: Marantz PM-11S3

Av alla integrerade förstärkare har PM-11 länge varit Marantz stolthet. Nu har den kommit i sin tredje version, med ändelsen ”S3” i beteckningen. På förhand vet jag inte mycket om den annat än att utförandet är oerhört välgjort. Konstruktionen är som en häftig stridsvagn, utan minsta glapp någonstans. Varenda ett av de 27 kilona är genomtänkt ned till minsta lilla skruv, som alla är av koppar för att inte påverka förstärkarens innanmäte med magnetism.

Direktingång
Förutom de förgyllda linjeingångarna har den nya förstärkaren fått en direktingång som går raka vägen in till effektförstärkarsteget, förbi alla komponenter i förförstärkardelen. Ingången kommer väl till pass om du vill koppla PM-11S3 till en hemmabioförstärkare och utnyttja dess kvaliteter till frontkanalerna. Eller så kan du köpa två Marantz-förstärkare och koppla ihop dem och driva var sin högtalare för att få en ännu mer exakt och välkontrollerad ljudbild.

Förväntningar
Rent ljudmässigt har Marantz satsat på upplösning och finess före ren kraft. Innan jag ens har packat upp PM-11S3 ur kartongen vet jag att den kommer att låta fantastiskt upplöst och ha en varm och angenäm tonstruktur. För 40 000 kronor kommer jag att serveras en ljudbild som är så nyanserad och mikrodetaljerad att jag nästan kan vandra in i den och se alla toner dansa ut ur instrumenten framför mig. Där sångröster omringas av ett landskap av toner som har oändliga strukturer och detaljer.

Det enda jag kommer att sakna är kraft nog för att hålla högtalarelementen i ett järngrepp, att följa varje transient med blixtsnabba vändningar, ända ned till de häftigaste slagen på bastrumman. Marantz-förstärkare brukar alltid vara de snällaste och mest väluppfostrade gossarna i klassen.

Detta är åtminstone vad jag tror mig veta. Men det visar sig att jag inte vet ett dyft …

Provkörning
Kvaliteterna är uppenbara redan med ett par tillfälliga högtalare som inte är speciellt noggrant uppställda i förhållande till väggarna. Det är nämligen inte bara upplösning som flödar ut ur Dynaudio Focus 260, som råkade finnas till hands i testrummet. Bastrumman är fet och slår hårt, och basgitarren är saftig längst ned. Så låter det när vi spelar häftig rock från den matchande nätverksspelaren Marantz NA-11S1.

Förstärkaren hänger med i svängarna och håller kontroll på högtalarna. Gitarrerna ylar tufft och härligt samtidigt som rytmerna pumpar i refrängen av Nine Inch Nails-låten ”The Fragile”. Och samtidigt som Marantz imponerar med så gott om kraft att mina fördomar krossas, visar det sig att jag hade rätt på ett annat område, nämligen upplösningen. Ljudbilden är stor och luftig, med Trent Reznors röst fast och tydligt placerad i mitten, omgiven av ett synth-landskap. Det låter verkligen bra.

Högtalarbyte
Nu är dock Marantz och Dynaudio ändå inte den mest självskrivna duetten. För även om högtalarna absolut är bra känns det som om förstärkaren behöver något med aningen mer aggressivitet i mellanregistret. Focus 260 spelar inte heller djupast bas i klassen och förstärkarens kraftfulla intryck måste testas grundligare med högtalare som är mer gjorda för tryck.

In rullar därför de nya golvstående Artcoustic Stealth Envi. Dynaudio-högtalarna kostar 35 000 kronor och Artcoustic Envi nästan dubbelt så mycket, 60 000 kr. D’Appolito-konstruktionen med 3-tums mellanregister ovanför och under radiatordiskanten samt ett sidomonterat 10-tums baselement, allt huserat i ett stort kabinett, ger Artcoustic-högtalarna ett mer direkt ljud än Dynaudiorna, och basen slår hårdare och djupare.

Och Marantz-förstärkaren behåller greppet. Nine Inch Nails bastrumma går djupt och arbetar hårt. Basgitarren sträcker sig ännu längre ner i frekvensregistret och tar tag i byxbenen på mig där jag sitter i soffan. Vem skulle kunna tro att den här förstärkaren var specad till beskedliga 100 watt per kanal i 8 ohm?

