TEST: NAD M33

Masters-serien är NADs utrustning i den tyngsta klassen. Och medan de billigare modellerna på hifi-marknaden kommer och går i takt med årstidernas växlingar så kan det gå flera år mellan utbytena i highend-segmentet. En av dem är den integrerade förstärkaren M33. Första gången vi rapporterade om den var i samband med CES-mässan i januari, men det är först nu som de första fabriksklara exemplaren har släppts. Och vårt test är i all blygsamhet det första som något media har gjort över huvud taget.

Man skulle kunna säga att NAD M33 ser ut som en uppdaterad NAD M32 eller en förstorad NAD M10. Och båda två jämförelserna skulle vara både rätt och fel på samma gång. Å ena sidan har M33 kabinettet och den övergripande designen gemensamt med M32, som den också ersätter i sortimentet. Å andra sidan har den den stora pekskärmen och rumskorrektionen gemensamt med M10. M33 har också en inbyggd BluOS-strömningsmodul, precis som M10. Till M32 måste man köpa den som insticksmodul.

Dansk förstärkarteknik

Förstärkartekniken är å andra sidan helt ny. M32 var byggd som en power-DAC, helt digital från ena änden till den andra, medan M33 är en analog klass D-förstärkare. Det är M10 också, men M33 bygger på ett par helt nyutvecklade moduler – med danska rötter. Det handlar om så kallade ”Eigentakt”-moduler, utvecklade av danska Purifi, som har ljudpionjären Peter Lyngdorf bland grundarna. Att beskriva Eigentakt och Purifi i detalj skulle lätt kunna fylla en hel artikel, men bland annat utlovas oerhört låg förvrängning – oberoende av frekvens, effekt och last.

NAD M33 lämnar 200 watt per kanal i 8 ohm och 380 watt i 4 ohm. Alltså nära en fördubbling. Skulle detta inte vara nog så kan förstärkaren bryggkopplas med en brytare på baksidan. I dagsläget finns det visserligen ingen ren effektförstärkarversion med samma omkoppling – men undrar just om vi inte kan räkna med att det bara är en tidsfråga, nu när det finns en bryggkopplingsfunktion här?

Minimalistisk och prålig

För att vara en integrerad förstärkare är antalet kontroller på fronten minimerat: där finns bara den stora volymkontrollen. Resten av fronten domineras av den sju tum stora pekskärmen. Det finns också ett hörlursuttag. Självfallet i form av en kvartstums jack-kontakt – highend-audiofiler sysslar inte med minijack!

Förutom att visa vald ingång och volym kan skärmen visa albumomslag när musiken strömmas från tjänster som stöder detta. Eller så kan man snofsa till det med två taktgungande effektmätare. Under installationen av förstärkaren kan man bestämma vad som ska visas på skärmen och vad ingångarna ska heta.

Det finns en komplett uppsättning ingångar på M33, särskilt digitala där man hittar två koaxiala, två optiska Toslink och en professionell AES/EBU med XLR-kontakt. En enda HDMI-port gör det enkelt att få ut TV-ljudet genom anläggningen. Och till skillnad från med optisk anslutning sätts förstärkaren på automatiskt och växlar till HDMI-ingången.

För spisning i favoritfåtöljen

NAD M32 hade en ”Computer”-ingång som gjorde att den fungerade som ett externt USB-ljudkort. Den har försvunnit och ersatts av en USB-port för avspelning av ljudfiler från USB-media. Det är ett bra byte, eftersom få orkar bry sig om att styra förstärkaren från datorn – men gärna spelar musiksamlingen sittande bekvämt i favoritfåtöljen.

På den analoga sidan finns det en enda linjeingång, en balanserad dito och, viktigast av allt, en skivspelaringång. Numera för både MM och MC. Snyggt. I samma andetag kan nämnas att det finns en Pre Out-utgång till en separat effektförstärkare (till exempel en hypotetisk slutstegsversion av M33 om man vill bryggkoppla).

Vill man använda NAD M33 för fasta installationer eller integration i en hemmabio så kan den samarbeta med alla vanliga fjärrkontrollsystem via RS-232, 12-volts styrsignaler (trigger) samt IR.

