: Anthony Gallo Nucleus Reference 3.1

Är det där högtalare?” utbrister min flickvän när hon får syn på de två små svarta statyerna. Och de är visserligen charmerande små, men det är inte själva storleken som är det mest anmärkningsvärda, utan utseendet. Designen liknar inte något annat i hifi-världen. Två kolfibermellanregister i vertikal konstellation i var sin klotrund kammare, med en horisontellt veckad banddiskant mellan sig. Under allt detta sitter en stor och superstyv bas på tio tum monterad åt sidan i ett cylinderformat kabinett av aluminium. Samtliga element spelar i var sin kammare och är monterade på ett massivt skelett av MDF.

Kreationen är minst sagt originell och personligen måste jag säga att den faller mig i smaken. Det här är en högtalare som definitivt inte är byggd för att gömmas undan!

Formgiven för ljud
Designen har först och främst en ljudmässig funktion, som är ett resultat av noggrann planering för att få en så hög ljudkvalitet som möjligt.

Mellanregistrets klotformade kammare ser till att stående ljudvågor bakom elementet reduceras betydligt, så att de inte kan skada musiken. Det gäller särskilt dynamiken, som är det avgjort viktigaste kriteriet. Den veckade banddiskanten sprider ljudet 300 grader och gör att ljudbilden – eller stereoperspektivet, om du så vill – inte förändrar sig nämnvärt om man sitter ut mot ena sidan. En högtalare för andra än egoister, med andra ord.

Och med en frekvensrespons upp till 50 kHz sträcker Gallo Reference sig långt över det hörbara registret.

Litet baskabinett
Baselementet är tämligen överdimensionerat i förhållande till sin kammare, och man skulle kunna tro att det innebär oönskade resonanser gott och väl uppe i det hörbara registret – och därmed ett sämre ljud. Men Anthony Gallo har kommit fram till att det går att hålla resonansen under det hörbara frekvensregistret genom att använda ett fyllnadsmaterial som kallas S2 (fråga oss inte vad S2 står för, men materialet är ”polyolefin”). Förutom att detta påverkar resonansfrekvensen sägs det simulera ett större kabinett, vilket ger bas-återgivningen ökad volym och räckvidd.

Reference 3.1 är strax under 90 centimetet hög och bara 20 centimeter bred. Ändå sträcker sig basåtergivningen ner till 34 Hz. Det är tillräckligt djup bas för att man verkligen ska kunna känna de fundamentala bastonerna i kroppen, även på låg volym. Trots sin ringa storlek kan alltså den här högtalaren fylla ett ganska så stort vardagsrum med omfångsrikt och fylligt ljud – och det, kära vänner, är minsann inga småsaker! Men för att allt ska fungera måste högtalarelementen vara särskilt utformade för att kunna samarbeta med S2-fyllnadsmaterialet. Det betyder att Gallos element har helt egna, udda specifikationer.

Delningsfilter
Påkostade element och kabinett av hög kvalitet är en bra utgångspunkt för ett optimalt ljud. Men även delningsfiltret är viktigt. Reference 3.1 har fått ett helt nytt delningsfilter, med metallkondensatorer av polypropylen för bästa möjliga dynamik i såväl tysta som intensiva partier. Och filtret är av första ordningen och har alltså en branthet av bara 6 dB per oktav. Detta är inte särskilt mycket, och om timingen mellan elementen inte sitter helt hundraprocentigt så sker en utfasning av dynamiken i delningsfrekvenserna. Sådant låter inte bra. Men om allt har gjorts grundligt så får man en ljudmässig överlappning mellan elementen som ger en fin sammanhållning. Gallo har arbetat ihärdigt med att optimera delningsfiltret.

Placering
Högtalarna är ganska så noga med vilket slags rum de spelar i. De kan låta allt från väldigt bra till … fantastiskt! Om de placeras felaktigt blir ljudbilden lite diffus och ljudbilden får inget väldefinierat centrum. Basen kan också kännas lite väl rund och en aning trög om högtalarna inte placeras korrekt i förhållande till väggarna. Men de låter imponerande även om de inte ställs helt optimalt. Särskilt mellanregistret är så transparent och finmaskigt att de mer påminner om elektrostater än om något annat. Fast utan elektrostathögtalares snäva spridningskaraktär, som innebär att de som sitter vid sidan av mitten inte upplever något särskilt bra ljud.

Men ställer man högtalarna minst en meter från sidoväggarna och ungefär en halvmeter från bakväggen, vinklar in dem nästan rakt mot lyssningsplatsen så att de ståtar lite tillbakalutat mot soffan, så är det bara att njuta av magin.

Stereoperspektivet
Högtalarna är mer förförande än det mesta annat jag hört, oavsett prisklass. Lyssna till exempel på hur Keiths Jarrets piano klingar på hans Carnegie Hall-konsert! Det första som slår mig är pianots placering i ljudbilden. Det breder ut sig från vänster till höger och tangenterna i mitten är placerade med superb precision. Klangen sjunger ut i rummet tillsammans publikens andning som nästan kommer bakifrån. Det är helt förunderligt hur väl högtalarna skildrar psykoakustiken.

