test: McIntosh MC611

Varje vår i München anordnas en liten mässa för församlingen. Alltså de som dyrkar highend-hifi. Där hittar man ett urval av hifi som knappt har sin like någon annanstans på planeten. Där finns också en hög koncentration av passionerade hifi-entusiaster, musikälskare och konstruktörer.

Kanske fler där än någon annanstans.

High-end-mässan, som den faktiskt heter, har vuxit sig så stor att den anses vara den mest betydelsefulla ljudmässan i hela världen. Både för konstruktörer och kunder.

Ungefär 20 000 besökare kan lyssna på vad de vill hos fler än 500 utställare och utbudet av hifi är minst sagt brokigt.

Där hittar man allt möjligt udda, från tonarmar som är utvecklade av fiolstråkar till skivspelare stora som traktorer och hornhögtalare lika stora som sommarstugor. Och där finns små rörförstärkare på 3 watt och massiva kraftverk i kilowattklassen.

600 watt – per kanal

Skälet till den stora mångfalden är att det bland de 20 000 besökarna finns väldigt olika intressen, behov och framför allt budgetar. Rör- och hornentusiasterna rycker bara på axlarna när de ser förstärkare som den här. McIntoshs nya MC611. Ett monoslutsteg med 600 watts effekt.

För andra är den mitt i prick. Den enorma effekten och de stora strömreserverna är precis vad man behöver till stora högtalare med många element som slukar ström.

Det är bland annat den här kundgruppen som de största McIntosh-förstärkarna är utvecklade för. Men inte bara dem. Även om man inte har speciellt tungdrivna och strömslukande högtalare så är det något visst med den dynamiska kontrasten i muskelförstärkare som de här. Som skapar magi.

Konstruktion

MC611 är gjord efter samma recept som den 1200 watt potenta MC1.25KW. Som vi också har testat. Förstärkaren har samma typ av autoformer-teknik, två stora transformatorer och ett kraftigt kondensatorbatteri som levererar enorma mängder ström till utgångstransistorerna. Effekten är nedbantad till 600 watt men tack vare autoformer-tekniken ska förstärkaren vara lika immun mot olika högtalarlaster.

Precis som i storebror är alla kretsar, komponenter och strömförsörjning nya i MC611. Jämfört med föregångaren MC601 ska den dynamiska takhöjden vara 55 procent bättre. Från 1,8 dB till 2,8 dB, alltså. Det låter inte som så mycket, men det märks.

En mikroprocessor styr driften och McIntoshs Power Guard dämpar klippningen av signalen. Sentry Monitor övervakar ingångarna och kopplar ur förstärkaren om belastningen blir för stor. För att undvika kortslutning.

Så att man är på den säkra sidan.

Installation

Förstärkarna är mindre och nästan 30 kilo lättare än de monstruösa MC1.25KW, vilket gör det lättare att få plats med dem. Jag ställde dem precis där MC1.25KW hade stått och kopplade dem till förförstärkaren McIntosh C2600 (med DAC), som i sin tur var kopplad till en Mac med Tidal Hi-Fi, en McIntosh MT450 CD-transport och en Technics SL-1000R med diverse pickuper.

Det är samma system som användes till MC1.25KW med 1200 watt och även högtalarna var desamma: våra referensmonitorer Dynaudio Contour 20, golvhögtalarna Burmester B18 och mot slutet även Yamaha NS-5000.

Jag måste erkänna att jag var nyfiken på hur stor skillnaden skulle vara när 1200 watt byttes ut mot 600. Övergången visade sig bli smärtfri. Till en början trodde jag att jag hörde en aning bättre koncentrerad bas, men efter ett tag visade det sig bara vara strunt.

Musikalisk perfektion

I praktiken fanns det nästan inga skillnader i ljudet. Inte förrän jag drog på så mycket att jag knappt kunde vara i rummet själv. Då hade den stora 1200-wattaren MC1.25KW mer kraft att vräka ur sig, fast skillnaden var inte stor.

De ljudmässiga kvaliteterna var för alla praktiska ändamål helt identiska. Samma varma klang, samma praktfullt upplösta mellanregister och samma djup i musiken. Detsamma gällde den avgrundsdjupa basen, för att inte tala om kontrollen. I Paul Bleys The Evenings Out There (med Peacock, Oxley och Surman på ECM) lät basen exakt lika stram och dynamisk som med de större förstärkarna.

Jag kunde inte heller höra någon skillnad i liveinspelningar med konsertflygel. En enorm skala i 3D skapar en skrämmande realistisk illusion av Keith Jarrett sittande framför Steinway-flygeln i en riktig konsertsal. Förstärkarna gör ett fenomenalt jobb med att få med inspelningens atmosfär, och djupet i de lägsta tonerna i en konsertflygel skakar om inälvorna, för det är sällan man hör de lägsta frekvenserna från en Steinway så väl. Om man inte sitter framför den själv.

Enligt min åsikt är detta så nära man kan komma ljudmässig perfektion från en förstärkare. man kan alltid föredra en svalare klangbalans, somliga vill kanske ha ännu mer värme, men jag gillar att den fylliga klangen kombineras så oansträngt med en hög grad av transparens och detaljrikedom. Det bästa av båda världar, om du förstår vad jag menar.

Stråkar och operasångare, till exempel. Det är något av det svåraste som finns att återge korrekt.

Tillsammans med Yamaha NS-5000 skapade McIntosh ett par rörande ögonblick under avspelningen av Puccinis La Boheme på Decca, med Luciano Pavarotti och Freni Mirelli och med von Karajan som dirigent. Absolut total kontroll över orkesterns expansiva dynamik gav stråkarna själ och rösterna vingar. Inte en missad ton, och på samma gång kunde jag spela fruktansvärt högt, utan att det lät obehagligt.

Slutsats

Man sparar 100 000 kronor på att välja ett par McIntosh MC611 i stället för MC1.25KW. Jag vågar påstå att det är ett fynd eftersom allting, som man brukar säga, är relativt. För många av entusiasterna man hittar i München varje vår är det en no-brainer. Man får nämligen samma ljudkvalitet här, och med 600 watts effekt per kanal har det flesta så det räcker. Utom till de allra mest extrema högtalarna. Då finns det ett 1200-wattsalternativ. För alla oss andra McIntosh MC611 ett bättre val.