TEST: Mola Mola Perca

I åratal har klass D-förstärkare setts ned på i vissa hifi-kretsar, de har ofta avskrivits som kliniska, kalla och själlösa jämfört med klass A- och AB-konstruktioner. Men nederländska Mola Mola har gjort det till sin livsuppgift att vända på den här uppfattningen. Med sin Perca-effektförstärkare vill de sätta en ny standard för vad som är möjligt med modern klass D-teknik.

Filosofin är tydlig: En förstärkare ska förstärka signalen, inte lägga till eller ta bort någonting. Insignalen ska motsvaras av utsignalen, som bara ska ha högre amplitud. Och det är precis vad som utlovas med Perca-effektförstärkaren.

Bruno Putzeys

Bakom Mola Mola finns den gamle ringräven Bruno Putzeys, en oerhört viktig del när det gäller att förfina och fullända Klass D-tekniken för användning i highend-förstärkare. Han har varit huvudutvecklaren bakom teknikerna UcD och Ncore, båda från moderbolaget Hypex (UcD utvecklades ursprungligen för Philips, som dock vägrade använda den).

Bruno är också grundaren av Purifi, tillsammans med självaste Peter Lyngdorf – mannen bakom HiFi Klubben och högtalarmärket DALI, och som på senare tid har gjort sig ett namn med egna Lyngdorf-produkter. Självklart med Purifis förstärkarteknik.

Konstruktion och teknik

Kula har full rackbredd men Perca är bara hälften så bred. Det är en egenskap den delar med monoförstärkaren Kaluga och DACen Tambaqui. Skalet är stilrent i silver och mörkgrått, med Mola Molas karaktäristiska välvda front. Men under ett diskret yttre döljer sig ett tekniskt kraftpaket. Hjärtat i Perca är Mola Molas egen Trajectum-krets, den femte generationen av deras klass D-teknik och en vidareutveckling av moderbolagets Ncore-plattform.

Trajectum använder ett unikt återkopplingssystem för att åstadkomma extrem linjaritet och förvrängning, utan att kompromissa med stabiliteten. Perca uppges ha en total harmonisk förvrängning på otroliga 0,0003 % – mycket närmare noll är nästan omöjligt att komma.

Strömförsörjningen är också i en klass för sig och drar max 800 watt från elnätet. Och eftersom klass D har en exceptionellt hög verkningsgrad omvandlas nästan allt detta till ren förstärkareffekt. Mätt enligt RMS-metoden uppges Mola Mola Perca lämna 2 x 150 watt i 8 ohm och fördubblar detta till 2 x 300 i 4 ohm. Maxeffekten är ännu högre.

Detta i kombination med en dämpfaktor på över 4 000:1 ska garantera att högtalarna hålls i ett järngrepp oavsett belastning.

Ändå väger förstärkaren, med innanmäte, skal och alltihop, bara drygt 5 kilo. Så effektiv är nämligen klass D.

Anslutningar

På baksidan av Mola Mola Perca sitter både en obalanserad RCA-ingång och en balanserad XLR-ingång. Förutom högtalarutgångar, så klart.

Mola Mola har också insett att det finns de som kan tänka sig att använda sin effektförstärkare med en förförstärkare från ett annat märke, och även högtalare med olika känslighet. Därför finns det en gain-omkopplare mellan 22 dB och 28 dB, det vill säga en förändring på 6 dB beroende på om förförstärkaren eller högtalarna är särskilt känsliga eller inte.

Testanläggningen

För att bedöma ljudkvaliteten har den inkopplade elektroniken växlat mellan DACen Hegel HD30 och förförstärkaren Hegel P30, musikstreamern Gold Note DS-10 Evo med variabel ljudutgång direkt in i Perca. Och även interfacet Neumann MT 48, en av mina nya favoriter. Allt med balanserade anslutningar.

Högtalarna har växlat mellan Bowers & Wilkins 802 D4, de betydligt billigare B&W 603 S3 och de synnerligen påkostade stativhögtalarna Raidho X1.6. Samt mina egna, utgångna, Gallo Nucleus Reference 3.5, som fortfarande är några av de bästa jag har hört för under 100 000 kronor.

Mola Mola Percas utsökta ljud

Kombinationen Gold Note DS-10 EVO, den separata strömförsörjningen PSU-10 EVO och förstärkaren Mola Mola Perca är ett mycket intressant system. Även om jag inte är ett stort fan av Gold Note-streamerns användargränssnitt tillhör ljudkvaliteten definitivt toppklassen. Och även om designstilen skiljer sig väldigt mycket från Mola Mola så har den åtminstone samma halva rackbredd.

