: Philips MCD909

När vi testade Philips mindre system MCM906 i decembernumret blev vi imponerade över musikens sötma och fylliga klang. Vad vi främst efterlyste var en förmåga att spela lite högre samt en aning luftigare övertoner.
I toppmodellen MCD909 sitter förstärkaren och spelaren i varsitt kabinett, till skillnad från lillebror som har all elektronik i samma låda. Effekten specificeras till samma, 75 watt RMS i varje kanal. En respektabel siffra på papperet, men vi tyckte ändå att den mindre modellen var i svagaste laget.
Detta är dock högre effekt än man brukar få från renodlade rörförstärkare. Philips tanke är att använda rör i förförstärkaren medan effektförstärkaren använder avsevärt mer effektiv klass D-drift (switchförstärkning).
MCD909 spelar även DVD-skivor, till skillnad från lillebror som bara klarar CD-skivor. Till DVD-delen finns en HDMI-utgång på baksidan, och video kan skalas upp från vanligt PAL-format ända till 1080p-upplösning. Huruvida man bör göra detta beror på hur bra skärmen eller projektorn gör det på egen hand (förr eller senare skalas bilden upp för att passa TV-skärmens höga upplösning).
Högtalarna, som är en trevägsmodell, är mycket tyngre än i de flesta andra anläggningar i den här prisklassen, vilket ger ett mycket bra kvalitetsintryck. Banddiskanten längst upp är en ovanlig syn i sådana här system. Jämfört med vanliga dome-diskanter har bandvarianter ofta luftigare övertoner och bättre horisontell spridning så att man inte behöver sitta mitt i sweet-spot för att få en fin diskant.

Ljudkvalitet
I likhet med den mindre modellen målar MCD909 upp en ljudbild med behaglig fyllighet. Kvinnliga sångare låter sötare och varmare än med exempelvis Onkyo CS-725. Stråkar har en ovanligt stor kropp och musiken är involverande och förförisk. Mellanregistret är dessutom mer dynamiskt och lekfullt än med lillebror MCM906.
Diskanten är väsentligt bättre hos MCD909, bland annat eftersom två olika element återger var sin del av diskantregistret: en dome tar hand om de lägre frekvenserna och banddiskanten de allra högsta. Där lillebror inte lyckades få övertonerna att sväva är storebror luftig och nyanserad. Det finns ingenting i diskanten som avslöjar att ljudet kommer från en förhållandevis billig minianläggning. Systemet spelar också betydligt högre, trots att effekten specificeras till samma antal watt. Om detta beror på en större strömbank eller om högtalarna är mer känsliga vet vi inte.

Portljud
Anläggningen har en uppenbar svaghet: det uppstår resonanser i högtalarnas basreflexport. Det övre basregistret låter lite ihåligt på grund av en puckel (kring 400–500 Hz?), vilket innebär att främst sångröster men också instrument som gitarr, cello och piano får ett ”bumligt” ljud när de träffar detta område. Instrumenten gror igen i detta frekvensregister så att det aldrig låter helt trovärdigt. Den här egenskapen märkte vi ingenting av hos MCM906, och eftersom den är högst väsentlig så kan vi inte påstå att MCD909 låter otvetydigt bättre. Så fort vi hittat något att täppa till basporten med så blir problemet minimalt, men då försvinner också mycket bas. Det blir bättre om högtalarna ställs nära väggen eller i en bokhylla, men det är fortfarande en kompromiss. Då får nämligen ljudbilden ett mattare fokus.

Bildkvalitet
Den här anläggningen har dock DVD-avspelning som ett viktigt äss i rockärmen. Och bildkvaliteten är riktigt bra. Med DVD är bilden skarp och färgerna är välmättade men neutrala. Det syns inte heller mycket rörelsestörningar att tala om. Uppskalningen är godkänd men vår projektor Epson EMP-TW2000 gör ett bättre jobb. Detsamma gör min TV Panasonic TH-50PZ7E. När Philips-anläggningen står för uppskalningen blir bilden lite mindre skarp samtidigt som rutnätsstörningar blir lite tydligare.