test: Marantz NA6006

Digital musik finns inpackad i alla möjliga olika ljudformat. Om du lyssnar på en strömningstjänst märker du inte så mycket av det Men om du köper musiken som nedladdade ljudfiler finns det många olika alternativ. Från komprimerad MP3 och AAC till okomprimerat och högupplöst FLAC, WAV och AIFF. Eller det speciella DSD-formatet som ger högupplöst ljud på ett annat sätt än de andra ljudformaten (som använder PCM).

Ska man lyssna på all den här musiken på ett och samma ställe utan att använda datorn så är en nätverksspelare en bra lösning. Med NA6006 tar Marantz sikte på entusiasterna som vill ha full tillgång till allt, med bästa möjliga ljud, men inte vill betala en förmögenhet. Marantz har utgått från den billiga men fina DNP-800NE från systerbolaget Denon men lagt till ett par ljudförbättringar i form av digitala inställningar och bättre kontakter på baksidan. Ett större kabinett gör att man kan placera komponenterna på insidan med mer luft mellan sig, vilket ger bättre elektrisk isolering och potentiellt alstrar mindre värme.

NA6006 är efterträdaren till NA6005, som lät bättre än sina konkurrenter i vårt grupptest för tre år sedan. Den nya spelaren är snarlikt konstruerad, både när det gäller ljud och funktioner, så allt bör därför vara upplagt för jubel, fanfarer och sex stjärnor i betyg. Men sakta i backarna …

Nya tider

Utvecklingen har nämligen gått framåt. Visst har Marantz tagit hänsyn till de som vill strömma musik med Spotify Connect, och med HEOS-appen får man tillgång till flera andra streamingtjänster som sköts direkt från mobilen. Bland annat Tidal, Deezer och internetradio, och man kan spela musik till andra HEOS-enheter som är utplacerade runtom i huset. Apple-användare kan styra spelaren med rösten genom Siri på mobilen (eller från HomePod), och ägare av en smarthögtalare med Amazon Alexa kan också styra NA6006.

MQA saknas

Men det är något som saknas. Något ganska så väsentligt, åtminstone för de som vill lägga en tusenlapp mer än för ovan nämnda Denon DNP-800NE. Marantz-spelaren kan nämligen inte strömma MQA. MQ-vad-för-något, frågar du kanske? Jo, om du vill strömma musik med bättre ljud än CD, så är det bara Tidal som gäller här i Sverige. Och för det använder de sig av MQA-kodeken. Om du ska lyssna på högupplöst musik med NA6006 måste du i stället göra det på det gamla sättet och köpa musikfiler från digitala nätbutiker. Problemet hade kunnat lösas med en USB-DAC-ingång, eller nätverksstöd för Roon eller Audirvana. Så Marantz skulle kunna lära sig ett och annat av Pioneer.

Användning

Marantz-spelaren är för övrigt väldigt trevlig att använda. Första installationen går lekande lätt, framför allt kan iPhone-användare bara acceptera anslutningen direkt i mobilen så gör systemet resten.

NA6006 stöder de flesta filformat, oavsett om du vill spela från en nätverkshårddisk (NAS) eller PC, eller helt enkelt koppla in en USB-hårddisk på fronten. Allt strömmas enkelt från HEOS-appen, och gudskelov ingår det även en fysisk fjärrkontroll. Enda missen med den var att jag inte kunde justera ljudnivån upp och ner med fjärrkontrollen, trots att jag hade ställt in spelaren till variabel utgång. I appen gick det däremot fint.

Marantz har stoppat i två fiffiga finesser för ljudet. För det första kan du välja mellan två digitala filterinställningar, varav den ena ska ge bättre rytm och stereoperspektiv, och för det andra går det att ta bort ett ”för-eko” som är en så kort eko-effekt att den inte hörs men ändå påverkar ljudkvaliteten. I mina öron låter den sista filterinställningen bäst. Mer musikaliskt, eller ”analogt” om du så vill.

Dessutom kan du ställa in en digital toleransgräns för felkorrigering. Ju lägre tolerans desto mindre jitter och därmed bättre ljud – fast på bekostnad av att man kan höra ett par digitala klickningar emellanåt. Om detta händer, sätter du upp toleransen till nästa nivå.

Ljudkvalitet

Ljudet av Marantz NA6006 är en väldigt trevlig historia. Ståbasen i Cassandra Wilsons Strange Fruit från jazzalbumet New Moon Daughter är fyllig och stabil, med härligt sprött raspande i sträng-anslagen. Och med en luftig ljudbild som omgärdar Cassandra. Som jämförelse har den billigare Denon DNP-800NE en rörigare presentation. Den låter bra, men nyanserna är inte riktigt på plats och ljudbildens element är inte lika välplacerade. Marantz stramar till allting och dynamiken i Kacey Musgraves Slow Burn är en helt annan. Där Denon är mer metallisk låter det mer musikaliskt och strukturerat med Marantz. Hi-haten i Laura Marlings Soothing är placerad längre åt vänster, och kontrabasen låter både större och mer komplex.

Med högupplösta musikfiler frodas NA6006 ännu mer. Det låter ännu luftigare och mer analogt när Nidarosdomens flickkör och Trondheimsolistene äntrar scenen på 2L-inspelningen LUX. Som jag har dragit över från Blu-ray-utgåvan och lagt på en hårddisk i 176 kHz-upplösning. Men nu för tiden känns det krångligt att behöva göra så, när jag vet att det går att strömma från Tidal i full upplösning. Fast alltså inte med NA6006.

Slutsats

Marantz NA6006 är en bra nätverksspelare på nästan alla sätt och vis. Den är enkel att använda och låter oerhört fint. Har du en smarthögtalare med inbyggd Alexa-assistent, eller en Apple HomePod eller iPhone, kan spelaren styras med rösten. Men det enklaste är nog att bara använda fjärrkontrollen eller mobil-appen.

NA6006 stöder i princip alla filtyper och de flesta streamingtjänster utom Apple Music och YouTube Music. Där får du använda Bluetooth, AirPlay eller DLNA. HEOS-appen har däremot inte MQA-avkodning, så du kan inte strömma högupplöst från Tidal. Ett stort minus för en så seriös nätverksspelare.