test: Line Magnetic LM-34iA

I en tid när transistorförstärkarna aldrig har varit bättre finns det fortfarande entusiaster som föredrar rör. Även om många anser att rörförstärkarna hör hemma på museum så finns det de som inte kan få nog av det varma, suffléliknande ljudet från de glödande glasrören.

I dag fokuserar tillverkarna på hur tekniken kan sänka brusnivån ännu mer. De väljer ut och matchar transistorer med extremt snäva toleranser, bygger komplexa kretsar, och somliga väljer heldigital förstärkning av signalen. Line Magnetic tar i stället ett steg tillbaka och försöker bygga så enkla förstärkare som möjligt, med minimalt antal komponenter i signalvägen. Och då är lösningen enkel: rör.

Förvrängning

En rörförstärkare behöver bara en bra strömförsörjning och radiorör av hög kvalitet. Förvrängningen är kanske en procent, vilket är många gånger högre än i transistorförstärkare. Men eftersom en rörförstärkare har distorsion av andra ordningens övertoner – som är mycket snällare mot örat än tredje och fjärde, som transistorförstärkare har – ger det ett lite ”varmare” ljud än från transistorer, och därför pratas det ofta om det speciella ”rörljudet”.

Rör har ett par nackdelar. För det första slits de ut snabbare än transistorer och måste bytas ut med jämna mellanrum. Många rör håller i flera tusen timmar innan de är helt oanvändbara, men du kommer att uppleva ett försämrat ljud långt innan det, så var noga med att byta ut effektrören ungefär vartannat år, beroende på hur mycket förstärkaren används. Gudskelov är rören enkla att byta ut, vilket också innebär att det finns ett enkelt sätt att uppgradera förstärkaren. Köp bättre rör, så får du bättre ljud.

Lyckligtvis är nya rör inte våldsamt dyra, det handlar om allt från ett par hundralappar till en tusenlapp per styck, beroende på tillverkare och kvalitet.

Bias-justering

Bias-strömmen måste justeras varje gång rören byts ut, och även med jämna mellanrum när man använder förstärkaren. Det kan vara en pina att göra, men Line Magnetic har gjort det enkelt i deras integrerade LM-34iA. Varje rör har en brytare som kopplar in en bias-mätare som syns på toppen av förstärkaren. Skruva på en skruv tills visaren pekar mot pricken i mitten, så är röret inställt. Det här görs för vart och ett av de fyra rören, sedan är det klart. Det finns också en omkopplare för om förstärkaren har EL34- eller KT88-rör, eftersom de ska ha lite olika ampere för att fungera optimalt.

Rören

LM-34iA har en helt normal konstellation rör. I förförstärkarsteget sitter vanliga 12AX7 och 12AU7, medan effektsteget använder två par väl beprövade EL34 som spelar i push-pull för att ge högsta möjliga effekt. Närmare bestämt 2 x 40 watt. Rörljud har fördelen av att uppfattas som kraftigare än transistorer med motsvarande effekt, eftersom när man vrider upp till högre volymer och rören blir övermättade så går de i kompression i stället för att förvränga fult, vilket transistorer gör. Det betyder att man kan spela högre med rör innan man upplever plågsam förvrängning. Men 40 watt är fortfarande bara 40 watt, så förvänta dig inte musik på konsertnivå. Vilket vi ska återkomma till.

Alla rören i förstärkaren är märkta med namnet Line Magnetic, men i själva verket är det kinesiska Shuguang-rör. Inte särskilt dyra saker, men de gör sitt jobb. Men här finns utrymme för uppgradering, antingen i form av dyrare EL34-rör – eller varför inte ett par kraftigare KT88 som höjer effekten till ungefär 2 x 70 watt?

Ljudkvalitet

För att ge förstärkaren optimala arbetsförhållanden matar jag den med den eminenta digitalomvandlaren Hegel HD30, inkopplad till min MacBook Pro via USB. Först ut är de kompakta men fantastiska golvhögtalarna Audiovector SR3 Arreté Raw Surface LE. De är en enkel last tack vare 8 ohm impedans och 91,5 dB känslighet, och bör matcha LM-förstärkaren fint.

