TEST: Yamaha GT-5000

Du är förlåten om du inte tänker på Yamaha som en skivspelar-tillverkare. De flesta av Yamahas spelare såg aldrig Europas stränder, vilket är anledningen till att förstärkare och receivers har ett mycket större utrymme i europeiska konsumenters minne.

Men vad många inte vet är att medan andra japanska tillverkare villigt konkurrerade med amerikanska och europeiska skivspelar-tillverkare på deras hemmaplan, gjorde Yamaha nästan bara spelare för den inhemska marknaden.

Således missade vi Yamahas tangential-armar på PX-serien som kom 1978, de utvecklade kabinetten i rem- och direktdrivna utgåvor av YP-serien som kom 1975, och inte minst de massiva bestarna i Gigantic & Tremendous-serien, GT-2000 från 1982. Det bör dock noteras att PF-serien med fjäderdämpade chassin exporterades från Japan och även såldes här. Det samma gäller för vissa PX-modeller som exporterades i små mängder på 80-talet.

Det gäller också den allra senaste utgåvan i GT-serien, GT-5000 som introducerades som den moderna efterföljaren till Yamaha GT-2000 och den senare GT-2000X, men som först nu finns i utvalda butiker.

Yamaha GT-5000 är en veritabel best av en skivspelare, som med en bredd på 54 cm, en höjd av 22 cm, och vikt på över 26 kg, är den näst största skivspelaren vi har testat hittills. Det är också den näst dyraste, men ett pris närmare 100 000 än 50 000 kr. Utan pickup.

Spelaren tillhör Yamahas retroinspirerade highend-serie, som också består av förstärkarparet C- och M-5000, och de vackra NS-5000 högtalarna. Som nyligen fick en mindre släkting i de små NS-3000.

Gigantic & Tremendous

Designen av GT-5000 är mycket lik en GT-2000X, med inner- och yttertallriken, en rak tonarm, och ett chassi som byggts upp av flera lager av laminerade fiberplattor, lackerad i svart pianolack, på samma sätt som NS-5000.

Tekniskt sett är denna svarta best uppbyggd med massa på alla ledder, utom armen. Den fem kilo tunga tallriken är fräst ur ett stycke aluminium och vilar på en tio kilo tung remdriven mässingstallrik. Det finns inget fjädrande dämpmaterial här. Här används massa och olika material för att dämpa resonanser och vibrationer. Mycket massa.

En 24-polig tvåfas asynkron motor driver tallriken, och användaren kan själv justera hastigheten med en strobeplatta, ett strobeljus och en potentiometer till höger om den 35 cm stora tallriken. Allt detta följer med spelaren, som också levereras med två motvikter (16-23,5 och 23-34 gram), ett 14 grams pickuphus, och både gummi- och filtmatta. Så att man själv kan välja vad man tycker låter bäst.

All denna massa vilar på fyra kraftfulla aluminiumfötter, som påstås ha en 30 till 40 dB bättre dämpning av vibrationer än koner eller spikar under skivspelaren.

Den levereras inte med andra kablar än strömkabel, men man kan använda antingen balanserade XLR-signalkablar eller obalanserade RCA-signalkablar. Om man kan, är balanserade att föredra, eftersom brus har sin egen jordning hela vägen till förstärkaren.

Det följer inte med något dammlock, men Yamaha erbjuder DCV-5000 som tillbehör.

Spikram tonarm

Det finns saker som liknar och saker som skiljer Yamaha GT-5000 från andra spelare vi har testat, men på ett område har Yamaha valt att gå sin egen väg och det är valet av tonarm. Den är inte tangentiell som på de gamla PX-modellerna, utan är en rak arm.

De flesta skivspelare levereras med en böjd, vinklad eller s-formad arm. Det är tre sätt att uppnå samma sak: Bra spårningsegenskaper, optimal kanalseparation och bättre ljud, skulle vissa hävda. I praktiken visar det sig att alla tre principerna fungerar. Rega och Linn använder raka armar med en måttlig vinkling av pickupen, Technics använder s-formade armar, och Pro-Ject och SME göra båda.

