TEST: NAD C 379

På sin tid blev NAD kända för att göra fula förstärkare som lät vackert och kostade nästan ingenting. NAD 3020 är fortfarande en odödlig klassiker. I dag ägs NAD av kanadensiska Lenbrook och gör fortfarande elektronik med bra ljud och ödmjuk design. Men det var länge sedan vi såg en riktig prisbomb.

Så vi var lite nyfikna när NAD C 379 lanserades tidigare i år. För den utlovar väldigt mycket till ett pris som de flesta har råd med.

För minimalister är fronten en dröm. För det första har den bara precis vad som behövs: en volymratt, en display, två knappar för val av källa och ett navigeringshjul. Men minimalismen går djupare än så. NAD har lyckats minimera designen så mycket att samma front kan användas på flera modeller. Och förutom modellnumret är fronten på C 379 identisk med den NAD C 658 som står precis under den i mitt stereorack. Och så vitt jag kan se används samma även på C 389. Det är enkelt, men Gud vad tråkigt också.

Analoga och digitala ingångar

På baksidan hittar man alla anslutningar och funktioner som ska finnas där på en modern stereoförstärkare i premiumklassen. Det innefattar en nästan komplett uppsättning digitala ingångar med koaxial, optisk och HDMI, samt en USB-A-port för uppspelning av ljudfiler från en extern disk. Skivspelaringång finns också (men bara för MM), samt två par analoga linjeingångar.

Direkt från fabrik har förstärkaren bara trådlös överföring via Bluetooth (med stöd för aptX HD). Plus två subwooferutgångar och en uppsättning Pre Out-kontakter för en extern effektförstärkare.

Det finns två par högtalarterminaler av rimlig ekonomisk kvalitet. De klarar avskalad kabel och banankontakter – efter man har plockat bort de eviga plastpluggarna som ska se till att man inte stoppar in elkontakter och virknålar i stället för högtalarkablar.

HybridDigital

Slutsteget är NADs egen klass D-version, kallad HybridDigital. Utgångsmodulerna är dock inte de fina Purifi Eigentakt-modulerna som sitter i den kostsamma highend-förstärkaren NAD M33 och i den lite mer överkomliga men ändå dyra effektförstärkaren C 298. NAD C 379 lämnar 2 x 80 watt i både 4 och 8 ohm, men kan bryggas till 1 x 300 watt till 8 ohm. I så fall kan effektförstärkaren NAD C 268, som har samma slutsteg, användas till den andra kanalen.

Bland andra inre kvaliteter kan nämnas att digitalomvandlaren är en SABRE ES9028 från ESS, som stöder upplösningar upp till 32 bit/384 kHz.

Precis som många andra NAD-förstärkare har C 379 två MDC2-expansionsportar (Modular Design Construction) på baksidan som kan användas för att lägga till nya funktioner. Inklusive en BluOS-modul som ger både streaming, Bluesound multiroom och Dirac Live-rumskorrektion.

Neutral och pålitlig

Förr i tiden präglades NAD av ett behagligt och musikaliskt ljud som drog mer än bara en smula mot det varma.

NAD-ljud anno 2024 är mycket mer neutralt. Det gäller även NAD C 379. Som vi har hört från många andra klass D-förstärkare finns det inga tonala områden som särbehandlas. Och det mesta återges helt naturligt.

Ovanstående ska inte tolkas som att vi tycker att alla klass D-steg låter likadant. Långt ifrån. NAD C 3050LE var en helt annan bekantskap, med ett distinkt varmt ljud. Och den mycket kraftfullare förstärkarkombinationen NAD C 658/C 298 med Purifi Eigentakt-slutsteg har en annan och mer rockig spelglädje. Men också ett tre gånger så högt pris.

Men tillbaka till C 379, som gör saker och ting riktigt bra. Ljudbilden är förhållandevis nära och närvarande och det känns mer som om musikerna är i rummet än att lyssnaren är i inspelningsstudion. Den akustiska scenen är godkänd, men inte lika djup som med dyrare förstärkare. Skulle bara fattas annat.

Basåtergivningen är fin och om du har ett par någorlunda effektiva högtalare så kommer den att fylla de flesta vardagsrum. Vill du ha mullrande pukor som får parketten att skaka eller förkovra dig i nyanserna i kontrabas, så får du betala för det. NAD C 379 är en pålitlig återgivare av musiken som du spelar på den, men utan den sista, kostsamma gnistan av entusiasm.

Bygga ut eller inte?

NAD C 379 kan byggas ut med kallade MDC2-moduler och testexemplaret var försett med BluOS-modulen som ger full streaming, multiroom och rumskorrektion. Till en klassisk stereo med skivspelare klarar man sig utmärkt utan den modulen. Samma sak om anläggningen ska leverera bra ljud till TV:n via HDMI. Men om man bara är lite lat så är det svårt att klara sig utan streaming och multiroom. Och Dirac Live-rumskorrektionen blir också snabbt svår att leva utan, eftersom den kan rätta till frekvensgången i rummet och ta bort de värsta pucklarna från rumsresonanser.

Tyvärr är de digitala bekvämligheterna inte gratis. BluOS-modulen, som är inbyggd i några av de dyrare modellerna, lägger till mer än en tredjedel till priset på förstärkaren.

Konkurrenter

NAD C 379 är en relativt billig stereoförstärkare, men det senaste året har det dykt upp flera konkurrenter i samma klass. Marantz Stereo 70s har inbyggd streaming, utgångssteg i klass AB – och ett mer estetiskt yttre. Och ska det vara en förstärkare utan nätverksmoderniteter så är det svårt att bortse från Yamaha A-S701 rent ljudmässigt.

Slutsats

NAD C 379 är en fin liten förstärkare med en fin liten prislapp. Den har alla ingångar som behövs för att den ska bli en central för underhållningen. Den har tillräckligt med kraft för att driva de flesta högtalare, men utan samma auktoritet som tyngre – och dyrare – förstärkare. Ljudmässigt klarar den sig utmärkt och det är en smaksak om man föredrar det neutrala, torra ljudet från dess klass D-slutsteg eller det varmare och mer engagerande ljudet från ett klass AB-steg. Rent prismässigt finns det konkurrens eftersom det går att få streaming och multiroom för samma pris på andra håll. Alla dessa saker kan NAD få med en expansionsmodul – och rumskorrektion som grädde på moset. Fast då tar priset också ett kliv upp till en mindre behaglig nivå.