TEST: Mola Mola Kula

Nederländska Mola Mola är en av highend-marknadens dolda pärlor. Bara när man tittar på produkterna så inser man vi har att göra med ytterst påkostade saker. De vågformade skalen i massiv aluminium kräver dyra maskiner för att fräsa ut, här finns det byggkvalitet ner i minsta lilla knapp.

På både insidan och utsidan är det fullt fokus på varje detalj, det märkte jag verkligen när jag testade den fantastiska digitalomvandlaren Tambaqui. Jag hävdar fortfarande bestämt att den är den bästa jag någonsin har hört.

Mola Mola lever efter talesättet ”sanningen är vacker”. Själv tolkar jag det som att musiken i sig är magisk: man ska inte lägga till någon extra värme eller sminka den på annat sätt utan låta den stråla ut i all sin ofullkomliga prakt – med skönhetsfläckar och allt. Då får man riktigt tårdrypande upplevelser när de bästa inspelningarna dyker upp i spellistan.

Väl ansedd designer

Om tillverkarens namn är okänt för dig så ska du veta att chefskonstruktör Bruno Putzeys även jobbar som teknisk chef på Kii Audio och ansvarar för klass D-förstärkningen och de digitala kretsarna i deras högtalare. Han är också hjärnan bakom de digitala förstärkarmodulerna Hypex och Purifi som används av flera highend-tillverkare. nCore-kärnan i Hypex-förstärkare sitter även i Molas Molas första integrerade förstärkare, Kula.

Den bygger på skalet och kretsarna från förförstärkaren Makua (89 000 kronor) som fått en starkare, egenutvecklad strömförsörjning samt en förstärkarmodul. Förstärkaren presenteras som en 150-wattare i 8 ohm, men det är med en hel procents förvrängning. Och det håller inte i highend-klassen. Å andra sidan den låga 0,00075 % ända upp till 2 x 100 watt. Det är verkligen försvinnande lågt!

Effekten fördubblas i 4 ohm.

Påkostad DAC-modul

Om du köper förstärkaren som den är i grundutförande så kostar den 119 000 kronor. Långt ifrån gratis, och då ingår tre balanserade och tre obalanserade analoga ingångar. Det är allt. Men det är när du lägger till den extra DAC-modulen som det blir riktigt intressant. Den kostar hela 69 000 kronor extra, men är också helt identisk med den häpnadsväckande Tambaqui för 109 000 kronor. Jag skulle seriöst överväga att investera i DACen, för den är verkligen något speciellt. Den stöder både DSD och PCM (32 bit/384 kHz) och skalar upp allting till 32 bitars/3125 MHz innan filtreringen görs, vilket bidrar till att konvertera den digitala signalen till analog med ett signal/brus-förhållande på så mycket som 130 dB.

DAC-modulen har både optisk ingång, AES/EBU (XLR) och USB-B. Intressant nog finns däremot ingen koaxial ingång, vilket många kommer att sakna. Man kan använda en adapter från RCA till XLR, men det kan potentiellt orsaka problem att AES/EBU är balanserat med 110 ohm impedans medan koaxiala signalen är obalanserad med 75 ohm. Det brukar fungera fint, men jag kan inte garantera ljudkvalitet på finsmakar-nivå.

För mig som använder Roon är det mest intressanta dock att DAC-modulen har en Roon Ready-certifierad nätverksanslutning. Koppla den till hemnätverket, ha datorn inkopplad till samma nätverk och spela musik med Roon-programmet. Ibland är highend-produkter inte särskilt användarvänliga, men med Roon blir alla lika smidiga.

 

Skivspelarmodul

Om du vill ha en skivspelare i stället för en DAC kan du välja Phono-modulen. Som Mola Mola hävdar är den kanske mest mångsidiga i mannaminne. MM- och MC-delarna är helt åtskilda så att de båda har kortast möjliga signalväg. Resistans och kapacitans går att justera individuellt och modulen har alla möjliga EQ-kurvor, även de mest använda för stenkakor som snurrar med 78 varv per minut.

Alla inställningar kan ställas in i programvaran både med mobiltelefon och surfplatta, och går sedan att lagra i knapparna på fronten.

Allt påminner mycket om Devialets lösningar, men de franska förstärkarna är förmodligen ännu mer användarvänliga. Devialet har nämligen gjort sig besväret att i förväg lagra inställningar för flera olika pickuper. Så att användaren själv inte behöver ställa in så mycket.

6 knappar

På frontpanelen hittar du sex knappar. Direkt från fabrik är de inställda på att vara ingångsväljare och motsvarar var sin ingång på baksidan. Med omkopplare på baksidan väljer du om varje enskild ingång är balanserad eller obalanserad. Men du kan också välja att dirigera en eller flera ingångar genom phonomodulen. Om du till exempel har två skivspelare med olika pickuper så kan du ha en förinställning för MM och en för MC. Eller om du spelar skivor i mono så kan du ha en tredje inställning för det, där den ena kanalen är fasvänd. Lägg varje inställning på en egen knapp på framsidan så är det enkelt att växla mellan dem.

Både fas och gain kan också ställas in för varje ingång individuellt, det är bara att leka med mobil-appen.

Luft, luft och mer luft!

