med läderutstyrsel?

Ett steg upp
De kompletta budgetanläggningarna ger väsentligt bättre filmupplevelser än TV:ns inbyggda högtalare. Men för att ta filmen till realistiska höjder, med bra dynamik och tonal sammanhållning, behövs något bättre. Audio Pro-systemet har en prislapp på nästan 10 000 kronor och platsar därmed i den lägre änden av mellanprisklassen, vilket är en miniminivå för att få ordentlig ljudkvalitet.

De bästa högtalarsystemen i den här klassen har så väl valda kompromisser att den tonala balansen räcker för att få fina filmupplevelser. Och medan musikupplevelser i stereo knappast är något för de allra billigaste anläggningarna, bör ett system som Mondial kunna bjuda på en tillräckligt bra tonstruktur för att få en musikalisk känsla så länge musiken inte är alltför komplex.

Krav på filmåtergivning
Trovärdiga filmupplevelser kräver en tydlig dialog och en omringande ljudbild. Övertoner och detaljer är med andra ord viktigare än en hamrande bas. För att få en så bra helhet som möjligt är det viktigare att subbasen är snabb och bra rent tonalt, än att den slår hårt. Den måste också sträcka sig så högt upp i basregistret att den kan avlasta högtalarna utan att det uppstår något ljudmässigt ”glapp” mellan dem. Ju mindre djupbas högtalarna spelar, desto längre upp i registret måste subbasen kunna nå. En paradox i den här prisklassen.

Lika viktigt som att basen är tonalt korrekt och har en bra övertonstruktur, är att dialogen och filmmusiken låter fyllig och klangrik. Det är omöjligt utan ett rent och öppet mellanregister.

Förväntningar i stereo
Fronthögtalarna och subbasen kostar strax under 7 000 kronor tillsammans och konkurrerar alltså med fullregisterhögtalare för samma pengar. De bästa högtalarna i den här klassen levererar en ganska så stor ljudbild med tillräckligt hög precision på okomplicerad musik. Symfoniska verk på den brutala sidan av Beethoven och Mozart är nog inte helt rätt för sådana högtalare, men en ljudbild som i övrigt är tillräckligt luftig för att någorlunda göra musiken levande är ett krav. Sedan får man leva med att basen kanske inte är så klangrik och går så djupt som man hade kunnat önska sig. Bra bas är nämligen dyr.

Elektronik
Ett högtalarsystem som detta ger bra flexibilitet att välja DVD-spelare och förstärkare. Mondial trivs bra med exempelvis Onkyos TX-SR605 för 6 500 kronor, som vi använde under testet. Signalkällan var Pioneer DV-696 för 2 000 kronor, digitalt ansluten för att utnyttja förstärkarens fina signalbehandling.

Ställ in subbasen med musik
När man ska ställa in subbasen är det enklast att göra det med musik i stereo. Då får man bättre kontroll än om man har ljud i alla högtalare. Använd bra musik du känner igen, gärna med ett stort och väldefinierat basinstrument, till exempel en kontrabas. För detta ändamål använder jag Diana Kralls ”No Cares For Me” från skivan ”When I look In Your Eyes”. Kontrabasen är mixad ovanligt stort, vilket gör att man får särskilt stort fokus på subbasen.

Med normal delning vid 80 Hz uppvisar Mondial-högtalarna klara brister i basregistret. Kontrabasen låter monotont i sitt nedre register och hänger inte med. Det är för lite mellanbas.

När delningsfiltret på subbasen justeras upp till 100 Hz hänger bastonerna plötsligt ihop och det känns som om musiken återges av två fullregisterhögtalare. Tjusigt! Den musikaliska färden fortsätter senare, men nu är det först dags för det viktigaste: film i surround!

Filmupplevelserna
Filmeposet ”300” har ett komplett ljudspår som sätter ljudkvaliteten på prov. Filmen om de spartanska titanerna innehåller allt från lågmäld dialog och nyanserad filmmusik till kraftiga crescendon i form av klingande svärd, höga vrål och dundrande orkestermusik. Höga klanger som breder ut sig i alla kanaler och ställer krav på högtalarnas spridning och tonalitet.

