TEST: McIntosh MA9500

McIntoshs massiva muskelknippen har alltid tillhört förstärkarnas toppskikt. Nya MA9500 är inget undantag. Men att den skulle vara hörbart bättre än sin föregångare hade jag inte trott.

Men ändå. Den första riktiga kraftfulla integrerade McIntosh-förstärkaren vi testade, MA7000 för så länge sedan som 2008, spelade musik med en värme och auktoritet som sällan hade hört i den klassen. Den överträffades 2014 av MA8000. Som introducerade oss för en ännu mer raffinerad, detaljerad och välkontrollerad ljudupplevelse. Och som hade en inbyggd digitalomvandlare.

Den följdes tre år senare av MA9000, även den med hörbara förbättringar i ljudet, och vi tyckte att den var så enastående att vi behöll den som referens under lång tid efter testet.

Nu håller den på att ersättas av MA9500, som till en början ser ut som en mindre uppgradering. En ny DAC-modul med bättre digitalprocessor och fler ingångar verkade vara den största skillnaden. Trodde jag.

Utan att skryta om det har McIntosh även gjort ett par mindre förändringar i kretskomponenterna. De har även höjt kondensatorkapaciteten. Det ska lyfta den dynamiska kapaciteten med 55 procent från 1,8 till 2,8 decibel. Det låter inte som så mycket, men i praktiken är det faktiskt en inte obetydlig förbättring.

17 ingångar

Eftersom McIntosh-förstärkaren är byggd på ett liknande chassi som MA9000 ser den exakt likadan ut. Vikten och de fysiska måtten är nästan identiska, men McIntosh kylflänsar med monogram avslöjar att det här är en nyare generation.

Vänder man på den nästa 50 kg tunga förstärkare så ser man att McIntosh inte har hoppat över någon av ingångarna.

Sammanlagt finns det sju digitala ingångar och tio analoga. Inklusive en vardera för skivspelare med Moving Coil- och Moving Magnet-pickuper.

Effekten är massiva 300 watt per kanal och konstruktionen är helbalanserad med McIntoshs autoformers med separata lindningar och utgångar för 2-, 4- och 8-ohms högtalare.

Syftet med stora autoformers i utgångssteget är att göra förstärkaren okänslig för varierande högtalarbelastning. Det ska också göra förstärkaren immun mot oönskad feedback från högtalarna.

Som alla nyare förstärkare från McIntosh har den även Sentry Monitor, som kopplar bort utgångarna om förstärkaren riskerar att kortslutas. Den har även Power Guard, som övervakar signalen i realtid för att undvika klippning som kan skada högtalarna.

McIntosh DA2 DAC-modul

MA9500 har DA2-digitalmodulen vi känner igen från MA12000. Som var den första integrerade med McIntoshs nya DAC-modul.

Modulen skiljer sig från föregångaren DA1 genom att den har en uppgraderad version av 32-bitarsomvandlaren (ESS9028) med åtta kanaler, stöd för DXD och DSD 512 och praktiskt nog en HDMI-ingång med ljudretur, så att man kan koppla in TV-ljudet till stereon. HDMI-ingången konverterar Dolby- och DTS-formatet till tvåkanaligt stereoljud och man kan ställa in läppsynk.

Utöver HDMI-ingången har DA2-modulen två koaxiala och två optiska ingångar med stöd för 24 bit/192 kHz-filer. USB-ingången stöder 32 bit/384 kHz och som vi har vant oss vid från McIntosh finns här en MCT-ingång. Som är en DIN-kontakt för digital överföring av DSD-filer på SACD-skivor som spelas på McIntosh SACD-spelare med motsvarande MCT-utgång.

DACen stöder även Roon, så att man enkelt kan streama och styra musikbiblioteket i Tidal eller Qobuz med en Roon-klient ansluten.

Equalizer och hörlursuttag

Under de karaktäristiska turkosblå effektmätarna, som faktiskt visar effekten i realtid, har förstärkaren en equalizer. Där kan man justera åtta frekvenser med ±12 dB från 25 Hz till 10 kHz i 2 dB-steg. EQ:n kan sättas på och stängas av på fronten eller från fjärrkontrollen.

En tryckning på ingångsväljaren aktiverar inställningarna i skärmmenyn. Där kan man ändra namn på ingången, justera ingångskänsligheten och balans, samt anpassa phonosteget till pickupen. Impedansen kan ställas in på 50, 100, 200, 400 eller 1000 ohm och kapacitansen från 50 till 400 pF.

Förstärkaren har också ett hörlursuttag med McIntosh Headphone Crossfeed Director (HXD). Den kan slås på och av, och tar bort en del av ping-pong-effekten man får när man lyssnar med hörlurar och skapar en större känsla av rymd när den aktiveras.

Muskulös kraftkarl

Ovan nämnda MA12000, som för övrigt kostar 30 000 kronor mer, har på papperet 350 watt effekt per kanal. Oavsett belastning. Alltså 50 watt mer än MA9500. Den skillnaden kan jag inte säga att jag märkte av, för det fanns inget som tydde på att den dyrare förstärkaren var mer potent.