Våra trofasta Sonus faber Olympica III i testrummet har gett oss gåshud många gånger, framför allt när de har fått smaka på riktigt fin elektronik. Styrkan är det magiska, varma mellanregistret i kombination med en stram och kontrollerad bas – och en förmåga att skildra musiken med en uppsjö av klangfärger. Diskanten är däremot inte luftigast i klassen, även om den är både distinkt och frisk.

Jag måste därför nypa mig lite i armen när jag plötsligt hör musiken framträda med lager efter lager av luft. En luftighet som jag nog inte har hört från de här högtalarna förut. I den intima, minimalistiska balladen Only The Strong har Laura Marlings röst tydliga men samtidigt mjuka konsonanter, varenda s- och sje-ljud kittlar mig försiktigt bakom öronen och skickar ner ilningar längs ryggraden. Sköna ilningar. Klangen från gitarren är trovärdig som bara den och kantslagen på virveltrumman är så distinkta att det nästan är outhärdligt.

Dobrinka Tabakovas String Paths, framförd av förstacellisten Kristina Blaumane och The Lithuanian Chamber Orchestra, är något av det vackraste jag har hört bland kompositioner från 2000-talet. Det är som om varje enskilt lager av toner representerar en känsla. En händelse. Tillsammans målar de upp ett helt universum. Mola Mola Kula har en sådan kontroll på varje ton, som om klangfärgerna kommer från Van Goghs egen palett.

Intrycket bekräftas av Bowers & Wilkins 702 S2 Signature. De här högtalarna har aldrig haft luft som en svaghet, men även här får man ännu fler lager längre upp i övertonregistret än man förväntar sig. Det finns betydligt mer luft här än med Sonus faber-högtalarna, och dessutom en mer holografisk ljudbild. En större bubbla, som nästan viker sig runt och över lyssnaren. Ljudbilden når åtminstone väldigt långt ut mot sidorna och försvinner inåt och bakåt mot en oändlig horisont.

Konkurrenter

Hur extremt bra Mola Mola Kula än är så måste den väl ha några svagheter? Tja. Jo. För det första kan man konstatera att den är långt ifrån den kraftigaste jag har testat. Missförstå mig inte, det gör allt den ska, men när det gäller kraft har den lite att sätta emot tuffingar som McIntosh MA9000, Hegel H590 och Gryphon Diablo 300, som alla lämnar ungefär 2 x 300 watt och är mycket mer potenta än Kula. Även när det gäller detaljnivå och ren dynamik är de ytterst kapabla förstärkare. Om du behöver kunna spela högt med full kontroll ligger de i en helt annan klass än Mola Mola Kula.

Men när det gäller luft och upplösning i toppregistret så skulle jag vilja säga att Kula är unik. Den svingar sin trollstav som få andra, och rymden den målar upp är odiskutabel.

Devialets förstärkare har lite av samma briljans och med SAM-högtalarkorrektion stramar de till ljudbilden en hel del, plus klämmer ut djupare bas ur högtalarna. Jag har ännu inte hört deras Expert 250 Pro, som förmodligen är den modell som ligger närmast till hands att jämföra med. Den är nästan garanterat ännu bättre än Expert 220 Pro, som för halva priset är en fantastisk förstärkare på alla sätt. Men digitaldelen i Mola Mola är det ingen som klår. Devialet använder standardkomponenter (PCM 1792) medan Mola Mola designar sina egna DACar helt från scratch

Behöver du mer kraft?

Effekten som Kula saknar märks främst om man har ett par riktigt tungdrivna högtalare. Till exempel kanske man vill ha något starkare för att driva ett par som B&W 803 D3 med tillräcklig kraft och övertygelse. Mola Mola har svaret i form av ett par Kaluga-monoförstärkare, som lämnar så mycket som 400 watt. Här sitter den dyraste Hypex-förstärkarmodulen NC1200, som har fått extra speciell anpassning till resten av förstärkarens konstruktion.

Då får man gå upp till 65 000 kronor per förstärkarkanal, och tillsammans med Tambaqui-DACen behöver du egentligen inte köpa någon förförstärkare – och hamnar alltså på 239 000 kronor. Aningen dyrare än Kula, inklusive DAC-del, men kanske ändå inte lika bra på måttliga ljudnivåer eftersom man går miste om Kulas eminenta förförstärkarsteg. Fast har betydligt mer kraft när man ska spela högt. Det hade varit intressant att testa den här kombinationen också.

Slutsats

Första gången jag lyssnade på Mola Mola Kula undrade jag om diskanten var konstlat uppskruvad. Det fanns så mycket luft! Men den är nog snarare ett exempel på en förstärkare som är så befriad från förvrängning, och har så rikligt med dynamik, att den släpper lös övertonerna som få andra. Resultatet är en luftigare ljudbild än jag kan minnas att jag hört någonsin, i kombination med fantastisk dynamik och timing. Musiken bara flödar! Detta är Highend med ett stort H, på alla sätt och vis.

Designen är också helt enkelt vacker. Sober look med vackra kurvor, utskurna ur ett stycke aluminium.

Mola Mola Kula är dessutom oerhört flexibel med programmerbara och justerbara ingångar. Väljer du DAC-modulen blir det kostsamt. Men exceptionellt bra också! Inte minst med Roon Ready-nätverksstöd. Phono-ingången är också väldigt kostsam, den har vi dock inte provat.

Spring och lyssna! Sedan kan du ju alltid ta ett banklån.