Scen två. Budbäraren från Persien ber kung Leonidas och spartanerna att ge upp. En lång tystnad sänker sig när Leonidas funderar. Lugnet före stormen. Högtalarna skildrar den intensiva tystnaden förvånansvärt bra. Ljudbilden är stor och det känns som om man befinner sig precis mitt i handlingen. På denna punkt tangerar högtalarna andra system som kostar nästan dubbelt så mycket. Men budbäraren och Leonidas, som egentligen har mörka röster båda två, låter ganska så tunna och tappar lite av sin manlighet. Centerhögtalaren M.4 är en liten krabat som inte går tillräckligt djupt för att lyckas få fram all pondus.

Leonidas bestämmer sig för att inte kapitulera. I stället planterar han en kraftig spark rakt i bröstet på budbäraren, som skickar honom rakt ner i brunnen. Hans följe slaktas och hamnar på samma ställe i en scen som får både himmel och jord att skälva. Högtalarna hänger med förvånansvärt bra. Man får aldrig samma känsla som på bio, men det är ändå så maffigt att inlevelsen finns där. Subbasen låter kanske lite väl snällt och tamt, men den hänger med. Bakhögtalarna är aningen små, så de får problem med tunga baseffekter i bakkanalerna. Styrkan ligger i de luftiga övertonerna som skapar en levande ljudbild.

Musikupplevelser
En flygel sträcker sig över hela frekvensregistret och är därför det optimala instrumentet för att testa högtalarnas tonala balans. Till vår hjälp har vi Leif Ove Andsnes senaste CD, ”Horizons”. Hans snabba fingerspel ställer extra höga krav på detaljeringsförmågan, och subbasen måste svara snabbt. Skivan innehåller dessutom mycket rumsklang, som avslöjar högtalarnas förmåga att skapa rumskänsla.

Det är överraskande hur väl högtalarna hänger med. Låt gå för att flygeln påminner mer om ett piano – tonerna är inte så mäktiga – men det finns inga nämnvärda skevheter längre upp i mellan- och diskantregistret. Övertonerna definierar merparten av ett instruments klang. Mondial-högtalarnas klangbalans är utsökt och stereoperspektivet är brett. Det är också tyst när de ska, så att kontrasterna kommer fram väl.

Det saknas dock lite snärt, och ljudbilden är inte oändligt djup. Men sammantaget låter det väl så bra som exempelvis JVC:s Woodcone-högtalare i samma storlek – men så kostar de också mer än hela Mondial-systemet inklusive center- och bakhögtalare

Massive Attack
Få skivor låter så bra som Massive Attacks ”Mezzanine”. Den använder jag ofta när jag testar eftersom den kombinerar en saftig djupbas med en stor och genomskinlig ljudbild, och toppas av Elisabeth Frasers vackra stämma. Skivan är krävande och avslöjar vad högtalarna duger till. Det viktigaste är att få fram rösten och det öppna ljudlandskapet.

Högtalarna klarar kvinnorösten imponerande väl. Elizabeths röst sjunger ut i rummet och kommer från mittemellan högtalarna. Det är ett välväxt landskap av ljud. De syntetiska bastonerna blir lite väl mycket för subbasen, som inte lyckas hålla sig helt tonren när ljudnivån blir högre än vanlig volym. Här märks nackdelen av att ställa in delningsfiltret till 100 Hz, men det är ett pris man får betala för att få en fin tonal helhet.

Djupet i ljudbilden hade kunnat vara bättre och tonerna hade rent allmän kunnat vara lite saftigare om man jämför med det helt optimala. Men kompromisserna har sällan varit så små för ett högtalarsystem för de här pengarna.

Slutsats
Ska du ha ordentligt ljud i vardagsrummet så räcker inte de kompletta budgetanläggningarna till. Audio Pro Mondial är inträdesbiljetten till riktigt bra ljud på film och musik. Högtalarna ser inte bara bra ut där de ståtar klädda i läder, de låter ofta fenomenalt. Särskilt övertonregistret återges med finess och precision, vilket gör att all film och musik låter stort och öppet.

Fronthögtalarna spelar inte mycket bas, så subbasen måste delas av högt vid 100 Hz. Det kan innebära viss förvrängning om ljudspåret innehåller mycket basinformation, eftersom subbasen egentligen trivs bäst med en delning vid 80 Hz.

Flygel låter fint och sammanhängande och popmusik får all nödvändig tyngd. Det saknas bara lite i nedre mellanregistret för att det verkligen ska låta storslaget. Dialogen på film är lite tunn och helt explosivt blir det aldrig. Men ljudbilden är rent allmänt så omslutande och inbjudande att vi gladeligen kan leva med det.