Yamaha har valt den tredje lösningen: en helt rak arm som fullständigt saknar vinklar.

Nålarmen är, när pickupen är korrekt inställd, 100 procent parallellt med spåret. Yamaha har valt denna lösning eftersom de menar att de uppnår den bästa spårningsegenskaperna med en rak arm.

På så sätt har de sluppit att använda antiskating som kompenserar för centrifugalkraften.

Offset är inte viktigt

Det är en bra idé att ha en mycket lång arm så att spårningsvinkeln inte ändras så mycket, när nålen rör sig i spåren. Men armen är bara 22,3 cm lång, och därför ser det väldigt konstigt ut med en så skarp vinkel på nålarmen, när armen sänks ner i spåren.

I ett dokument som vi har fått tillgång till förklarar Yamaha att det inte gör så mycket som många tror. De använder ett exempel med en stifttrycksvikt på två gram, och en friktion på 0,3, där offsetvinkeln är så mycket som 10 grader på Yamaha-armen, men bara 2 grader på en böjd arm.

Det är inte det viktigaste för bästa möjliga spårning och det bästa ljudet, hävdar de. De visar att medan den kraft som genereras av friktion är den samma på båda armarna, 0,6 gram, och kraften på insidan av nålarmen endast är 0,08 gram högre på Yamaha-armen (0,02 mot 0,1 gram), och hela 2,32 g/cm mot 0,49 g/cm på den böjda armen, kompenseras det för avvikelsen på andra områden.

Mekanisk stabilitet

Yamaha säger också att fasförskjutning och spårningsegenskaper inte påverkas så mycket att det är hörbart(?), eftersom armens konstruktion uppväger det med andra egenskaper. Yamaha-armen är trots en kärna av kopparpläterad aluminium, och ett ytterhölje av kolfiber med silverpläterade trådar, en mycket styvare och enklare konstruktion än de flesta andra armar.

Bland annat det faktum att den inte har någon som helst antiskating ger armen ger färre mekaniska resonanser, bättre styvhet och balans, och enligt Yamaha optimal spårning, bättre dynamik och ljud, trots ±10 graders avvikelser i spårningsvinkel.

Installation

De första veckorna använde jag en Audio-Technica AT-F7, som är en prisvärd MC-pickup, men Yamaha skickade mig en Ortofon Cadenza Black till många gånger priset för en F7, som jag använde större delen av testperioden.

Medan F7 tog 15 minuter att ställa in, tillbringade jag över en timme med att få optimalt ljud från Ortofon-pickupen. Den är mycket svårare att justera perfekt, eftersom den bara presterar sitt bästa när alla vinklar, stifttryck och azimut är 100 procent korrekta.

Yamaha skickar med en strobeplatta och en lampa för att justera rotationshastighet, och samma platta används som en mall för inställning av arm och pickup. Lite finjustering gav mig en avvikelse på 0,01 procent, dvs en perfekt 33,33 rpm-hastighet.

Vertikal spårningsvinkel – VTA

Överhänget av pickuphuset och nålarmen är 17 mm, vilket är tydligt markerat på mallen. Som också har rutnät för vinkeln på nålarmen. Men vikt och VTA – höjd av arm och vinkel på nålen, är mycket viktigt för ett bra resultat.

Efter att timmen passerat landade jag på 2,25 grams nålvikt (Ortofon rekommenderar 2.3 g), och marginellt negativ VTA, dvs att den rekommenderade vinkeln på nålarmen inte är 20 grader, och att armröret inte är 100 procent parallellt med vinylskivan när nålen ligger i spåren, utan vinklad mot armbasen. Den har en enkel höjdjustering i form av en skruv som lossas med en insexnyckel, så att du kan lyfta den när det behövs. Lite för högt så går basen ner och diskanten upp, det motsatta dämpar diskanten (för mycket) och lyfter basen lite.

