TEST: Ortofon MC Windfeld Ti

Egentligen är det konstigt att något så fundamentalt enkelt som en pickup kan låta så väldigt olika. Prova själv.

Om man jämför en Ortofon 2M Red med en Ortofon MC Windfeld Ti – en pickup för 1 600 kronor och en för 60 000 – så är skillnaden som natt och dag.

Även om de i grunden är lika.

Båda har en nålarm som sträcker sig mot spåren i LP-skivan, från en rörlig upphängning i ena änden. Rörelserna genererar en signal med hjälp av spolar och magneter och signalen hamnar så småningom i högtalarna. Visst, i en MC Windfeld Ti är det spolen som är i rörelse – därav ”moving coil”, eller ”rörlig spole” – medan det i en 2M Red är magneten som är i rörelse. Moving magnet, alltså.

Men det finns flera skillnader. 2M Red har ett formgjutet plasthus, en relativt enkel konstruktion med en helt vanlig elliptisk nålslipning. Pickupen passar de flesta skivspelare, är lätt att montera och kan användas med alla förstärkare som har en MM-ingång.

Det är något helt annat med MC Windfeld Ti. Det är ett fullblod, trimmat till max för att få ut det mesta ur spåren i skivorna. Varje liten detalj är minutiöst utvecklad och förfinad till perfektion.

Per Windfeld

Så bör det absolut vara. Pickupen har fått sitt namn av Ortofons legendariska designer från 1976 till 2006: Per Windfeld. Mannen som bland många andra designade Ortofon MC20 Super, som jag hade på en Helius-arm på 90-talet.

Efter att Windfeld gått i pension gjorde Ortofon en Windfeld-pickup 2008, för att hedra hans 30 år på Ortofon. Den var baserad på dåtidens Ortofon Kontrapunkt och MC Jubilee, och utrustad med Ortofons egen nålslipning, Ortofon Replicant Stylus 100, med en slipad och polerad diamant i änden av nålarmen.

Nya Ortofon MC Windfeld Ti är konstruerad av Windfelds efterträdare, Leif Johannsen. Som också har använt Replicant Stylus 100 (r/R 5/100 µm), med en nålarm av boron. Pickupen är gjuten i samma form som en Ortofon Cadenza och är gjord av rostfritt stål och SLM-titan (Selective Laser Melting). Vikten är 11 gram så den är med andra ord ingen lättviktare, även om den är två gram lättare än den första Windfeld-pickupen.

MC Windfeld Ti

Bland de många saker man hittar på en Ortofon i den här prisklassen, som man inte hittar i en 2M Red, är Ortofons Wide Range Damping (WRD). Som är en liten rund platta placerad mellan två små absorbenter, med olika dämpningsegenskaper. WRD fungerar som en stötdämpare som håller pickupnålen i spåret hela tiden. Det underlättar för både spårningsförmågan och resonanskontrollen.

En liten men kraftfull neodymmagnet är monterad i Ortofons Field Stabilizing Element (FSE) – en liten cylinder av ett ledande material som stabiliserar magnetfältet. Enligt Ortofon ska det ge större dynamisk kontrast med minimal förvrängning och intermodulation.

Pickupen levererar en utspänning på 0,2 mV vilket innebär att den bör matchas med ett phonosteg som har möjlighet att ställa in gain på en optimal nivå. Ortofon anger en belastningsimpedans på >10 ohm, vilket inte alla phonosteg kan matcha. Då är det återigen viktigt att man har, eller skaffar, ett phonosteg som åtminstone går att justera ned mot 20–50 ohm.

Den skarpa slipningen ska spåra felfritt upp till 90 µm (315 Hz), om nåltrycket är runt rekommenderade 2,3 gram. Nålens spårningsvinkel ska vara 23 grader och från sidan ska pickuphuset och tonarmen ligga helt horisontellt med vinylskivan när pickupen är korrekt monterad.

Var noggrann

Just detta kan inte betonas nog. Korrekt montering handlar inte bara om att skruva fast pickupen ”i färdriktningen”, utan också om att få de kritiska vinklarna på plats. Spårningsvinkeln är som nämnt 23 grader (VTA) och bakkanten på nålspetsen bör vara 92 grader (SRA), för att vara på den säkra sidan kan man använda en gradskiva och ett seriöst förstoringsglas.