Samma sak händer på alla inspelningar. Milla Jovovichs folkmusik ”The Divine Comedy” (bör för övrigt finnas i alla skivsamlingar) har en ändlös närvarokänsla som är som balsam för själen och man blir helt enkelt sittande och kan knappt sluta lyssna. Detta har med diskantens spridning och definition att göra, men också med högtalarnas omåttliga egenskap att skildra musikens tysthet. Det kan vara helt tyst i inspelningsrummet och ändå känns det som om man är på plats. Dynamiken är osedvanligt bra, hela vägen ner till mikronivå.

Diskanten
Diskanten är superluftig, utan att någonsin fokusera för mycket på vassa s-ljud eller cymbaler. Luftigheten är helt naturlig, övertonerna återges blixtsnabbt och silkeslent. Hör bara på Keith Jarrets ljusaste tangenter, hur efterdyningarna från varje tangent sjunger ut i rummet, lika luftiga som spöken.

Och tro inte att det låter annorlunda med annan musik. Diskanten är något av det bästa som finns i prisklassen och den hänger ihop perfekt med mellanregistret. Milla Jovovichs röst har sällan känts så verklighetstrogen. Det är nästan så att man kan se hur ljudet strömmar ut ur högtalarna. En ljudbild som är uppbyggd av fraktaler av sig själv, med oändlig detaljering. När man reser sig ur soffan försvinner mycket av ljudbildens definition, eftersom diskanten har en begränsad vertikal spridning. Men inte så mycket att man inte kan börja dansa om andan faller på.

Mellanregistret
Hör magin från körverket ”Shakespeare Songs”. Kyrkans klang breder ut sig, sopranernas fantastiska övertoner skiljs tydligt från varandra och mellanregistret gör underverk med tenorerna. Det känns nästan som om man förflyttas från vardagsrummet till kyrkan.

Jämfört med System Audio Ranger, som också har en mycket fin precision i mellanregistret och diskanten, är Gallo Reference 3.1 fylligare i nedre mellanregistret – utan att vara trögare – och ännu luftigare i diskanten. Det ger musiken en aningen varmare och mjukare prägel.

Basen
Basen går tämligen djupt, med osedvanlig definition. Baselementen är vända inåt för att basen ska bli så rapp och exakt som möjligt. Om de vänds utåt kan basen låta större och fylligare, men lite trögare och mer odistinkt.

Basarna i kören har ett bra fundament att vila på och de sticker inte ut från resten av kören. Eftersom basresponsen är osedvanligt linjär och mycket rapp finns det ingenting som saknas.

Går man lös med mer hårtslående rock saknas det fortfarande ingenting i basen. Den är riktigt slagkraftig och hänger med även på höga volymer. Men vad som är ännu viktigare är att den är tydlig även när man spelar lågt. Och det gör man ju oftast. Högtalarna kan alltså rekommenderas för alla som vill ha ett fylligt High End-ljud när de spelar lågt. Till och med djupbasen är tydlig.

Gallo Reference saknar visserligen Zu Druids supertighta bas (se test i förra numret), och den kan inte heller spela fullt lika högt. Men för alla som inte behöver en PA-högtalare hemma bör Reference 3.1 falla de allra flesta i smaken.

Basförstärkare
Trots detta har Gallo en basmodul. Baselementet har nämligen dubbla talspolar och i grundutförande används bara den ena av dem. Genom att koppla in en extra basförstärkare med ett aktivt delningsfilter, särskilt framtaget för Reference 3.1, utökas basresponsen ner till 22 Hz. Det gör mer än bara markera de djupaste bastonerna. Genom att få fram undertonerna (vilket görs med hög precision), blir ljudbildens bakgrund ännu svartare. Varje instrument separeras tydligare från resten. Avstånden mellan dem växer och ljudbilden blir mer tredimensionell. Detta hörs hela vägen upp i mellanregistret. Reference låter nu som en fullvuxen högtalare med auktoritet, och den kan stå i ett större rum.

Slutsats
Den märkliga designen innebär att man antingen älskar eller hatar utseendet. Men ljudet från Gallo Reference 3.1 är rena drömmen! Personligen skulle jag kunnat tänka mig att köpa ett par om de så kostade 50 000 kronor eller ännu mer. Nu kostar de bara 30 000, vilket får betraktas som ett fynd.

Den superluftiga diskanten och den imponerande baskontrollen ger högtalarna en klang som nästan påminner om en elektrostat. Dynamiken är gnistrande, stereoperspektivet är helgjutet och har en strålande upplösning. Reference 3.1 favoriserar ingen speciell musik, utan gör magi av allt. Nina Simone eller Beethoven, Marilyn Manson eller Marilyn Monroe – det spelar ingen roll.