TEST: Marantz CD 50n

Med den här är Marantz på god väg att förnya sig. CD 50n är den tredje CD-spelaren – och den sjunde produkten – som har den karaktäristiska designen och välkända Marantz-kvaliteter.

Spelaren ligger mellan den fenomenala Marantz SACD 30n, som har SACD-CD och nätverk, och den enklare CD 60. Som är en renodlad CD-spelare.

Ur det perspektivet fyller den ett tomrum i katalogen. För alla som inte har en enda SACD, och inte behöver lika många ingångar, men vill ha möjligheten att streama sin musik trådlöst.

Det får de med CD 50n, som är byggd på samma plattform som SACD 30n men har lite enklare teknik på insidan och i stort sett samma möjligheter. Den har digitala ingångar och dessutom HDMI-ingång med ljudretur (ARC). Det betyder att den passar bra i vardagsrummet, med TV-ljudet inkopplat.

Spelaren har för övrigt både fasta RCA-utgångar för anslutning till stereon och variabla utgångar med volymjustering. För dem som har ett par aktiva högtalare och inte behöver koppla in någon förstärkare.

Det finns ett tredje alternativ: CD-spelaren kan kopplas till ett par trådlösa högtalare, till exempel KEF LS60 Wireless, och sedan streama musiken eller dirigera TV-ljudet till dem.

Spotify och Tidal

Det finns två digitala ingångar för andra ljudkällor och en USB-kontakt till PC:n, som båda går till en ESS Sabre-digitalomvandlare som stöder upp till 32 bit/384 kHz PCM via USB och 24 bit/192 kHz DSD/FLAC.

Även streamingtjänster som Spotify och Tidal stöds, plus AirPlay 2 samt Denons och Marantz streamingplattform HEOS, som styrs med appen.

Trådlöst och ethernet

För enkelhets skull finns även Bluetooth förutom trådlös streaming över nätverk, eller via en ethernet-kabel från routern. Med AirPlay 2 får man streaming i hela huset om man har flera AirPlay 2-enheter. Detsamma gäller om man har HEOS-enheter.

CD 50n streamar alla format, men DACen kan inte avkoda MQA-filer.

HDAM

Jag nämnde att den inte är lika tekniskt avancerad som SACD 30n, som har Marantz Musical Mastering (MMM) i stället för en konventionell DAC. MMM konverterar PCM (CD-formatets 44,1 kHz) till DSD 11,2 MHz och använder två systemklockor som arbetar parallellt och ger mer exakt uppsampling av signalen till 384 kHz.

Den digitala DSD-signalen omvandlas sedan till analog och Marantz analoga HDAM-förstärkarmoduler tar över. HDAM, eller Hyper-Dynamic Amplifier Module, är Marantz integrerade förstärkarkrets som även används i deras förstärkare. Marantz anser att de fungerar bättre än vanliga op-amp-kretsar eftersom de kan sänka brus och förvrängning och samtidigt öka bandbredden.

I SACD 30n sitter det HDAM SA2-moduler, i CD 50n används en enklare HDAM-modul i kombination med HDAM SA2.

Marantz Musical Digital Filter

CD 50n har också två systemklockor, men här tillsammans med en 32-bitars ESS Sabre-DAC.

Precis som i SACD 30n kan du välja mellan ett brant och ett flackt filter (sharp roll-off, slow roll-off), som ger antingen ett mycket kort impulssvar eller en långsam avrullning. Prova själv. Skillnaden är ganska subtil, men märks tydligt med vissa inspelningar. Filtren kan användas för både CD-uppspelning och nätverksströmning.

Silkeslen och dynamisk

När Tidal lade in sin katalog i FLAC, förutom MQA som redan fanns, blev stödet för MQA-formatet mindre viktigt.

CD 50n stöder inte MQA, men däremot 24 bit/192 kHz-upplösning från DSD- eller FLAC-filer. Streamar man från Apple Music stöds 24 bit/96 kHz ALAC-filer – eller Apple Lossless som det också kallas.

Qobuz-användare med hi-res-abonnemang kan spela WAV- och FLAC-filer i upp till 24 bit/192 kHz och ALAC i 24 bit/96 kHz.

Spotify är knappt värda att nämna, eftersom de fortfarande inte stöder några högupplösta ljudformat.

När den första CD-skivan gled i in i luckan förväntade jag inte mig att CD 50n skulle låta så nära SACD 30n. Eller så nära highend-spelare som exempelvis Hegel Viking. För Marantz-spelaren är verkligen något alldeles extra, och den klart bästa nätverksspelaren med CD sedan SACD 30n.

Amber Rubarths Full Moon In Paris, är inspelad med lite ambient-brus i bakgrunden, som på avstånd låter som en grå massa. På gränsen till irriterande. Men här är ljudbilden öppen och så klangrik att det uppfattas som just vad det är, bakgrundsljud och inte brus. Ljudbilden är bred och djup och det saknas varken tyngd eller dynamik i basen. Hegel Viking har större dynamisk kontrast och snabbare transientrespons, men skillnaden är marginell.

I Scarlattis Sonat i C-dur (K406) hör man den fulla klangen från Steinwayflygeln, ända ner till den lägsta oktaven. Det låter mäktigt imponerande och väldigt tilltalande. Ljudbilden är mjuk som silke och överraskar med blixtsnabb dynamik och suverän upplösning.

Det är ingen skillnad när jag streamar över nätverket.

Stämningen i Agnes Obels The Curse breder ut sig som en mjuk filt i rummet och klangen från cellon är djup och mörk, och vibrationerna från strängarna är så fulla av liv att man bara kan sluta ögonen och njuta. Om jag ska vara petig så hade jag kunnat tänka mig lite mer snärt i transienterna från pianot i liveinspelningen med Keith Jarrett från Blue Note i New York. Men Marantz lyckas samtidigt placera musikerna i inspelningen så bergfast i en stor ljudbild att jag förlåter dem.

Den betydligt mycket rockigare Bite My Head Off från Rolling Stones senaste album låter som om den är inspelad av ett gäng 19-åringar med billiga instrument i pappas garage. Men det svänger enormt, helt enkelt för att låten är så bra. Och CD-spelaren levererar dynamiken i trummorna med övertygelse. Den lugna Tell Me Straight från samma album är inte heller någon uppenbarelse bedömd med noggranna hifi-öron, men fungerar eftersom Marantz-spelaren ger musiken en naturlig värme som gör inspelningen mer levande och behaglig.

Dynamiken i Roy Hargroves The Love Suite: In Mahogany är väl omhändertagen. Hargroves plötsliga stöt i hornet gör att man hoppar till i soffan, men det låter aldrig hårt, vasst eller skarpt. Bara perfekt balanserat.

Slutsats

Om du inte behöver en SACD-spelare är CD 50n ett bättre köp än SACD 30n. Marantz har på sätt och vis skapat ett problem för sig själv, eftersom CD 50n kostar mycket mindre, är nästan lika välutrustad – och har en HDMI-ingång för TV-ljudet. Det finns bara subtila skillnader i ljudkvalitet, båda är perfekta kombinationer av CD- och nätverksspelare. Marantz CD 50n saknar kanske den där sista procenten i dynamisk kontrast, men man måste fråga sig om det är värt att betala flera tusen kronor för så lite.