: Quad ESL-2912

Quad är en klassiker inom hifi. Firman lyckades gräva fram den faktiskt mycket gamla idén med elektrostathögtalare och skapa det som på sin tid var en ren sensation som helt enkelt satte helt nya gränser för ljudåtergivning i hemmet. Själva grundidén med elektrostathögtalare gjordes redan på 20-talet, men på den tiden var det en kommersiellt omöjlig idé som rätt snabbt lades i malpåse, trots att den ljudmässigt sett var vida överlägsen den tidens högtalare

Peter Walker, den legendariske mannen bakom Quad, plockade upp idén och 1957 kom han med den första elektrostathögtalaren som var praktiskt användbar och dessutom gick att sälja. ESL-57, som den hette, sålde också. Mycket och länge. Uppföljaren, ESL-63 kom först 1981 och blev genast en minst lika stor klassiker. Den enda invändningen var att det kanske inte var lika häpnadsväckande bas som resten av återgivningen lade upp till.

Den finska firman Gradient konstruerade därför en dipolbas som kunde placeras i de närmast obligatoriska Target-stativen till ESL-63. A match made in heaven. Min gamle kompanjon Michael Madsen byggde en dipollösning ”kraftigt inspirerad” av Gradient till sina ESL-63, och det spelade musik så det stod härliga till. En verklig öronöppnare för mig på den tiden – okej, här var en återgivning som inte var lik det jag hört tidigare.

Moderna tider
Den moderna Quad-högtalaren bygger i stor utsträckning på samma grundidéer, men man har byggt ut konceptet. Ordentligt dessutom. ESL-2912 är uppbyggd av sex paneler som alla matas med samma musiksignal. Två av dem har koncentriska anoder för att skapa en uppfattning av att högtalaren är en point source. Och varje elektrostatdel reagerar lite annorlunda på den inkommande musiksignalen, vilket gör att man får uppfattningen av att diskanten kommer från högtalarens mitt.

Elektrostater betyder högspänning, och Quad har lagt in tre olika skyddskretsar för att inte högtalaren ska ta skada. Internt säger man sig använda högkvalitetskomponenter i både transformatorer och kondensatorer.

Stort var det
Quad ESL 2912 är en på alla sätt stor högtalare. Det stora ljudet återkommer vi till, men den fysiska storleken går inte att förbise och måste få ett par kommentarer med på vägen. Högtalaren är i grova drag 70 cm bred, en och en halv meter hög och har en lutning på 3 grader bakåt. Testparet var med svart front, tidigare modeller har ibland haft några underliga finishar som i mitt tycke gjort det hela ännu värre, svart är trots allt nog det neutralaste du kan ha i detta sammanhang. Och ändå…

Sonen kom på besök, och det första han sade var att det kommer inga damer in i hemmet med sådana högtalare, inte. Det har han alldeles säkert rätt i. Jag besökte en gång Kaj, som är ljudtekniker till professionen och hade köpt de lika stora föregångarna, för Kaj kan höra – väldigt bra, dessutom. Till att han valde högtalarna bidrar nog det faktum att han är ungkarl och kanske också det att han är blind från födseln. Men bra lät det.

Vackra är de alltså inte, och de dominerar mitt 58 kvadratmeters rum på ett sätt som jag inte ens trodde möjligt. Att de dessutom bör ställas upp med högsta precision gör det inte enklare. Men du blir onekligen ljudmässigt belönad om du lägger ner arbetet. Rikligt belönad.

Ett annat problem var att min normala referensuppsättning bestående av Bladelius-elektronik och Nordost-kablar inte var någon särskilt lyckad sammansättning tillsammans med Quad ESL 2912. Det stod snabbt klart med min erinran av vad jag tidigare hört från Quad, att det måste finnas mer att hämta. Återgivningen var inte alls dålig, långt därifrån, men det var precis som om den saknade lite av det sista av både värme och helhet, plus att det aldrig riktigt blev den kontakt till musiken som jag menar att Quads elektrostathögtalare annars kan bjuda på.

På testbänken fanns även en uppsättning elektronik från Luxman, förstärkaren 505uX och cd-spelaren D-05. In med dem och ett par förnuftiga kablar från Slinkylinks, och så kom vi dit jag förväntat – och lite till. Nu började det likna något!

Elektrostater kan vara en lurig last för en förstärkare, men klass-A förstärkare brukar normalt fungera fint. Och Luxman 505uX är en riktigt bra kombination med Quad 2912.

Bas? Skulle det vara ett problem?
Det som brukar vara elektrostathögtalares akilleshäl är basen. För att få ordentligt med bas från ett elektrostatelement måste det vara stort – väldigt stort. Därför är exempelvis Martin Logans elektrostater för det mesta – CLX undantaget – utrustade med en dynamisk basdel som normalt tar hand om det mesta under runt 400 Hz.

