test: Audio Physic Virgo III

När Jaga dundrade loss med Starfire slog det mig. De här högtalarna lever verkligen upp till sitt namn. Här fanns det både (högt) ljud och fysik. Jaga Jazzist lät sällsynt energisk och den massiva basen drev musiken framåt på ett sätt som man bara upplever på konserter.

På samma gång kämpade jag för att komma ihåg hur föregångaren lät. Jag hade testat Virgo tidigare, men var tvungen att leta efter anteckningarna för att få se om jag kunde lita på minnet. För det här lät ovanligt bra.

Virgo är Audio Physics signaturmodell, lite på samma sätt som 911 är kärnan bland Porsches bilmodeller. Högtalarna har funnits i olika utgåvor sedan den första kom för 30 år sedan, men receptet har alltid varit detsamma. En smal baffel med tvåvägs bestyckning med mellanregister och diskant plus sidomonterade baselement.

En konstruktion som gav Virgo en ljudbild med bra basfundament och ypperligt stereoperspektiv. De kunde låta lite vassa med en del förstärkare och trivdes bäst med mer kraftfulla och strömstarka förstärkare.

Då kunde man bada i en dynamisk ljudbild som var rik på detaljer och inte minst bas.

Men inte den fläskiga basen som man förknippar med stora högtalare. Snarare tight, disciplinerad och hårtslående. Mer Rammstein än Rihanna, skulle man kunna säga.

Tredje generationens Virgo?

Jag har ingen aning om vilket nummer i ordningen den nya versionen av Virgo är. Att den heter Virgo III är missvisande, för trean har funnits i olika utgåvor. Fast alltså alltid med samma konstruktion som här.

Högtalarna är inte särskilt stora. Dryga metern höga, och kabinettet är bara 23 cm brett. Men de lutar bakåt och med de medföljande stålfötterna blir fotavtrycket 37 x 47 cm.

Placering

Så även om de inte dominerar i ett stort vardagsrum så tar de en del plats. De kan mycket väl stå intill en vägg, basreflexporten sitter trots allt på undersidan, men ljudbilden växer framför allt på djupet om man drar ut dem en bit från väggen.

Experimentera gärna med vinkla dem inåt. Då blir fokus skarpare och man ”ser” djupare in i ljudbilden. Står de 90 grader mot bakväggen växer ljudbilden i storlek, fokus blir lite mer diffust – men inte suddigt – och diskanten blir mer dämpad.

Diskanten, ja. Den är inte vilken som helst. Audio Physic har själva utvecklat den och de övriga elementen, som inte är fastskruvade direkt i kabinettet utan sitter med neopren-stift för att dämpa vibrationer maximalt.

Dämpning, kontroll och keramik

De har genomgående varit noggranna med dämpning, resonanskontroll och avstagningar. Ta till exempel kabelterminalerna. I vanliga fall brukar de vara fastskruvade rakt i kabinettet eller på en platta som har delningsfiltret på baksidan. Men här är de monterade på en aluminiumplatta som är dämpad med neopren, och stålskenorna som högtalarna vilar på har gummipackningar mellan som dämpning.

Det är naturligtvis inte allt. Audio Physic använder ett keramiskt skumliknande material, som är lätt och styvt och fungerar som stagning av kabinetten. De använder också sig av ett bikupemönstrat material i innerväggarna som delar av kabinettet, eftersom de anser att det dämpar resonanser bättre än MDF-plattor.

Konfiguration

Materialvalet har också gjort den inre volymen större än om högtalaren var byggd av MDF eller HDF, som är det vanligaste.

På sidorna längst ned i kabinettet sitter två baselement, rygg mot rygg, i en så kallad push-pull-koppling. Resonanserna tar ut varandra mer effektivt än om de satt på fronten. Baselementen delas vid 150 Hz till mellanregistret som sitter längre upp på det lutande kabinettet.

Mellanregistret har något som Audio Physic kallar för Hyper Holographic Cone. Det är byggt på en tudelad lättmetallkorg där aluminiummembranet är upphängt i den innersta korgen och den yttersta är monterad mot kabinettet med de ovan nämnda neopren-stiften som dämpmaterial.

Eftersom kontaktytan mellan de två korgarna är minimal hävdar Audio Physic att de har lyckats förhindra spridningen av vibrationer som hade kunnat orsaka resonanser. Membranet har en silikonring längs ytterkanten som dämpar det metalliska ringandet som kan uppstå i metallmembran.

Principen används även i diskantens aluminiummembran, som i likhet med mellanregistret är belagt med ett keramiskt material för att dämpa ytresonanser.

Mäktig fysik

Jag kom att tänka på KEF Reference 5 när Jaga Jazzist dundrade ut i rummet. Det var nämligen första gången jag nästan blev rädd av att lyssna på musik. Andra gången var nu när Jaga smällde till ur de här högtalarna. Som en kanonsalva plöjde sig basen in i ryggmärgen på mig och skakade om mig ordentlig. Det var naturvidrigt. Sammanlagt fyra små basar och en nedre frekvensgräns på 30 Hz låter normalt inte så här mäktigt, tufft och högt.

KEF-högtalarna målar upp en större ljudbild, och har lite bättre fokus i diskanten, men har inte lika blixtsnabb dynamisk respons som Virgo III. De mycket större B&W 803 D3 når inte lika djupt och har inte heller lika skarpt fokus som tyskarna. Ett par Piega Classic 80.2 är trögare i basen men har bättre upplösning i diskanten än Virgo III.

Det är mest en fråga om smak, men gillar man gränslös dynamik och en sällsynt förmåga att få fram detaljer i ljudbilden så är Virgo III ett väldigt intressant alternativ i den här prisklassen.

Keith Jarretts Köln-konsert är en ganska ojämn inspelning, och pianot låter aldrig lika mäktigt som en konsertflygel gör i verkligheten. Men här lyckas högtalarna få fram nyanser och en klangbotten i varje ton och pinpointa dem med kirurgisk precision i en ovanligt bred och djup stereobild.

Khalids och John Mayers Outta My Head drivs fram med ett smittsamt engagemang och gitarrklangen framträder snyggt i den varma, generösa och rytmiska ljudbildet.

En vända med en av Mozarts pianokonserter gav mersmak och jag spelade igenom en rad pianostycken som lät helt fantastisk genom Virgo III. De fick fram djupet i klangen mycket bättre än Piega Classic lyckades med och stereoperspektivet påminde mig mer om KEF Blade 2.

Gitarrklangen, nyanserna och djupet i trummorna på Dire Straits album Love Over Gold fick en varm och behaglig klangfärg som klädde musiken väl och som även gav röster en större realism. Sopraner lät som människor av kött och blod, och inte bara konserverad vokalklang.

Om jag ska nämna en enda egenskap som sätter Virgo III i en klass för sig så är det förmågan att få fram de små nyanserna, klangerna och tonerna som skapar en mer realistisk bild av instrument och röster. Just där finns det få som är bättre än Virgo III.

Slutsats

Audio Physic lever definitivt upp till sitt namn. De relativt kompakta golvhögtalarna levererar en ytterst välbalanserat ljudbild, med tonvikt på en fenomenalt bra dynamisk kontrast och mäktig bas. På samma gång är de tillräckligt nyanserade och sofistikerade för att göra musiken ännu mer levande och har en sällsynt förmåga att få musiken att andas på ett nästan organiskt sätt. Virgo III är ett av de allra bästa köpen i prisklassen, men kom ihåg att de behöver en ordentlig förstärkare för att låta som de ska.