TEST: Marantz PM7000N

Hittills har Marantz inte tillhört de som satsat mest på digitala förstärkare med strömning. Och det trots att systerföretaget Denon lanserade streaming-systemet Heos för flera år sedan. Det är först de senaste åren som Marantz har implementerat Heos-systemet i några av sina förstärkare.

Med PM7000N i full storlek vill den japanska tillverkaren markera sig bättre i det här segmentet, som för länge sedan passerat traditionella analoga förstärkare i popularitet. Detta är Marantz toppmodell bland tvåkanaliga strömningsförstärkare.

I praktiken är det här en PM7005-förstärkare med uppfräschat innehåll, och då kan det knappast gå galet. Om vårt test av föregångaren PM7004 är någonting att gå efter så handlar det om ett rejält kliv uppåt i ljudkvalitet från modeller som Sonos Amp, fast också nästan ett dubbelt så högt pris. Å andra sidan har Marantz-förstärkaren skivspelaringång och ett dugligt hörlursuttag. Den analoga förstärkarkretsen är dessutom byggd med diskreta komponenter och HDAM-transistorkretsar som har till uppgift att förbättra de dynamiska resurserna när musiken brakar loss i kortare passager.

Rent funktionsmässigt är strömningsdelen likadan som i nätverksspelaren NA6006, fast med en annan DAC. Detta innebär bland annat att den har inbyggd Heos-plattform. Den styrs med en app på mobilen och har de flesta musiktjänster inbyggda. Heos kan ungefär samma saker som Sonos, med ett snarlikt användargränssnitt. Den enda tjänsten jag saknar är YouTube Music, så till den måste man använda AirPlay eller Bluetooth.

Högupplöst, men inte MQA

Tidal-abonnenter som förväntar sig ”bättre än CD-kvalitet” kommer att bli besvikna över att förstärkaren inte stöder MQA och alltså inte ger full ljudkvalitet med Master-utgåvorna. Tidal är begränsat till CD-kvalitet.

Högupplösta filer som lagras på hårddisk eller nätverk stöds däremot, i upp till 24 bit/192 kHz (eller DSD 5,6 MHz). DAC-chipet AK4490 stöder i teorin upp till 32 bit/768 kHz (DSD 11,2 MHz), men Marantz har valt att sätta en bromskloss vid 24 bit/192 kHz. Det behöver inte vara dåligt, eftersom det är svårt att maximera ett DAC-chip utan att samtidigt lägga till oönskat brus.

 

 

Användarvänlig allt-i-ett

Uppkoppling till trådlöst internet är lekande lätt för iPhone-ägare. Välj bara från menyn att förstärkaren ska ansluta till samma nätverk som telefonen och hitta sedan förstärkaren i telefonens Wi-Fi-lista. Resten går automatiskt. Andra användare kan trycka på WPA-knappen på routern eller logga in med fjärrkontrollen. Det senare är krångligare, men funkar bra. Förhoppningsvis ska det ju bara göras en gång.

I daglig användning är Marantz-förstärkaren lika användarvänlig som vilken stereoförstärkare som helst. När du har valt spellista eller album i den överskådliga appen kan du använda den medföljande fjärrkontrollen för att ställa in volym, gå in inställningsmenyn och så vidare. När gäller det styrningen överträffar Marantz andra strömningsförstärkare som saknar fjärrkontroll. Till exempel ovan nämnda Sonos Amp, men även Bluesound Powernode och Heos Amp.

 

 

Rent ljud

Något orättvist hade jag först PM7000N inkopplad till ett par dyra Sonus faber Olympica III, för att höra vad som verkligen finns i förstärkaren. Med musik direkt från Tidal i appen gick ljudet från högtalarna absolut att känna igen, i Blissing Me strålade Björks fina röst ut i rummet.

Luften från stämbanden framträder tydligt, detsamma gör klangen från bröstkorgen och man känner att rummet är tillräckligt stort för att man ska tro på det. Men det är ändå något som gör att magin inte riktigt kommer igång.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som saknas, så jag byter till Hegel H120 (test på gång) för att ha något att jämföra med. Plötsligt är det som om allting lugnar ner sig. Fler detaljer dyker upp, men utan att de känns framtvingade. Man pratar ofta om en ”svartare bakgrund”, och så är det här också. Jämfört med Hegeln är det som om Marantz-förstärkaren har mer ”ströljus” i ljudbilden, som en stjärnhimmel som vid första anblicken ser helt mörk och klar ut, det syns bara inte så många stjärnor. Koppla in en bra förstärkare så framträder fler stjärnor, eftersom det blir mindre ljusföroreningar på natthimlen.

