Det är bara att inse: CD-formatet är historia. Skivor är helt enkelt för krångligt att syssla med, åtminstone om man ska ha med sig musiksamlingen. De av oss som har några år på nacken och inte kan fatta att folk kan leva utan ett fysiskt format med ett omslag att bläddra i, får bara bita i det sura äpplet och lära sig leva med att de flesta nu för tiden inte har samma förhållande till musiken.

Från och med nu är musiksamlingen ett helt gäng filer på en hårddisk eller ett löst minne, där det närmaste man kommer att bläddra genom skivorna är en elektronisk rullist. Eller ”scrollbar” som det heter. Antingen det eller streamingtjänster på internet. Giganten Spotify har alla hört talas om, en annan som växer sig större heter Wimp.

Som hifi-frälst tog det långt tid att acceptera att datorn har tagit över som ljudkälla. Det har nämligen varit allmänt känt att en dator har en underlägsen ljudkvalitet jämfört med CD-spelare.

Komprimerad musik
Men allt är inte datorns fel. Det finns flera skäl till att datorn låter dåligt. För det första är det många som har fyllt sina hårddiskar med dåliga MP3-filer. Vad du än gör så kan de aldrig låta lika bra som CD. Se alltså till att lagra musiken så högupplöst som möjligt. Allra helst okomprimerat (WAV eller AIFF) eller med så kallad förlustfri komprimering (FLAC eller ALAC). Om du måste komprimera till MP3 eller AAC så rekommenderar vi högsta kvalitet (320 respektive 256 kbit/s). Tänk på att Spotify och Wimp komprimerar med denna högsta kvalitet och därför aldrig når helt upp till CD-formatet. Däremot finns det en ny fransk tjänst som heter Qobuz som strömmar i FLAC. Kul!

Dåliga ljudkort
Det andra skälet till dåligt ljud är datorns ljudkort. Kvaliteten varierar från maskin till maskin, till exempel låter min MacBook Pro bättre än min HP Pavillion när båda är inkopplade till stereon direkt från sina ljudutgångar. Ingen av dem låter dock så bra att de förtjänar att kopplas till en fin stereo. Lösningen är att hoppa över det inbyggda ljudkortet och i stället använda en extern digital-till-analog-omvandlare, som vi för enkelhets skull brukar kalla för D/A-omvandlare eller helt enkelt den engelska förkortningen DAC. (Digitalomvandlare går också bra, även om ljudproducenter aldrig skulle uttrycka sig så eftersom det inte beskriver om omvandlingen görs från digitalt till analogt eller tvärtom.)

Bärbara omvandlare
I det här testet tittar vi närmare på små och billiga omvandlare, alla av typen ”stick in och kör”, alltså utan behov av svåra installationer. Samtliga är enkla att ha med sig i datorväskan. På så sätt har du alltid välljudet med dig när du är ute och reser utan att det tar mycket plats.

Vi återkommer längre fram med ett test av stationära D/A-omvandlare som har flera olika sorters digitalingångar.

Små men olika
De olika typerna av omvandlare i detta test passar lite olika behov. De mest praktiska har ingen separat strömförsörjning utan hämtar ström direkt från datorns USB-port. Fördelen med detta är att de kan användas med den bärbara datorn även om du inte har tillgång till ström. Nackdelen är att USB-porten förutom en spänning på 5 volt ofta ger ifrån sig 20–200 millivolt med störningar. De kan lätt smitta av sig till de hörbara frekvenserna, vilket DAC-tillverkarna måste tänka på.

Omvandlarna från NAD och Firestone har en egen, separat strömförsörjning. NAD-omvandlaren är dessutom testets enda trådlösa, och har en sändare som kopplas till USB-porten.

FiiO, NuForce, HRT HeadStreamer och Firestone har hörlursuttag. Bara HRT MusicStreamer II+ och NAD DAC1 saknar ett sådant.

Förväntningar
Omvandlarna i detta test befinner sig i den billigare änden av skalan. Det finns hifi-omvandlare för både tjugo- och hundratusen kronor, och av tidigare tester vet vi att man måste upp till åtminstone femtusen kronor om man har en påkostad CD-spelare som man vill pensionera och behålla ljudkvaliteten. Tanken med detta test är att få upp ljudet från datorn till en förnuftig nivå, så att den filbaserade musiksamlingen kan komma ut från audiofilernas skamvrå. Vi förväntar oss en ljudkvalitet som kan mäta sig med en godkänd CD-spelare och som överträffar de billigaste Blu-ray-spelarna. Testdeltagarna med hörlursuttag bör kunna ge ett bättre ljud än man får från datorn, men vi räknar inte med att de orkar med ett par tungdrivna hörlurar på samma sätt som en bra hörlursförstärkare.

Så testade vi
Alla testdeltagarna är testade med en MacBook Pro som ljudkälla. Därefter är de kopplade till förstärkaren Naim SuperUniti med ett par Monster Cable M-kablar. De som bara har 3,5-mm minijack-utgång har kopplats in med en minijack-adapter, också ur Monster Cables M-serie.

D/A-omvandlarna har kopplats in två och två till förstärkaren via var sin linjeingång, och om det har haft olika styrkor på utsignalerna så har vi kompenserat för detta i förstärkaren (det går nämligen att göra på SuperUniti).

Högtalarna har varit Elacs golvmodell FS257 som har en mycket god upplösning i mellan- och diskantregistret, vilket avslöjar det mesta. Även dessa har kopplats in med Monster Cables M Series (MCX-1S), terminerad med banankontakter i bägge ändar.

De av omvandlarna som har hörlursuttag har dessutom testats med Sennheisers öppna hörlurar HD598 (2 000 kr, 50 ohm/102 dB – alltså ganska så tungdrivna), AKG Q701 (4 500 kr, 60 ohm/105dB – tungdrivna) samt de slutna, pigga och underhållande Kicker HP541 (1 000 kr, 40 ohm/107dB – lättdrivna).