Tillsammans målar de upp en ljudbild som är mycket större än vanligt. Det speciella projektet The Ghost of Johnny Cash, som låter precis som Johnny Cash men inte är Johnny Cash, är enormt och läckert med Simon & Garfunkel-covern The Sound of Silence. Sångrösten går långt ner i basregistret, men utan att B&W 802 D4 tillåts låta svulstigt i basen på något sätt. Det låter tight, neutralt och extremt luftigt.

I Markusphilippes Pink Panther-tolkning låter saxofonen som om den står i rummet, med alla tonerna svävande framför mig som fysiska byggstenar i ett hologram. Det är en konstig känsla att höra något låta så ärligt och öppet.

Kombinationen Hegel HD30 och P30 gör ungefär samma sak, med ett något större mellanregister. Lite mindre värme, men samtidigt ännu mer fokus på mitten av registret i sångröster och instrument. Skillnaderna är inte på något sätt som natt och dag, mer små nyanser – och det hänger på den personliga smaken vilket man tycker är bäst.

Party

Basen är stenhård när Twenty One Pilots spelar upp till fest med emo/hiphop/techno-pärlan Overcompensate. Och när ljudet skruvas upp ökar dynamiken med ljudnivån. Förstärkaren gör precis vad den ska: förstärker ljudet, utan att lägga till något extra. Det betyder att det låter likadant, oavsett volymnivå.

Man måste också vara tämligen brutalt lagd för att tycka att 150 watt inte räcker, för här är det inga problem att fylla rummet med ”grabbstämning” och längtan efter ett ölstop. Och det låter alltid rent.

Elvis

Elvis Presley verkar levande som aldrig förr, när In the Ghetto flödar ut ur Raidho X1.6. Det högtalarna saknar i djupbas tar de igen med energi i mellanbasen, och dessutom en upplösning i röstregistret som är sällsynt. Förstärkaren får fram allting och man sugs in i texten om barn som drar den sämsta nitlotten i gettot, och föräldrar som gör så gott de kan.

Mina egna Gallo Reference 3.5 låter också helt underbart, med en magisk öppenhet som beror på att inget av elementen sitter i ett fyrkantigt högtalarkabinett, eller delar samma kabinett. Och med en nästan 360-graders rundstrålande diskant som skapar en enorm scen.

Även B&W 603 S3 gör sitt allra yttersta, även om det blir ganska uppenbart att deras kabinett inte är lika styva och dämpade som vissa andra. Den låter inte lika rent och stramt, och basen är inte lika linjär. Men det låter ändå fint – och inga av felen är förstärkarens fel.

Konkurrenter

Mola Mola Perca har en rejält tilltagen prislapp. I samma klass hittar vi till exempel Hegel H30 som fortfarande finns i lager i vissa butiker. Även om den är gjord för att låta bäst i mono så lämnar den 350 tunga watt per kanal i stereo. Och den låter riktigt bra, och kan driva alla högtalare. Den är kraftfullare och kan dundra loss med ännu högre och mer stabilt ljud än Perca, men den har inte samma transparens vid normala ljudtryck. Som ju är det viktigaste.

Yamaha M-5000 har ett snyggt upplöst och luftigt ljud och en neutral tonstruktur. Den är tung och läcker, även om Perca har en extra läcker aluminiumdesign som är svår att kopiera. Och Perca har ännu lite mer att ge med tungdrivna högtalare.

Och låt oss inte glömma kraftverket Rotel Michi S5. 500 watt med läskig underhållning som också låter otroligt bra. Återigen är det den överlägsna transparensen som är Percas främsta egenskap, eftersom den inte kan ta slå Roteln på ren muskelkraft. Det betyder också att om du har högtalare med extremt låg känslighet, eller om du helt enkelt är den typen som vill spela vansinnigt högt, så är Michi (eller Hegel H30) ett bättre val. Men för det mesta annat är jag frestad att säga att jag håller en knapp på Mola Mola Perca. Så bra är den.

Slutsats

Mola Mola Perca är bland de öppnaste och mest välljudande effektförstärkarna du någonsin kommer att höra. Inga musikaliska landskap är otillgängliga, inga känslomässiga djup ouppnåeliga. Detta är ljud som har förmågan att beröra och berika, i en sann hyllning till musikens kraft.

Det är något med den rena upplösningen och hastigheten, och dess förmåga att bara ”försvinna”, som är extremt beroendeframkallande. Man hör därför också en tydlig skillnad mellan ljudkällor och förförstärkare, men oavsett komponenter ger de sitt allra bästa – just för att förstärkaren är så förbaskat neutral och upplöst.

Låt dig inte luras av den låga vikten. Högtalarna har förstärkaren också full kontroll över, det är något visst med hur den bara målar upp ljudbilden på en superstram duk, med en alldeles briljant placering av de olika elementen och byggstenarna.

Att Perca kostar under 100 000 kronor är smått otroligt.