Så icke på Quad ESL 2912. Man får faktiskt överraskande mycket kropp och en bas med potens – det hade jag inte riktigt väntat mig. Jo, att det kanske skulle kunna spela bas, men inte på ett så högt och verkligt kompetent plan. Här är massor med dynamik, men trots allt aningen mindre dynamik än med mina Wilson. Det märks när man spelar trumtunga spår. På High Fidelity Reference CD No. 8 finns ett livespår, Drum Duo, med percussionisten Marilyn Mazur från en konsert i Tönsberg. Den kan jag normalt väcka döda med, men via Quad får vi nöja oss med att väcka de skendöda, vilket i sanning är gott nog. För tro inte att det saknas dynamik, det är bara inte så vansinnigt våldsamt som jag är van vid.

En av de sex panelerna som styr membranets rörelser. Alla panelerna får samma signal, men reagerar lite annorlunda på den.

Det kan man också höra på mina vanliga teststpår med Trentemøller och jag har även dristat mig till att spela ett par spår med Safti Duo. Men, för att vara en elektrostat är det mycket mer än godkänt, den bas som Quad ESL 2912 kan bjuda på. Kom ihåg att vi talar om kvalitetsljud här, det är bara en liten annan karaktär på ljudet än man får från en dynamisk högtalare.

På gott och inte ont har elektrostathögtalare, och i synnerhet Quads elektrostater, generellt sett några andra fördelar gentemot dynamiska högtalare. Den fantastiska transparensen är en. En annan mycket framträdande fördel är mellanregistret – som helhet. Sångröster kan låta så rätt så det nästan är naturstridigt. En problematisk men härlig sångerska som Stina Nordenstam har en diktion i sin sång som gör att du ofta inte kan höra vad hon sjunger på en sämre anläggning. Ibland låter hon som en förkyld Rikkie Lee Jones och det blir lite ointressant. Icke så med Quad. Jag plöjde mig igenom närmast hennes samlade verk och njöt i fulla drag. Mycket bättre än så blir det inte med denna underliga, spännande och väldigt fängslande musik.

En annan sak jag reagerat på är att högtalaren inte upplevs pressad när man drar på. Det flyter bara på och du kan faktiskt spela tämligen högt innan den mättas och allt börjar flyta ihop. Fullt tillräckligt för vilket bostadshus som helst. Mitt stora rum kan i varje fall få ett ljudtryck som inte lämnar något övrigt att önska.

Ljudbilden ska också ha ett ord på vägen. När högtalaren är ordentligt uppställd har du en bred ljudbild med väldigt fin placering i höjdled och realistisk storlek av händelseförloppet. Trots att högtalarna är stora upplever du inte att du så att säga överfalls av dem, det är på det hela taget en underlig anakronism att högtalarna rent ljudmässigt närmast försvinner. Du upplever inte att ljudet kommer från den och den högtalaren, det finns bara i rummet på allra bästa sätt.

En elektrostathögtalare kräver elektronik för att skapa högspänning, och den moderna Quad-elektroniken ser väsentligt mer tillförlitlig ut än jag kommer ihåg från de historiska Quad-högtalarna.

En annan sak värd att bemärka är att för att vara en high-end-högtalare – för det är det – så är faktiskt priset mycket långt ifrån avskräckande. Du får sannerligen verkligt mycket ljud för pengarna.

Tolkning av musiken
Man lyssnar verkligen på massor med musik med Quad 2912, det är bara att försvinna rakt in det man hör och njuta i fulla drag. Det är en mycket musikbefrämjande återgivning, men kanske inte helt och hållet objektivt korrekt. På sitt sätt kan man säga att det är en lite förlåtande återgivning och att det hela spelar en aning på Quad-högtalarens premisser mer än själva musikens. Jämfört med mina Wilson-högtalare handlar det helt enkelt om två tolkningar av samma musik.

Det påminner faktiskt en hel del om de inspelningar som Ultimate Sound och TAD gjorde på årets stockholmsutställning. Två lysande producenter, Gert Palmcrantz och Bernhard Löhr, gjorde var sin inspelning, en ”analog” och en ”digital”, med lite olika uppmickning. Det var två helt olika presentationer av vad vi just hört, men båda var rätt på var sitt sätt. Två olika tolkningar som man var för sig njöt av i fulla drag. Jag ville inte vara utan någon av dem.

Slutsats
Quad ESL-2912 ger sin version av musiken med ett fantastiskt mellanregister, en för att vara elektrostathögtalare högst imponerande basåtergivning och en härlig upplösning på det hela taget. Det är roligt att lyssna, helt enkelt, och en verklig upplevelse som den som endast har erfarenhet av dynamiska högtalare bör unna sig.

Utseendet och storleken gör att det är en egoisthögtalare, den som kan köpa dessa bestämmer helt enkelt över hur rummet och möbleringen ska se ut. Men den spelar härligt!