Den har ett något högre brusgolv, speciellt i skivspelaringången, eftersom den använder rör i kombination med transistorer. Det märker man egentligen ingenting av förrän man lyssnar på MA9500, som har en kolsvart bakgrund helt utan bakgrundsbrus genom skivspelaringången.

Tyvärr hade jag inte de stora JBL 4367 med 15-tumsbasar till mitt förfogande när jag testade MA9500 – som jag hade när jag testade MA12000. Däremot de fantastiska KEF Reference 3 Meta, bland annat, och inte minst våra trogna Sonus faber Olympica III. Som vi har testat en rad andra McIntosh-förstärkare med.

Det är lätt att höra framstegen från MA7000 till MA9500. Ett A-B-test visade snabbt att MA7000, trots sin ålder, fortfarande är en härlig förstärkare. Ett varmt, fylligt ljud och en mäktig ljudbild blir resultatet när den kopplas till Reference 3 Meta. Men när man kopplar in MA9500 märker man att det har hänt saker och ting på 14 år. Den nya förstärkaren är också fyllig och klangrik, men mycket mer fokuserad, upplöst och transparent än den äldre MA7000.

MA9500 har bättre kontroll, och mer märkbart mer dynamisk kontrast. Den drar ner baselementen i KEF-högtalarna ännu en bit i frekvens och har full kontroll, även när man spelar James Blakes Limit To Your Love så högt att nålarna i VU-mätarna står och darrar längst till höger.

Jämfört med föregångaren MA9000 är skillnaden inte så stor. Men man märker att MA9500 är tystare och att dynamiken upplevs som snabbare och mer exakt. Jag tycker också att den är mer förfinad när digitala ljudkällor kopplas till DA2-modulen. Eftersom förstärkaren inte har inbyggd streaming använde vi en Argon-streamer bara för bekvämlighetens skull, och då blev det uppenbart att det faktiskt finns en förbättring att hämta, särskilt i upplösningen – med DA2 jämfört med DA1.

Triojazz, som är en av mina favoritensembler, kan vara en upplevelse när anläggningen lyckas förmedla ljudet från inspelningen på ett sådant sätt att det känns som om man är närvarande när musiken spelas. Vissa förstärkare maskerar en del av nerven som finns i inspelningar, särskilt live, men det gör inte MA9500. Varken på CD eller LP – och bara så det är sagt: phonosteget i MA9500 är faktiskt i en klass för sig bland integrerade phonosteg.

 

Keith Jarretts liveinspelningar – Kölnkonserten, Up For It och Standards – på vinyl presenteras med ett djup och en ljudrikedom som jag vanligtvis förknippar med separata phonosteg. Till exempel Primare R35 och Rega Aura MC. Cymbaler och trumvispar på virveltrummor är perfekt fokuserade och låter fullständigt rena och klara som källvatten. Den nattsvarta bakgrunden ger dynamiken en extra edge och sättet som pianot klingar ut i rummet på ger helt enkelt gåshud.

Verdis Requiem är värre att återge korrekt. Dels för att jag inte var på plats under inspelningen, men också för att verket är så komplext att det är svårt att återge med samma knivskarpa precision som en trioensemble. Men en ung Pavarottis röst är så tydligt definierad i utrymmet mellan KEF-högtalarna att det är skrämmande.

Ett byte till Sonus faber-högtalarna bekräftar vad jag hörde med KEF-högtalarna. Den här förstärkaren kan öppna upp varje högtalare och levererar en ljudbild som omsluter och suger in lyssnaren i musiken i större utsträckning än vanligt. Det är ren magi – och det är McIntosh-förstärkaren som är trollkarlen.

Konkurrenter

Det finns andra lika potenta och ytterst välljudande integrerade förstärkare i den här höga prisklassen som kan utmana MA9500 om köparnas gunst. Den dyrare MA12000, som har samma DAC-modul men en lite varmare ljudbild, är en av dem. Gryphon Diablo 300 är inte mindre potent, men den kostar också mer än MA9500. Burmester 032 var det så länge sedan jag lyssnade på att jag inte ens nämner det. Den har inte heller någon inbyggd DAC och kostar mer. Det gör inte Hegel H590, som inte ligger efter McIntosh-förstärkaren när det gäller kraft och dynamik, men den ser billig ut jämfört med MA9500 och saknar inbyggt phonosteg. Å andra sidan är den så mycket billigare att man kan lägga till Hegels härliga V10-phonosteg och ändå spara pengar.

Slutsats

Den uppgraderade McIntosh MA9500 är en helt magnifik highend-förstärkare. Speciellt för de som behöver eller vill ha en kraftfull förstärkare, kanske till ett par stora högtalare, och som behöver både DAC och phonosteg. Streaming är det enda man inte får i MA9500, men annars är den en av de mest kompletta integrerade förstärkarna på marknaden. Oavsett pris. Den är bättre, om än inte mycket bättre, än den fem år gamla MA9000. Om valet står mellan de tillgängliga integrerade på dagens marknad i den här prisklassen så skulle jag välja MA9500. Även framför en MA12000. Det säger inte lite, för MA12000 kommer att gå till historien som en av de bästa integrerade highend-förstärkarna någonsin. McIntosh MA9500 låter lika bra, till ett lägre pris, och då är det inte svårt att välja.