: McIntosh MC275 50th Anniversary

1961 var ett tag sedan. Då lanserade McIntosh sin MC275, en rörförstärkare som fortfarande är i produktion och som fått legendstatus för länge sedan. Och en välförtjänt plats i hifi-världens Hall of Fame. Den välbeprövade konstruktionen har förändrats och förbättrats flera gånger sedan 1961, men den karaktäristiska formen är densamma.

Att den här förstärkaren inte har slutat tillverkas för länge sedan beror att efterfrågan inte har upphört. Det är många som anser att MC275 är en av de mest välljudande förstärkarkonstruktionerna som fortfarande byggs. Den har överlevt hornhögtalare, 15-ohms småhögtalare från England och livsfarliga elektrostater och trivs numera som fisken i vattnet med mer moderna och lättdrivna högtalarkonstruktioner. Kort sagt: den kan samarbeta med nästan alla sorters högtalare och spelar alltid med värme, öppenhet och generös dynamik.

Förstärkaren hade en tjugoårig paus mellan 1973 och 1993 då den inte tillverkades. Sedan gjorde McIntosh en Gordon Gow Commemorative Edition som bara tillverkades i ett begränsat antal för att hedra företagets ledare, Gordon J. Gow, som avled 1989. Den versionen var markant förbättrad med nya kretskort och nya komponenter, plus balanserade ingångar, och fick ett oerhört positivt mottagande. 1997 kom en ny och uppdaterad version i rostfritt stål.

Jubileumsversionen
Den senaste versionen av MC275 markerar att det är 50 år sedan förstärkaren släpptes och även om utseendet bara har genomgått kosmetiska förändringar så har McIntosh moderniserat sin klassiker ytterligare. 50th Anniversary Edition har fått ett förgyllt stålchassi, samma gedigna högtalarterminaler som senaste generationen transistorförstärkare från McIntosh (som man kan dra åt med en hylsnyckel) samt standby-funktion och belysta radiorör. När man sätter på förstärkaren tänds rören i ordning. Först lyser de med orange ljus och när alla är klara ändrar lysdioderna färg till turkos.

Den kan också kopplas till en förförstärkare med hjälp av en kabel som gör att den kan slås på och av och sättas i standby från fjärrkontrollen.

MC275 har fyra KT-88-rör kopplade till McIntoshs patenterade Unity Coupled Output Circuitry som har tre vindlingar i stället för två i de stora svarta transformatorerna bakom rören. Tekniken ska ge en mer enhetlig förstärkning i hela frekvensregistret och reducera förvrängning och brus när rören belastas. En så kallad Sentry Monitor övervakar rörens hälsotillstånd och stänger av förstärkaren om något går sönder.

Legendarisk klang
Ett av skälen till att många musikälskare föredrar rörförstärkare är att de har ett förvrängningsmönster som upplevs som mer harmoniskt än transistorförstärkares. Den harmoniska förvrängningen blandar sig inte med musikens klangfärger i lika hög grad, och låter mer naturlig än den grovkornigare förvrängningen som många transistorförstärkare har.

Men det är något speciellt med MC275. Den har ett mer legato och polerat sätt att spela musik på. McIntosh-förstärkaren har inte den mjuka, lite avslappnade basen och blodfattiga diskanten som gjort så många rörförstärkare till enastående mellanregisterförstärkare. Och nästan bara det. Sätt på en ögonbindel och lyssna, jag är ganska säker på att många skulle få problem med att gissa vilket slags driftsprincip den här förstärkaren har.

MC275 gav mig en himmelsk återgivning av Fleet Foxes ”Helplessness Blues”, där i synnerhet vokalharmonierna och de akustiska instrumenten kröp in under skinnet på mig. Stereoperspektivet är helgjutet och basfundamentet gediget. Och om Fleet Foxes demonstrerade ljudbildens djup så visade Keith Jarrett trio ”Live in Montreaux” mig bredd och dynamik. Pianots mångfasetterade klangfärger framträdde glasklara, utan en endaste aggressiv ton. Både pianot och trummorna fick en fin, naturligt varm fyllighet som jag skulle vilja kalla äkta, inte tillgjord. Ett kort solo på kontrabas avslöjade att exempelvis Mark Levinson No 232H (91 000 kronor) har en stramare kontroll i basregistret. Men trumsolot från samma konsert lät ändå välkontrollerat och hade fin dynamisk kontrast.

Ljudbilden har inte bara generöst med värme, den får fram röster med nästan magisk realism. Keri Nobles röst gav mig till exempel gåshud omedelbart, och pianot som ackompanjerar rösten förstärkte atmosfären och förmedlade en live-känsla från inspelningen. Som är gjord i studio, inte live.

Klassisk musik återges helt enkelt supervackert av MC275. Stråkar, blåsinstrument och piano är instrument som låter särdeles bra eftersom diskantens silkeslena karaktär kommer till sin rätt.

De många klanglagren, och inte minst klangbottnen, återges praktfullt. Förstärkaren har inga problem att få fram små nyanser och detaljer där de hör hemma i ljudbilden. Det finns upplösning på andra ställen, men jag tyckte aldrig att det saknades transparens när MC275 spelade musik.

I stället målar den upp en enormt trovärdig och sammanhängande ljudbild, där musiken får andas fritt. Djupet och bredden harmonierar med sättet som musikens utövare placeras i liveinspelningar. Man sitter inte och letar efter fel, förstärkaren har snarare en förlåtande och generös förmedlingsförmåga som efterlämnar lyssnaren med en känsla av att ha varit med om en musikalisk happening. Inte en kritisk lyssningssession.

Med två MC275 kan man bryggkoppla dem så att stereokanalerna slås ihop till en monokanal som lämnar 150 watt, oberoende av belastning. Då löser man frågan om brist på effekt – inte för att jag tycker att det saknas muskler, men har man väldigt tungdrivna högtalare så kan två stycken MC275 vara en potentiell lösning.

Grattis!
Legendstatusen är ingen slump. 50 år senare är MC275 fortfarande en av de mest insmickrande och harmoniska musikförmedlarna som finns bland effektförstärkarna. Oavsett driftsprincip. Den spelar helt enkelt vackert, med levande dynamisk kontrast och enorma mängder musikalisk charm. Jubileumsutgåvan finns bara i ett begränsat antal men är tveklöst ett attraktivt alternativ till många effektförstärkare, fast kanske inte i den här prisklassen. Man kan nämligen köpa en helt ny och ”vanlig” MC275R för 35 000 kronor mindre, som har samma ljudkvalitet fast saknar LED-belysning och standby-funktion. Den är verkligen ett bra köp!