Trådlösa alternativ

Eftersom BluOS finns inbyggt kan man strömma ljud från alla relevanta strömningstjänster direkt från förstärkaren. Och den kan ingå i ett multiroom-system. Man kan också strömma trådlöst från Apple-enheter med AirPlay 2 eller via Bluetooth med aptX HD.

Om det efter denna genomgång fortfarande skulle finnas någon ingång eller funktion som saknas så kan M33, precis som andra modeller i serien, byggas ut med plugin-moduler. Modular Design Construction (MDC) kan monteras i två expansionsportar på baksidan av förstärkaren. Fast nu när M33 fått tillägg av BluOS och HDMI så är det vid det här laget svårt att komma på något behov som inte redan är täckt. Det skulle i så fall vara fler HDMI-portar.

Ljudkvaliteten

Jag har i flera år använt föregångaren, NAD M32, som referensförstärkare. Och det ligger nära till hands att jämföra de båda, eftersom M33 är den officiella ersättaren. För att ge dem en bra arena att tampas på gjordes det mesta av lyssnandet utan rumskorrektion. Och NAD M33 klarar sig riktigt bra även utan digitalt trolleri.

En av de saker som jag har älskat och berömt NAD M32 för är dess kristallklara ljud, som ger en känsla av att lyssna genom ett nyputsat fönster rakt in mot ett helt damm- och rökfritt inspelningsrum. Men M33 slår den. Och på ett charmigt sätt.

Första gången man lyssnar kan M33 mycket väl verka färgad i mellanregistret jämfört med M32. Men närmare lyssning – och många byten mellan dem – avslöjar att M33 är minst lika ren i ljudet, men samtidigt mer engagerande och närvarande.

På den stora scenen

Rummet som M33 målar upp är både större och bättre definierat än föregångarens. M32 hade en tendens till förkärlek för instrumenten längst fram i ljudbilden – och rumsklangen runt dem. Detta kan M33 också, men känslan av att lyssna genom ett förstoringsglas blir mindre utpräglad, eftersom den gör så mycket annat på samma gång. Där M32 kunde låta en aning tillbakadragen, fast på ett analytiskt sätt, är M33 mer utåtriktad att lyssna på. Orkestern kommer in lite mer i vardagsrummet i stället för att stå bakom högtalarna. Men upplösningen är intakt. Och den lyckas skapa luft runt artisterna, inte bara i förgrunden utan också längre bak i orkestern. Detta hörs tydligt i exempelvis Afenginns ”Luna Televisio” från dubbelalbumet Opus. Här blandas originell latinsk körsång med slagverk som kommer från alla håll i rummet.

Och så är M33 kul! Klass D-förstärkare har ett – mer eller mindre välförtjänt – rykte om sig att vara oengagerande att lyssna på. Så är det inte här! För det första har den ett ”tryck” i basen som verkligen får fart på rock och all rytmisk musik. Jag har aldrig uppfattat M32 som tam. Men känsloladdad är den minsann inte heller! Det finns ett helt annat hålligång i M33. Utan att det blir aggressivt eller oprecist bara därför. Den gillar bara när det är fest. Och den håller högtalarna i ett järngrepp som tvingar dem att vara med på underhållningen. Det saknas varken kraft eller dynamik. Även om Telarc-versionen av ”Banditen galopp” inte spelas med samma fruktan för nästa pisksnärt som med Musical Fidelity M8xi.

Skönsång

Ett annat karaktärsdrag som kan få M33 att verka färgad bredvid sin föregångare är det nedre mellanregistret, som drar till sig mycket mer uppmärksamhet i ljudbilden. Återigen visar det sig dock vara en dygd snarare än en synd. För det får sångare att framträda med den kropp och personlighet som mycket väl kunde saknas i M32 – som man kan kalla antingen sansad eller tillknäppt, beroende på den personliga smaken.

Faktum är i alla fall att jag bara var tvungen att leta fram fler och fler låtar för att höra hur de egentligen låter. I Phil Collins ”In the Air Tonight” från sologenombrottet Face Value blev jag både imponerad av ljudkvaliteten på rösten och av hur bra bild av rummet som målades upp av låten. Som gammalt Genesis-fan har jag hört den låten otaliga gånger, men det finns fortfarande detaljer att hämta – om man har rätt utrustning.