Spelaren var ansluten till phonosteget på en McIntosh MC2700, och ett Rega Aura MC-steg användes också.

Så låter det

Med Audio-Technica pickupen låter Yamaha-spelaren fräsch, ljudbilden är öppen och klangerna är klara och tydligt definierade. Basen är tight snarare än fet och varm, och den generella klangen lutar mot kylig snarare än 100 procent neutral. Det är inte riktigt samma dynamik här, särskilt i basen, som det är på en Rega Planar 10 med Apheta 3, så det råder ingen tvekan om att Yamaha spelaren behöver och förtjänar en mycket bättre pickup.

Det finns ett mellanting mellan AT-F7 för 3 000 kr, och Ortofon Cadenza Black för 25 000 kr. En Cadenza Blue, Audio-Technica AT-ART9 eller en Sumiko MC-pickup, kan vara en bra kompromiss om du inte vill  spendera för mycket på en pickup för spelaren.

Men jag hade definitivt valt Cadenza Black om maximal neutralitet är målet. Den passar fint tillsammans med Yamahaspelaren, och korrekt justerad ger den musiken vingar och tryck på ett helt annat sätt än en billigare AT eller Ortofon klarar.

På sätt och vis påminner GT-5000 med Cadenza Black om Rega Planar 10 med Apheta 3, blixtsnabba transienter, potent dynamik och ett enormt stor och djup ljudbild. Men Yamaha/Ortofon-kombinationen har lite mer substans i djupbas-området, och en ännu bättre fokus på mikrodetaljer.

Det har inte samma auktoritet som en Technics SL-1000R har i basen, men det är inte långt ifrån. Det låter mer som en direktdriven än en remdriven spelare i basen. Med härlig vikt i Pick Withers trummor på Dire Straits Love Over Gold. Man kan inte bara höra vikten av pedalen på bastrumman, men också klangen av trumskinnen och glöden i cymbalerna.

Klangen av Mark Knopflers gitarr är varmare på en SL-1000R och en SL-1200G också för den delen, men tydligare fokuserade och med mer luft i tonerna här.

Den vokala klangen hos både Mark Knopfler, och Nancy Wilson med Art Famer & Benny Golson Quartet, är kristallklart återgiven mot en bakgrund som är som ett svart hål. Det slukar den bakre väggen och skapar ett oändligt djup. Keith Jarretts piano låter varmare på en Technics, men transienter är snabbare och bättre fokuserade här.

Stereoperspektivet är bättre definierat på Planar 10, men övertoner och mikrodetaljer högst upp i diskanten definieras bättre på GT-5000.

Om jag ska sätta fingret på något, skulle det vara att jag skulle ha föredragit mer substans i strängarna på 2L-inspelningen av Tjajkovskij med Trondheim-solisterna, men det är bara pedanteri.

Filt- eller gummimatta

Eftersom spelaren kommer med båda, var jag tvungen att testa vad jag gillade bäst. Svaret var filtmatta, eftersom det gav musiken mer djup och mer klangbotten. Medan den tunna gummimattan gav diskanten något jämnare klang och snävare basdynamik.

Slutsats

Om du ska gå upp i high-end klass, är vår rekommendation i första hand en Rega Planar 10, eftersom den helt enkelt låter som perfektion och kostar mindre än spelarna den utmanar på ljudkvalitet. Men det är lätt att argumentera för en Yamaha GT-5000. Dent ser ut som en miljon dollar, och är konstruerad med japansk noggrannhet på en nivå man sällan upplever. Matcha den med en high-end pickup, och du har en skivspelare för livet. Om du har utrymme och råd är GT-5000 ett mycket spännande alternativ bland skivspelare i high-end-segmentet.