: Sonus faber Olympica III

I Italien är design konst, inte bara form och funktion som vi skandinaver är kända för. Så har det tydligtvis varit i tusentals år. Man behöver bara se sig om så inser man att det är något visst med italiensk design – det må vara en Canali-dress, en mullrande Maserati eller en renässansbyggnad.

Eller ta en titt på Pantheon i Rom. En byggnad som har stått i 2 000 år och som är unik med sitt självbärande kupoltak, konvexa golv och högresta kolonnad.

Arvet från Pantheon är långt och rikt på historia.

I Vicenza står en mycket yngre byggnad. Den är ritad av renässansarkitekten Andrea Palladio och stod färdig 1585. Teatro Olimpico är en rikt utsirad teater som länge stått på Unescos världsarvslista, och ett av otaliga exempel på varaktig italiensk design.

Om Sonus faber hamnar på samma lista någon gång i framtiden är nog tveksamt, trots att de döpt sin nya högtalarserie efter Palladios praktverk. Vilket kunde ha varit pretentiöst om det inte vore för att Sonus faber har en egen designhistoria som inte går av för hackor.

I flera årtionden har de byggt sina högtalare i äkta trä – överdraget av läder på väl valda ställen – och eftersträvat ett lättflytande, legato och ett nästan otvunget naturligt sätt att spela musik. Hantverket har alltid varit oomtvistat, men klangen har inte riktigt fallit alla i smaken.

Det kan Olympica-serien ändra på.

Ny generation
Sonus faber-kännare behöver ingen introduktion. De vet redan att märket har fått nya ägare, att grundaren Franco Serblin lämnade företaget och grundade ett nytt med highend-högtalare. Att Serblin dog nyligen men att hans arv lever vidare. De känner också till många av högtalarna. Många har ägt flera olika par själva.

Men kännarna har något gemensamt med dig och mig: de är väldigt nyfikna på hur de nya Olympica-modellerna låter. Precis som så många andra lockades de av designen och fängslades av ljudet. Det kan hända att de inte är särskilt sugna på att en ny Sonos faber ska låta så väldigt annorlunda mot vad de är vana vid.

Men det gör den.

Ett par Amati, Cremona eller Stradivari har alla en klangkaraktär som är omisskännlig för just den modellen. Nya Olympica har också det, men den är annorlunda. Friskare. Kontrastrik. Dynamisk. Välfokuserad.

Fast med en trivsamt varm botten.

Börja om från början
Sonus fabers Paolo Tezzon och Livio Cocuzza började från scratch när de påbörjade Olympico-projektet. Högtalarserien skulle ta över efter Cremona och föra vidare det traditionsrika hantverket men modernisera ljudet.

De valde helt nya element, konstruerade delningsfilter från grunden och utformade nya kabinett. I valnöt, med äkta läder på framsidan, baksidan och på toppen. Kraftiga utriggare av stål skapar fundamentet för de två golvstående modellerna och stativhögtalaren har särskilt anpassade stativ.

I den nuvarande toppmodellen, Olympica III, sitter två 7-tums baselement som arbetar under 250 Hz. Ovanför dem sitter ett 6-tums mellanregister och en ny 29-mm diskant på en egen baffel. Infälld i den skinnklädda fronten. Diskanten är en så kallad Damped Apex Dome-variant, med en liten vass spets i mitten, inte olik den som sitter i mitten av mellanregistret. Den dämpar diffraktion från membranytan och ska ge en mer enhetlig spridning i höga frekvenser.

De handbyggda kabinetten i natur- eller grålackad valnöt är asymmetriska för att minimera inre resonanser och stående vågor. Basreflexen är en springa på sidan av bakplattan, där det också sitter ett par solida biwiring-terminaler. Så att man kan ha separata kablar till bas och mellanregister/diskant.

Förvånansvärt frisk och eldig
För mer än 20 år sedan köpte jag ett par Sonus faber Electa Amator. Ganska stora stativhögtalare som fick den otacksamma uppgiften att ersätta ett par Quad ESL63, som på den tiden var referensen bland elektrostater och var kända för sin bottenlöst ärliga klang och totala transparens. Inte direkt vad Electa Amator lyckades med.