Om man har möjlighet att justera azimut – den horisontella vinkeln på pickuphuset – behöver man en liten spegel. Sedd framifrån ska nålarmen peka i en rak 90° linje från en liten spegel som du försiktigt kan placera pickupen på. Lossa försiktigt pickuphuset och vrid tills reflektionen i spegeln är perfekt i linje med nålarmen.

Om man inte har ett phonosteg i toppklassen kan jag rekommendera Hegel V10, Gold Note PH-10, eller Primare R35 i en måttlig prisklass. Om budgeten är större kan McIntosh MP100 eller Rega Aura MC (som har minsta last 50 ohm) ge dig ännu bättre ljud från pickupen.

Transparent ljudbild och blixtsnabb dynamik

Jag var lite osäker på vad som väntade mig. Skulle pickupen låta som en raffinerad version av en Ortofon Cadenza Black, eller en Ortofon MC Diamond (tidigare MC Anna)?

Det första intrycket var formidabelt. En sådan dynamik! Jag märkte direkt att vi snackar blixtsnabba transienter här. Inte olikt en Audio-Technica AT-ART1000, fast med mer tyngd och fyllighet i basen. Windfeld Ti spårade djupare i skivorna och hämtade fram mer information än de flesta pickuper jag har testat.

Klangen är definitivt mer neutral än varm eller kall, men gav inte David Sandborns altsax något obehagligt sting på ”Maputo” från Sandborns och Bob James album Double Vision. Jag har sällan hört Marcus Millers slapping så fokuserad och definierad, och det är härlig tyngd och dynamik i Steve Gadds trummor.

Ljudet har ett slags master tape-kvalitet, där allt matchar och är perfekt balanserat.

Vilket leder mig till inspelningen med Jan Gunnar Hoff-ensemblen på albumet Polarity. En mycket nyare inspelning som är gjord av Lindberg Lyd i Sofienberg kyrka i Oslo. Man hör hur akustiken i kyrkan ger slagverket luft och lite distans. Det saknas inte dynamik eller tryck, du känner ljudet av trummorna i kroppen.

Nästa låt på albumet, Home, är en lugn ballad med piano, bas och trumvispar som stryker över trumskinnen. Hör bara hur fjäderlätta visparna är, samtidigt som transienterna från kontrabasen får en varm fyllighet som ger musiken djup. Det är vackert.

Triojazz är inte det enda pickupen kan. Den återger stråkar med en upplösning som gör att man känner doften av harts. I Mozarts tredje violinkonsert (kv 216), ett av hans mest kända violinstycken, framförd av Marianne Thorsen och Trondheimssolisterna (en annan kyrkoinspelning signerad Lindberg Lyd), är klangen från stråkarna superupplöst.

Man kan höra avståndet mellan instrumentgrupperna i orkestern. Träblåsarna är märkbart längre bort än solofiolen, och även här hör man klangen från kyrksalen i inspelningen. Det ger musiken ett djup och en tredimensionalitet som inte är så lätt att få fram med en 2M Red.

Engelska Ezra Collective är i allra högsta grad ett stilbyte. Deras funkiga jazzfusion är lika lätt att dansa till som att lyssna på. ”God Gave Me Feet For Dancing”, med Yasmin Lacey på sång, till exempel. En mjuk, kramande låt som vaggar dig försiktigt under tiden som kvintetten gör en backdrop lätt varvad med lite afrobeat och den sammetslena sången. Det svänger om pickupen också. Den får fram rytmen i ljudbilden och ger sångrösten gott om plats i mitten. Här känns det som om du står framme vid scenen eftersom alla transienter är så omedelbara. Blåsinstrumenten är varma och fylliga och det är inte farligt att skruva upp volymen. Tvärtom.

Slutsats

Ortofon MC Windfeld Ti är en bragd. Den känns mer allround än många andra pickuper jag har testat, och spelar allt. Få pickuper har en lika lyckad kombination av upplösning, insikt, dynamik och regelrätt tryck.

Den behärskar stråkklangen lika bra som rytmen och dynamiken i ett slagverk, och är ett fynd med sångröster. Du får en aning bättre upplösning och finare detaljåtergivning med en Audio-Technica AT-ART1000 eller en Ortofon MC Diamond (tidigare MC Anna). Men för mig är Windfeld-pickupens mer organiska återgivning av musiken att föredra framför absolut upplösning. MC Windfeld Ti är kostsam, men väl värd pengarna.