”Hemlig” rumskorrektion

Precis som minianläggningen M10 har M33 inbyggd rumskorrektion i form av Dirac Live. Därmed tar den plats i raden av komponenter som tar hand om den mest kritiska delen av lyssningskedjan: vardagsrummet. Färgningar från lyssningsrummet påverkar nämligen ljudet mer än förstärkare och högtalare – och kablar, för den delen.

Man hittar dock inte Dirac någonstans i menysystemet på M33. För att komma åt rumskorrektionen ska man först ladda ner appen (till PC, Mac, iOS eller Android) och välja NAD under installationen. Då dyker däremot M33 upp automatiskt i appen, så länge man är i samma nätverk. Och när korrektionen är färdig dyker Dirac plötsligt upp i förstärkarens menysystem. Lyckligtvis förklaras proceduren i en guide som följer med i kartongen – om man inte missar den för att man är så entusiastisk och har bråttom att få förstärkaren installerad så fort som möjligt.

Är du egoist eller social?

Korrektionen görs med hjälp av mätmikrofon av samma sort som ingår till bättre hemmabioförstärkare. Man kan välja mellan att låta korrigeringen täcka en hel soffa eller bara den knivskarpa sweet spot-platsen i favoritfåtöljen.

Det tar ungefär tio minuter att mäta rummet med Dirac Live. Sammanlagt nio mätpunkter ska göras på ställen runt lyssningsplatsen. Ett ögonblick senare har programmet beräknat en korrektionskurva som lagras i själva enheten. Man kan spara fem olika inställningar åt gången. För övrigt behöver man inte nöja sig med programmets förslag. Om man till exempel vill ha en mer dominant bas så kan man justera resultatkurvan genom att rita med fingret på mobilskärmen innan man sparar korrigeringen i förstärkaren.

Rumskorrektionen arbetar inte bara tillsammans med den inbyggda förstärkaren utan korrigerar också en eller flera subwoofers. Vilket bör underlätta den evigt svåra integrationen mellan huvudhögtalarna och subwoofer.

Bara en ”light-version”

Den version av Dirac som är implementerad i NAD M33 är dock bara light-versionen som fungerar upp till 500 Hz. Om du vill ha rumskorrektion i hela frekvensregistret så kostar det 99 dollar (ungefär 1 000 kronor) att uppgradera till fullversionen. Man kan argumentera för att det är just i basregistret som behovet och effekten av rumskorrektion är störst. Och det täcks av light-versionen. Men man kan också argumentera för att det verkar snålt att man inte får med fullversionen i priset när man hostar upp femtiotusen! Även om det också skulle ha inneburit att butikspriset för M33 blev en tusenlapp högre.

Snålt eller inte, rumskorrektionen är fortfarande en klar fördel. Eventuella ojämnheter i frekvensresponsen i basen (och alla rum har ojämnheter i basen) blir tämjda. Det förbättrar inte bara basåtergivningen, utan gör det också möjligt att höra detaljer i mellanregistret som blev överröstade tidigare. Effekten är inte lika överväldigande som i Lyngdorf TDAI-3400, men visar ändå att rumskorrektion kan vara skillnaden mellan bra ljud och riktigt bra ljud.

Slutsats

NAD M33 är inte bara en förbättring av en redan lyckad highend-förstärkare. I praktiken handlar det om en helt ny produkt. Både när det gäller teknik, funktionalitet och ljud. Med tillägg av HDMI, plus inbyggd BluOS-strömning och Bluetooth i (nästan) CD-kvalitet tack vare aptX HD, kommer de flesta att ha alla judkällor de behöver. På samma gång har ljudkvaliteten blivit ett snäpp högre. Och märk väl att utgångspunkten redan var en riktigt hög nivå. Slutligen – och detta är viktigt – är M33 ett kul sällskap. Den spelar med ett driv och en entusiasm som föregångaren, märker man så här i efterhand, saknade. Grädden på moset är rumskorrektionen. Tyvärr kostar alltihop en förskräcklig massa pengar, men så är det ju i slutändan med highend. Och man kan enkelt hitta konkurrenter som ger betydligt färre funktioner för högre summor.