De spelade inte med samma pondus, för att uttrycka sig milt, men målade upp en praktfull ljudbild. Stor och fyllig, med prydlig klang i röster som gav mig mycken gåshud när jag lyssnade på opera.

Senare Sonus faber-modeller har blivit spänstigare och piggare, men ingen är så lekfull som den här.

När man väl är färdig med den omständliga processen med att ställa in Olympica III slås man av hur annorlunda de låter jämfört med tidigare generation Sonus faber-högtalare. Inklusive Cremona M.

Högtalarna är inte speciellt stora med sina 111 cm i strumplästen, men de stora piggarna som måste användas (det ingår golvskydd) gör att det tar tid att hitta en bra plats i rummet. Hemma hos mig blev den optimala placeringen en meter till bak- och sidoväggen, och båda högtalarna vinklade inåt ganska så mycket mot lyssningsplatsen.

De kopplades till highend-spelaren McIntosh MCD500, integrerade förstärkarna McIntosh MC275 och 300 watt tunga MA8000. Andra signalkällor vi testade med var LP och Wimp HiFi.

Det tog inte lång tid att komma fram till att det skulle bli ett par härligt festliga testveckor.

Ljudbilden är mycket friskare än jag hört från någon Sonus faber-högtalare på den här sidan Amati. Det sprudlar av spelglädje om dem. Förvänta dig ingen Klipsch-dödare. Ett par RF-7 II är fortfarande det bästa köpet om du ska ha billiga highend-högtalare som kan rocka byxorna av dig. Olympica-högtalaren är däremot betydligt mer raffinerad, mycket mer transparent och har många snäpp bättre detaljrikedom.

Just på det området påminner de lite om Piegas toppmodeller, men har mer gyllene värme i klangfärgerna. Utan att det låter luddigt.

Ett exempel är Murray Perahias framförande av Mozarts pianokonsert nr 21. Där får pianot ett klangdjup och en klangrikedom som kommer närmare Quad ESL63 än Electa Amator någonsin gjorde. Skalan och rumskänslan är skrämmande realistisk med en annan Mozart-komposition: operan Cosi Fan Tutte, där sopranduetter och tenorer klingar som silkeslen honung i hörselgångarna. Jag har aldrig hört Ann Sofie von Otter live, men jag vet hur det skulle låta.

Orkestern i inspelningen med sir Neville Marriner i Philips-inspelning från 1988, kan jag faktiskt höra hela djupet i. Akustiken är nämligen en framträdande del av upplevelsen, och här återges den frapperande tydligt. Det finns inga toner som sticker ut, bara ren och skär värme och klangfyllighet.

En annan live-inspelning värd att nämna är John McLaughlin Live in Paris. Här är basen förvånansvärt potent, utan att det känns som om den sticker våldsamt djupt. Men det är full balans i ljudbilden och dynamiken är bättre än vad jag hört från någon Sonus faber på den här sidan av 200 000 kronor.

Att säga att Olympica III sjuder av liv är ingen överdrift. Första låten på Donald Fagens Sunken Condos-skiva, ”Slinky Things”, påminner om elektrostathögtalare på speed, med subbas. Den ruskar om något helt otroligt, i synnerhet med 300 McIntosh-watt, men har ändå full kontroll även när jag spelar högt. Ljudet blir aldrig obehagligt och äntligen har vi fått en Sonus faber i den här prisklassen som har en luftig diskant. Vilket också främjar känslan av rymd, djup och lugn i ljudbilden.

En njutning
De ser helt enkelt vackra ut, oavsett utförande, och när man stryker med handen över träverk, fogar och skruvar och känner på materialkvaliteten så inser man att det handlar om något speciellt.

Det kan hända att en Mercedes-Benz passar utmärkt för många där ute, men den saknar en Maseratis stil, karaktär och känslomässiga attraktion. Så är det med Olympica III också. Välj gärna en Burmester, Martin Logan eller Wilson i stället. De är stabila högtalare allihop, men det är bara du själv som kan avgöra om det är en Olympica som når fram till både ditt förnuft och dina känslor bättre än de andra. Jag vet vilken jag skulle ha valt.