test: McIntosh MA252

Den här kompakta McIntoshen är den coolaste förstärkaren vi har sett på länge. Här har vi en potent 100-wattare som kombinerar vakuumrör med transistorer för att få fram den varma, fina glöden i musikens klang.

Förstärkaren är inte enbart för de som har förkärlek för nostalgi. McIntosh och rör är en klassisk kombination, men passar alla som vill ha en välljudande förstärkare utöver det vanliga. Och som bara har analoga ljudkällor. Det finns nämligen ingen digitalomvandlare här, inte så mycket som en USB-port. Och inte någon nätverksanslutning heller.

McIntosh MA252 är en renodlad analog tvåkanalsförstärkare, och McIntoshs första integrerade hybridförstärkare.

Det har visserligen skivspelaringång – bara för MM-pickup, märk väl – och två par obalanserade och ett par balanserade ingångar. Skarpögda lägger också märke till att det sitter en subwoofer-utgång på baksidan.

Det som skiljer McIntosh-förstärkaren från de flesta andra är kombinationen av rör och transistorer.

Rör

Fyra små rör förser utgångssteget med signal, där transistorer tar över och levererar så mycket som 100 watt effekt per kanal. Eller 160 watt om impedansen halveras till 4 ohm.

Två 12AX7a- och 12AT7-rör parallellt per kanal är placerade framför utgångssteget på ovansidan av det förkromade chassiet. På den snedställda fronten sitter ingångsväljaren, samt en tryckkänslig volympotentiometer. En tryckning leder till en enkel meny som visas på OLED-skärmen bakom rören. Där kan man ställa in bas, diskant och ingångskänslighet.

 

MA252 har inte McIntoshs autoformer-teknik – transformatorer i utgången som gör den immun mot skiftande högtalarbelastning. Men den har Power Guard, som skyddar utsignalen från klippning. Då blinkar lysdioderna under rören orange.

Ett hörlursuttag finns också, som orkar driva ganska så tungdrivna hörlurar.

Potent bas och varm klang

Den lilla McIntosh-förstärkaren är inte bara skön att titta på, den låter fett också. Mycket fetare än man kan tro med tanke på storleken och det finns ingen anledning att misstro effektspecifikationen, här finns ett bra tryck.

Med John Surman senaste album från Tidal HiFi, rakt in i den fenomenala digitalomvandlaren T+A DAC 8 DSD, fick jag förbluffande gott om djupbas från Dynaudios små Contour 20. Ett av våra referanspar bland stativhögtalarna.

Med dem upptäckte jag också att MA252 inte är lika transparent och rik på detaljer som den mycket dyrare MA9000. Men den har mycket av dess varma och fylliga klang. Det spelar ingen roll om det är John Surman saxofon, Radka Toneffs vokal eller Keith Jarretts långa fingrar som dansar över tangenterna på en nästan tre meter lång Steinway-flygel.

 

Förstärkaren är dessutom väldigt bra på att få fram fylligheten. Inte bara från pianon utan även från Charlie Hadens kontrabas, där den har järnkoll på basen.

Det saknar inte finess, men en Hegel H360 är mer transparent, skarpare fokuserad och ännu potentare. Dessutom har den inbyggd DAC. Det har inte Marantz PM-11S3, men den har ingång för både MC- och MM-pickup och lite av samma fina värme i ljudbilden som MA252 har.

Jag tror att det är irrelevant för de som förälskar sig i ljudet – och kanske utseendet. MA252 är old school utan att vara kitsch, och låter fördömt bra även med små högtalare.

Slutsats

McIntosh MA252 är inte lösningen på allt, men den kan vara helt rätt för de som vill ha något utöver det vanliga. En stereo som tål att stå framme och tål att användas. Spänn fast ett par Dynaudio C20 eller Sonus faber Olympica I – eller Klipsch Forte III om man vill ha en mer tidsriktig matchning. Lägg fram några LP-favoriter bredvid skivspelaren så är allt dukat för en munter och upplyftande afton framför stereoanläggningen. Tänk bara på att skivspelaren måste ha MM-pickup.