Detta trots att både Hegel H120 och Marantz PM7000N använder exakt samma DAC-chip. Skillnaden är att H120 kostar drygt tiotusen kronor mer, så jag håller inte detta emot Marantz, det är snarare för att höra var den står i relation till en bättre referens.

Högtalarbyte

När högtalarna ska bytas ut stannar jag en stund i det orealistiska prisintervallet, men Audiovector R3 Arreté är mycket lättare att driva för en mellanklassförstärkare än vad Sonus faberna är. De har också en luftigare diskantåtergivning, som får fram fler detaljer i toppen.

Detta fungerar mycket bättre. Mac Millers R&B-ballad Good News hade bromsklossarna på med Olympica III, men nu är den rappare och mer dynamisk i basen, och den avlidne Mac Millers röst låter mer oansträngd och öppen. Man kan spela högt, det låter levande, och nu sitter jag och känner mer av framförandets depression. Visst, den dyrare Hegel är fortfarande bättre, men nu har Marantzen krypit ut ur sitt skal och jag nickar uppskattande: jo, det finns mycket fint man kan köpa för de tolvtusen kronor man sparar genom att välja PM7000N.

Över till klassisk musik, med cellisten Sheku Kanneh-Mason och albumet Elgar. Inspelat med London Symphony, under ledning av Sir Simon Rattle. Tredje spåret, Cello Concerto i E Minor, OP. 85 – 1. Adagio – Moderato, är en melankolisk historia. Cellon är full av klangfärger, med massor av skön kropp längre ner och samtidigt med tjusiga övertoner. Marantz får fram mycket av magin, det här är ljud jag tror på.

 

 

Stativhögtalare

Men hur blir det med högtalare i förstärkarens egen klass? Jodå. Dynaudio Evoke 20, kanske de bästa kompakta högtalarna jag känner till för 20 000 kronor, får fram sina kvaliteter med Marantz-förstärkaren. Ljudbilden försvinner bakåt mot horisonten, vilket högtalarna är kända för, och det finns gott om plats mellan instrumenten.

Dynaudio-högtalarna hade fått ut ännu mer ur basregistret med en starkare förstärkare, kontrabasen i Laura Marlings Soothing kunde ha fått ännu bättre fundament och bättre start-och-stopp-kontroll. Men förstärkaren visar att den inte är rädd för någonting, den får fram musiken till lyssnaren, vad den än är.

Hörlurar

Har du ett par påkostade hörlurar så lär du uppskatta att PM7000N har ett hörlursuttag som inte blir ansträngt av att driva dem. Mina egna HiFiMAN/Massdrop HE4XX låter som de ska, och Marantzen kan spela högt med dem. Mer tungdrivna lurar som Sennheiser HD 800 S blir däremot lite för tunna.

 

 

Konkurrenter

Okej, det är ännu mer lugn och kontroll i ljudbilden med Hegel H120, och Marantz har inte heller samma taktfasthet som Naim Uniti Atom, min favorit av alla kompakta strömningsförstärkare. Som dessutom kostar dubbelt så mycket som PM7000N – och därför är ännu en orättvis jämförelse.

Hegel H90 är mer rättvist att jämföra med, även om den inte har samma strömningsfunktioner som Marantzen. Men den har AirPlay och DLNA via nätverk, och dessutom USB-DAC-ingång vilket PM7000N saknar. Under alla omständigheter har H90 också lite mer kontroll än Marantz-förstärkaren och jag tycker också att den har aningen bättre fokus på stereoperspektivet.

Det kan verka konstigt, men även den lilla Bluesound Powernode 2i har bättre rytmik i basregistret än PM7000N. Men jag gillar Marantz övertoner bättre och sammantaget har den bättre tonåtergivning i mina öron. Sonos Amp kan bara glömma att ställa upp i samma kvalitetsklass.

Slutsats

Marantz PM7000N är en allt-i-ett-förstärkare som förtjänar att tas på allvar. Den bygger på förstärkaren PM7005 och låter alltså väldigt bra, med fin upplösning och en snygg framtoning. Den har dessutom bra baskontroll, även om det inte är dess starkaste sida.

Jämfört med dyrare förstärkare saknas det lite stramhet och kontroll, och vi hade gärna velat ha en ännu ”svartare bakgrund” som skulle få musiken att sticka ut mer. Men det är just poängen: de är dyrare. Marantz-förstärkaren motiverar definitivt sin prislapp, särskilt när man tittar på hur mycket den kan skryta med: här finns strömning, multiroom, skivspelaringång och hörlursuttag. Det är bara högtalare som saknas.