: Naim SuperUniti

SuperUniti är allt-i-ett-alternativet för alla som vill ha en seriös förstärkare med streaming, DAC och iPod-anslutning. Den delar mycket teknik med Naims separata produkter, förstärkaren SuperNait och D/A-om-vandlaren Naim DAC, och har dessutom nätverksanslutning så att den kan strömma musikfiler och spela nätradio. Nästan som en surroundförstärkare alltså, fast med bara två kanaler och länsad på allt som inte gagnar ljudet.

Att konceptet kan fungera väldigt fint kunde vi bekräfta när vi testade småsyskonen Uniti och Unitiqute. Båda träffade spiken mitt på huvudet när det gällde funktionalitet och ljudkvalitet – så mycket att vi utsåg dem till Årets ljudprodukter 2009 respektive 2010.

Den här gången har Naim gått hela vägen, och med större strömförsörjning och 80 watt per kanal har SuperUniti tillräckligt med kraft för att driva stora högtalare. Vilket låter som ljuv musik i våra öron, för det enda vi egentligen saknade med de mindre Uniti-modekllerna var mer pulver under pansaret!

Inbyggd DAC och streaming
SuperUniti har sammanlagt 6 digitala ingångar som gör det enkelt att förbättra ljudkvaliteten från digitala källor som TV och Blu-ray. Streaming-delen är också förbättrad, nu kan den spela högupplösta musikfiler (24 bit/192 kHz).

Musiken kan överföras trådlöst eller via kabel, och även om inte SuperUniti stöder Apples trådlösa AirPlay-standard för tillfället så ryktas det om en kommande uppdatering av programvaran som ska fixa det. Då kan du i teorin skicka alla former av ljud – iTunes, YouTube eller Spotify – från en iPhone trådlöst till anläggningen. Super-Uniti har också en särskild iPod-ingång och kan fjärrstyras via iPhone eller iPad med hjälp av appen n-Stream.

Naim-förstärkaren har förförstärkarutgång som kan användas för att koppla in en subbas eller en extra förstärkare för bi-amping. Däremot går det inte att uppgradera strömförsörjningen som man kan med de flesta andra Naim-apparater. Tanken är nog att man här ska klara sig med en enda box, och det är ju i grund och botten hela vitsen med Uniti-konceptet.

Ljudkvalitet
Den här artikelförfattaren gick omkring i blöjor i början av 80-talet och saknar därför referenser från Linns och Naims glansdagar. Ändå kan jag höra att det är något visst med hur SuperUniti låter jämfört med modern hifi. Den har något spänstigt och livligt över sig, och sättet den levererar musiken på får omedelbart håren i nacken att resa sig. Med högupplöst musik från hårddisken, styrt på ett enkelt sätt genom Naims app n-Stream på iPhone, ger SuperUniti ifrån sig ett tätt, närvarande och osminkat ljud som känns väldigt … tja, hur ska man uttrycka sig, riktigt.

Precis vad som händer egentligen är svårt att beskriva men rent subjektivt uppfattar jag ljudet som ”snabbt”. Trummor, bas och röster verkar träffa hörselgången just när de ska, inte en millisekund senare som jag är van vid. Resultatet är att det är påfallande enkelt att få tag i melodin och musikens driv. Efter att ha lyssnat igenom en väldigt varierad spellista är huvudintrycket att Naim åtminstone har koll på det här med timing! Och denna karaktär finns på plats oberoende av om man lyssnar på 24-bitars FLAC-musikfiler via nätverket eller 320 kbit/s-streaming från Spotify via digitalingången.

Därmed inte sagt att allting alltid låter lika snyggt. Osminkat och korrekt är en bättre beskrivning, och de som är vana vid ett varmt och insmickrande ljud får räkna med en aha-upplevelse första gången de lyssnar på Naim-förstärkaren. Här har inga försökt gjorts att sminka eller förfina ljudet. Ett exempel på det är att övertonerna är ganska så energiska, på gränsen till framfusiga och nästan PA-aktiga. Mellanregistret är också väldigt direkt, utan konstlad sötma. Fördelen med detta är att en virveltrumma låter som en virveltrumma och inte som en trött kopia, och aggressiva röster tappar inte liv. Klassisk rock och heavy metal, Dylan, Clapton, Knopfler och Springsteen, Maiden, Motörhead – you name it, alla låter lika supertufft genom Naim-förstärkaren.

Klassisk musik kan däremot verka lite kaotisk emellanåt. Ljudbilden är tätpackad och har inte något utpräglat perspektiv eller djup. Musikerna står på samma rad i stället för att ha tydliga individuella placeringar. Sammantaget känns presentationen mer som att stå precis vid scenkanten än att sitta längre bak i konsertsalen. Under testets gång hade jag en snarlik konkurrent, Linn Majik DSI, till förfogande och den gjorde onekligen ett bättre jobb med klassisk musik. Övertonerna hade lite mer finess och separation, men musiken saknade mycket av Naims tyngd och intensitet.

Basåtergivningen är oerhört imponerande, inte för att den är särskilt fet eller hårtslående utan för att den hänger ihop osedvanlig väl med resten av ljudbilden i stället för att leva sitt eget liv längst ned. Basen slår inte lika kraftigt som med en McIntosh- eller Musical Fidelity-förstärkare som har hundratals wattar under huven, men den är otroligt precis och lätt på foten. Ur det perspektivet är detta mer som en Sugar Ray Leonard än en Mike Tyson, för att låna en metafor från boxningsvärlden …

Även om SuperUniti lämnar beskedliga 80 watt per kanal på papperet så verkar den vara dubbelt så stark, och till och med med förhållandevis krävande högtalare som Linn Isobarik och Naims egna S400 (för övrigt en väldigt bra kombination!) saknades det aldrig kraft eller kraftresurser. Mycket av förklaringen ligger nog i den gedigna strömförsörjningen och Naim ska i alla fall inte anklagas för att ange skrytwattar.

Slutsats
Egentligen är det svårt att rangordna SuperUniti bland andra förstärkare i prisklassen, eftersom den får ganska så genomsnittliga betyg när det gäller traditionella hifi-kvaliteter. Den som bara vill spela Eagles ”Hotel California” och Kari Bremnes för miljonte gången lär knappast uppskatta Naim-boxens osminkade och aningen tvådimensionella ljud. SuperUniti har inte heller samma upplösning som NAD M2 eller kraften hos Musical Fidelity M6 500i, eller finessen i Electrocompaniet ECI-5 mkII.

Fast SuperUniti bjuder på något unikt, en sällsynt grad av nerv och musikalisk enkelhet som får mycket annan hifi att låta tråkig och uppblåst. Även jag rent traditionellt är en ”round earther” måste jag erkänna att det finns något förförande i SuperUniti som ger mig lust att glömma allt om hifi en liten stund och bara gott mig åt att spela musik. Kanske att jorden är lite platt ändå …