test: McIntosh C2600

En gång för länge, länge sedan var nästan all elektronik utrustad med radiorör. Rören fanns överallt. I tidiga versioner av datorer, TV-apparater, radioapparater och förstärkare. Till och med i tidiga versioner av ryska jetplan. Det var före transistorns tid – den lilla kretsen som skulle revolutionera världen.

En enda transistor kunde ersätta flera rör, och gjorde bland annat det möjligt att göra små reseradioapparater som hade bra batteritid. Transistorn var liten, billig att tillverka och strömsnål.

Japanerna älskade transistorerna. National Panasonic, JVC och Sony använde dem i allt de byggde. Det blev nästen ett hederstecken på fronten av en radio, en förstärkare eller TV

”Transistorized”, kunde det stå.

Men det fanns de som tyckte att det fanns en nackdel med transistorn. Den spelade inte musik. Trots lägre förvrängning och mindre brus än radioröret så tog det ett tag innan transistorn blev rumsren bland hifi-tillverkarna. Så de fortsatte med sina rörförstärkare. Stora, tunga och inte speciellt effektiva rörförstärkare. Som kunde bli väldigt varma, rören hade kort livstid och inte alltid helt perfekt fintrimmad ström och spänning.

Men de hade något som transistorn inte hade: en mycket mer öronvänlig harmonisk förvrängning. Därför föredrog både vissa tillverkare och hifi-entusiaster de opraktiska rörförstärkarna.

Många av den tidens märken, till exempel Quad, Audio Research och McIntosh, bygger fortfarande rörförstärkare.

Helt enkelt därför att de låter vackert.

Digitalomvandlare

Exemplen är många, men mest ikonisk av alla rörförstärkare är kanske McIntosh MC275. När McIntosh lade ner produktionen lanserades en sista jubileumsversion i ett begränsat antal. Den blev så eftertraktad att McIntosh var tvungna att sätta igång produktionen igen – och den pågår fortfarande.

MC275 var länge en av få förförstärkare, faktiskt nästan den enda, som tillverkades i Binghamton utanför New York.

Men inte längre. För ett par år sedan lanserade McIntosh en lyckad, rörbaserad förförstärkare också. Den hette C2300 och ersattes senare av C2500, och nu av den senaste utgåvan som heter C2600.

Som är en analog, rörbaserad förförstärkare med sammanlagt 16 ingångar för ljudkällor, inklusive skivspelare med både MC- och MM-pickuper. Man kan skräddarsy pickupens motstånd och kapacitans själv.

 

McIntosh C2600 är byggd på samma sätt som C2500, fast med förbättrade analoga kretsar och en bättre digitalomvandlare.

Den har nämligen en inbyggd 32-bitars DAC. Som stöder avspelning av PCM-formatet (CD), men även högupplösta ljudfiler upp till DSD256 och DXD 384 kHz via USB-porten på baksidan.

Anslutningar

Det är inte den enda digitala ingången. Det finns även tre optiska och två koaxiala. Och en liten DIN-kontakt som är McIntosh MCT-kontakt.

Det använder man om man har något av McIntoshs SACD/CD-drivverk med MCT-kontakt. MCT450 eller MCT80.

Då använder man en MCT-kabel för att spela DSD-filerna som ligger på SACD-skivor, och utnyttjar DSD-formatets potentiellt högre ljudkvalitet, som många anser låter bättre än CD-formatets 16-bitars PCM.

Tyvärr – finns det de som säger – saknar MC2600 en 110-ohm AES/EBU ingång med XLR-kontakt, vilket utesluter vissa drivverk.

Det hade också varit praktiskt med en utbytbar, modulbaserad DAC, som den integrerade förstärkaren MA9000 har fått. En sådan gör det enklare att uppgradera den digitala signalbehandlingen om det skulle dyka upp nya format och bättre digitalprocessorer.