Dynamisk, akustisk musik
I många fall är det inte så lätt att höra skillnad på CD-kvalitet och högre upplösningar. Men Tori Amos ”Night of the Hunters” understryker skillnaderna. Pianointrot på melodiösa ”Job’s Coffin” låter livligare, med större rymd i högupplöst 24 bit/88,2 kHz-version än när exakt samma fil konverteras ned till 16 bit/44,1 kHz.

Ännu så länge har förstärkaren varit inkopplad till nätverksspelaren med obalanserade kablar. Genom att växla till balanserade XLR-kablar av typen Kimber Kable Hero framträder pianot med ännu fler klangfärger och luft mellan anslagen. Klarinetten låter som om den befinner sig i rummet, med det härliga ljudet från rörbladet av trä i kombination med en rund och fin kropp. Ljudbilden känns ännu större, som om det var något som saknades förut.

Låten ”Job’s Coffin” är förtrollande melodiös, med massor av klangfärger. I den här låten är det faktiskt Tori Amos dotter som står för merparten av sången, hon var bara elva år gammal när den spelades in men sjunger som en fullvuxen kvinna. En vacker sångröst som får fram låtens nerv. Och det understryks verkligen av förstärkaren.

Mot referensen
Det hela låter så stort och komplett att det är på tiden att ta reda på hur Marantz-förstärkaren låter jämfört med referensen i prisklassen: Hegel H300. Det är en väldigt potent förstärkare som har sagolik dynamik i hela frekvensregistret.

Hegel-förstärkaren är en av de kraftigaste i sin prisklass, med 250 watt per kanal. Ändå hänger Marantz med i stort sett hela vägen när gammal hederlig technomusik från Prodigy, närmare bestämt ”Voodoo People”, klämmer till med dunder och brak. Basrytmerna trycker till hårt och häftigt utan att det låter stressat. Det vill säga, ända tills man vrider upp på diskoteksnivå. Då är det uppenbart att Hegel-förstärkaren har ännu mer att gå på när Marantz når sin gräns. Men behöver man verkligen spela så högt? Det hänger lite på högtalarna och tanken med anläggningen. Men jag tycker att nu när tonåren är avklarade för länge sedan så kommer man väldigt långt med Marantz PM-11S3. Desto viktigare är att den låter upplöst och raffinerat och att den suger in lyssnaren i en musikalisk drömvärld.

När det gäller tonkvaliteten i övrigt har nämligen Marantz-förstärkaren vissa fördelar framför Hegel H300. PM-11S3 låter lenare i övertonregistret och öppnar upp mer mellan cymbaler, flöjter och fioler. Den hanterar både manliga och kvinnliga röster på ett sötare sätt. Den har en varmare ton som kan få tunna och analytiska högtalare att rundas av i kanterna en aning. På många sätt låter den helt enkelt lite bättre, i synnerhet med pigga högtalare som har ett välfokuserat mellanregister. Högtalare med rundare mellanregister och aningen mindre attack får däremot ut mer ur Hegeln.

Saknar digitalingångar
Det enda jag vill ge minuspoäng för är att Marantz-förstärkaren bara har en enda balanserad ingång och att den saknar digitalingångar. Därför kan man tjäna mycket på att skaffa en extern digitalomvandlare också, som har balanserade utgångar. Då kopplar man alla digitala signalkällor till omvandlaren och kopplar sedan denna till Marantz-förstärkaren med XLR-kablar.

Vad förstärkaren däremot har, som är desto mer sällsynt, är en skivspelaringång för både MM- och MC-pickuper.

Slutsats
PM-11S3 är ett riktigt förstärkarmästerverk. Förutom typiska Marantz-kvaliteter som upplösning, luftighet och en varm och trivsam klang, har den tillräckligt med kraft för att drämma till med häftiga rytmer och en välkontrollerad djupbas. Äntligen en Marantz-förstärkare som har både och!

Byggkvaliteten är i en klass för sig, och egentligen finns det ingenting alls att klaga på. Bortsett från att vi hade kunnat tänka oss ännu en XLR-ingång och gärna ett par digitalingångar.

Marantz PM-11S3 trivs allra bäst med högtalare som har ett energiskt och livligt mellanregister och en distinkt diskant. Och gärna en saftig och bra djupbas.