TEST: Musical Fidelity A1

Glödande blåljus och en glödande het förstärkare låter som en olycka är nära förestående, men den här lilla förstärkaren tog sig igenom testet utan problem. Så har det inte alltid varit.

På sin tid var den lilla Musical Fidelity A1 känd för sitt vackra ljud, men de första exemplaren som kom 1985 fick ett rykte om sig att smälta utgångstransistorer. Anledningen var en så intensiv värmeutveckling att man nästan kunde steka ägg på ovansidan. Musical Fidelity löste så småningom problemet och förstärkaren blev så populär att den sålde i fler än 200 000 exemplar innan den gick ur produktion.

Nu är den tillbaka igen: Samma varma klass A-konstruktion som en gång skapades av legenden Tim de Paravicini.

Förstärkaren var byggd runt en 160 VA-ringkärnetransformator som försåg fyra 10 000 uF-kondensatorer med ström. Den lilla förstärkaren lämnade inte mer än 20 watt effekt per kanal, men det var klass A-effekt – och det är som bekant något helt annat än vanlig AB-effekt.

Glödande varm

Eller rättare sagt: Paravicinis konstruktion kör i klass A för det mesta. Om den måste, till exempel om högtalarbelastningen är krävande, så glider den omärkligt över i AB-läge för att få ut lite mer kraft. Men 90 procent av tiden går den i klass A, vilket innebär mindre förvrängning, men också mer värme.

Värmen beror på att utgångstransistorerna är på hela tiden, de växlar inte som de gör i en AB-konfiguration och därför är de inte heller lika effektiva. Därav den låga effekten, som på nykomlingen har höjts till 2 x 25 watt och relativt häftiga 25 ampere ström.

Nya Musical Fidelity A1 är alltså byggd som originalet, men med ett par ändringar. Den har en ny kretskonstruktion med diskreta komponenter i symmetriska höger/vänster-kanaler.

Strömförsörjningen har fått ett brusfilter, en större transformator med separata lindningar för höger och vänster kanal, bättre komponenter – till exempel polypropylenkondensatorer – samt en bättre APLS RK-volympotentiometer.

Skivspelaringång

Förstärkaren är precis som originalet helt analog. Men den har så många som fem analoga ingångar, en linjeutgång och en variabel pre out-utgång. Den har också ett mycket bra RIAA-steg, med en omkopplare för Moving Magnet- och Moving Coil-pickup.

Skivspelaringången är bland de bättre vi har hört i en förstärkare i den här prisklassen.

MM-kretsen har 100pF kapacitans och impedansen är inställd på 50 kohm. De flesta MM-pickuper trivs bäst med 100–300 pF kapacitans och 47 kohm, så det passar definitivt. Impedansen i MC-kretsen är lite högt inställd på 1 kohm, men den fungerar fortfarande helt okej. Musical Fidelity säger att impedansen på MC-ingången bara är nominell och att den anpassar sig efter pickupen automatiskt. Utan att de säger något mer om vilket område som omfattas. Personligen hade jag föredragit att MC-impedansen var närmare 100 än 1 000 ohm.

Förstärkaren har en strömbrytare på framsidan som behöver förklaras. Den är märkt Normal Direct och i normala fall brukar sådant betyda att tonkontrollerna, om det finns några sådana, kopplas ur när knappen trycks in. Här händer det något annat. Direct betyder att förstärkarsteget i förförstärkaren kopplas ur och att signalen i stället går direkt till volymkontrollen. Då tappar man 10 dB i förstärkning, men då är det lättare att ställa in volymen exakt om man till exempel har en ljudkälla med väldigt hög utnivå, hävdar Musical Fidelity.

Glödande ljud

Jag tyckte inte att Normal Direct-knappen gjorde något för ljudkvaliteten. Men det gör utan tvekan konstruktionen av salige Tim de Paravicini.

Det var nästan som att återförenas med en gammal vän. Eller ett återhörande, i det här fallet. Förstärkaren har samma organiska, rena, varma och brusfria klang som jag minns från originalet. Jag uppfattar den nya versionen som tightare och mer potent. Stora högtalare som Yamaha NS-2000A fylls enkelt med ljud och förstärkaren har utmärkt kontroll även när jag spelar högt.

Det finns förstås gränser för hur högt, men Yamaha-högtalarna är relativt lättdrivna och allt låter härligt fylligt, med en skön, varm klang. Fast utan den lite sega dynamiken som äldre klass A-konstruktioner har ibland.

Förstärkaren är inte lika potent, och har inte samma dynamiska kontrast, som Hegel H95 och har inte heller samma detaljupplösning som Rotel S14.

Men det gör ingenting.

För den lilla klass A-förstärkaren charmar lyssnaren i sank med en härligt varm klangbotten som ger allt från akustiska gitarrer med nylonsträngar till stora konsertflyglar djup och kropp.

Jag kopplade också in ett par Audiovector R1 Arreté och de små högtalarna klädde absolut det varma ljudet som förstärkaren gav musiken. Liveinspelningen av Still Live med Keith Jarrett-trion lät nära, omslutande och förförande öppen genom de små högtalarna. Bassolot i Autumn Leaves gick inte lika djupt som genom de stora Yamaha-högtalarna, men den varma klangen från förstärkaren gav kontrabasen välbehövlig kropp genom Audiovector-högtalarna.

Med de större – också tvåvägs – PMC Prodigy5 sträckte sig basen naturligtvis ännu djupare än med Audiovector-högtalarna. PMC-högtalarna har en nästan två meter lång transmissionslinje för att ”trycka på” basresponsen vid lägre frekvenser. De relativt små golvarna Prodigy5 påstås nå ner till 35 Hz (–3 dB) och tillsammans med A1-förstärkaren blev resultatet mer potent djupbas. Tonerna från kontrabasen sträckte sig lite längre ner och slagverkets djupaste toner blev mer framträdande i ljudbilden.

Slutsats

Den nya Musical Fidelity A1 blir fortfarande varm. Väldigt varm. Spelar man högt går det inte att hålla handen på förstärkarens ovansida länge. Men den spelar. Det kommer varken blå rök eller gnistor från den. Den är uppenbarligen byggd för att hålla, för den vek aldrig ner sig under testperioden. Där den ofta kördes hårdare än man normalt kan med en 25-watts förstärkare. Däremot gav den mig ett par nostalgiska ögonblick och mycket glädje. Glödande glädje, om man så vill, för det beskriver väl ljudsignaturen hos Musical Fidelity A1. Man blir helt enkelt glad i själen av den varma och naturliga atmosfären som klangen skapar i rummet.