Utöver allt detta finns tre balanserade och fyra obalanserade ingångar, en Moving Magnet- och en Moving Coil-ingång för skivspelare – plus flera utgångar för effektförstärkare.

Liksom de flesta nyare McIntosh-förstärkare med hörlursuttag har C2600 HXD (Headphone Cross Feed Director), en krets som ger lyssnaren en känsla av att lyssna på högtalare i ett rum, utan de perspektivrelaterade begränsningar som hörlurar har.

 

Sublimt raffinerad

Analogdelen har sex radiorör, som syns under en glasplatta på ovansidan. Fem 12AX7a- och ett 12AT7-rör används för att förstärka analoga källor och efter ett par sekunders uppvärmning är förstärkaren klar för användning.

Skivspelaringången är strålande bra, för att vara inbyggd och inte separat. Den orsakar absolut noll brus, även med MC-pickuper som har låg spänning, och har en perfekt balans och enastående kanalseparation. Man får ha en oerhört påkostad pickup för att man ska behöva ett bättre, separat RIAA-steg.

De andra analoga ingångarna är lika bra. Trots rören finns det inte något hörbart brus, och inte heller någon hörbar begränsning i frekvensområdet. Diskanten uppfattas som utsträckt och upplöst, kanske inte i lika hög grad som med Ayre KX-R Twenty, men det finns mer värme och klang i ljudbilden från McIntosh-förstärkaren.

Det klär exempelvis Martin Logan Impression ESL 11A väldigt väl. De stora elektrostaterna är tämligen avslöjande. Varenda liten betoning eller avvikelse hörs tydligt i de extremt upplösta högtalarna.

Jag testade de digitala ingångarna med en MCT450 kopplad till en MacBook som körde Tidal HiFi. Den inbyggda DACen är kanske inte helt i klass med DAC-modulen i exempelvis Gryphon Diablo, eller en separat DAC som T+A DAC 8 DSD, men man får inte underskatta det praktiska med att ha allt på samma ställe.

DAC 8 återger musiken med skarpare fokus, och lite större detaljrikedom, men skillnaden är inte tillräckligt stor för jag ska misstänka att många föredrar en separat DAC. I stället för att använda förstärkarens inbyggda. Ingen av dem stöder för närvarande MQA, men Masters-filer från Tidal HiFi lät häpnadsväckande bra.

Remasteringen av Radka Toneffs Fairytales fick mig nästan fälla en tår. Öppningslåten gav mig gåshud på ett ögonblick och jag var helt oförberedd på hur klangen kom ut ur högtalarna. Pianot lät mycket fylligare, mer naturtroget, än jag hört det förut, och rösten … Ja, rösten. Att kalla den för levande är en klyscha, men det går inte att låta bli.

Jag försökte med mer komplicerad jazz och en rad klassiska inspelningar i Masters-kvalitet och varje gång var det den överväldigande varma klangen och de fina klangfärgerna som stod i centrum. Man kan få stramare regi, skarpare detaljfokus och lite mer upplösning på andra håll, men jag har aldrig hört en så naturlig klang i en ”stereo” av den här klassen.

Tillsammans med de massiva MC1.2KW med 1200 watt är C2600 en förstärkarkombination som kan få de mest kräsna att sluta sitt sökande efter det perfekta ljudet.

McIntosherna spelar musik, de låter inte som datorer som försöker få ettor och nollor att låta som musik.

 

Vår åsikt

McIntosh C2600 är bland de finaste förförstärkarna vi har testat. Den har allt man behöver i en enda låda, som är byggd så att den ser mycket dyrare ut än den är. Ljudet från en C2600 är naturligt behagligt, och det spelar ingen roll vilken sorts ingång du använder. Den borde ha haft en utbytbar DAC, helst med MQA-stöd, men det är också vårt enda klagomål. Den är inte billig, men priset är faktiskt relativt lågt för en så komplett och välljudande förförstärkare.