Förstärkaren har två olika högtalarutgångar, optimerade för 4 respektive 8 ohms högtalare. När jag först provar med 8-ohmsutgången låter det ganska så bra på normal lyssningsvolym. I Drakes nya R&B-ballad Don’t Matter to Me, där självaste Michael Jackson sjunger refrängen, är rösterna klara och tydliga, och en konstgjord klappning markerar takten på renaste sätt. Basen är välkontrollerad och artikulerad och det låter väldigt angenämt. Ändå är det lite torrare och plattare än jag hade velat. Undrar just vad som händer när man använder 4-ohmsutgången?

Wow! Med 4-ohmsutgången blir det något helt annat. Bastonerna blir fylligare, bastrumman blir mer fysisk och ljudbilden får ett större djup. Den här högtalarutgången är anpassad för högtalare med lägre impedanser som därför drar mer ström från strömförsörjningen i förhållande till uteffekten. Det visar sig att det också kan vara en fördel med mer lättdrivna högtalare. Det kan också vara en fråga om personlig smak, men vilka högtalare jag än kopplar in så tycker jag att ljudet är bättre ur 4-ohmsutgången.

Fiol

Ta till exempel Ragnhild Hemsings fiol på albumet Northern Timbre, närmare bestämt Edvard Griegs Sonata nr 3 i C-moll, tredje satsen. Den har en sådan kropp och klangstruktur att man skulle kunna tro att man hade med en mycket dyrare förstärkare att göra. Jämfört med exempelvis Hegel Röst så låter den torrare och stramare. Visst, en aning mer transparent i övertonerna, men den krämiga ljudbilden i LM-34iA får Hegeln leta förgäves efter. Och det hjälper inte heller med Rotel RA-1592:s 2 x 200 watt, för den har inte heller samma tjusiga, vältempererade klangstruktur som är är som skapt för både musiken och Audiovector-högtalarna.

Stora hornhögtalare

Hur blir det då med ett par riktigt lättdrivna högtalare med horndiskant, närmare bestämt de gigantiska Klipsch RF-7 III? Med en känslighet på hela 100 dB med en enda watt bör LM-förstärkarens måttliga effekt kunna behålla kontrollen över dem också. Och det kan den, riktigt långt. Elektroduon The Knifes post-industriella Wrap Your Arms Around Me har häftiga rytmer och LM-förstärkaren får fram dem bra, med fyllighet i basen och ytterst bra timing. Rösten är väl centrerad i mitten, synth-landskapet breder ut sig fint. Man kan vrida upp ganska så mycket och spela högt. Men då avtar kontrollen också, och ljudet plattas till. Då är det högt, men inte högre än man kan förvänta sig att ägare till de här högtalarna vill kunna spela någon gång emellanåt. Rotel-förstärkaren har mycket bättre kontroll, och när jag kopplar in Hegel H190 för till 30 000 kronor så blir det mycket bättre kontroll på allting. Så ja, även om man kan spela mycket högre med Klipsch än med Audiovector så är den senare en mycket bättre matchning med LM-34iA.

Beryllium

Med stativarna XTZ 99.25 Beryllium (test är på gång!), som för 20 000 kronor paret är de billigaste högtalarna vi känner till med berylliumdiskanter, är det också dukat för tjusiga musikupplevelser. De här stativhögtalarna går naturligtvis inte lika djupt i basen som golvhögtalarna från vare sig Klipsch eller Audiovector, men de är ytterst upplösta och välbalanserade i klangen och har faktiskt en fin fyllighet i basen. Med jazzvisan Waiting for Dawn med Sinne Eeg får man ett livligt piano med en snygg klangbotten och en närmast perfekt efterklangstid. Sinnes röst är klockren och de lekfulla cymbalslagen är otroligt luftiga. Det låter helt enkelt vackert. Den perfekta musiken för den här förstärkaren.

Slutsats

Gammal teknik hindrar inte Line Magnetic LM-34iA från både rivalisera och till och med överträffa många av dess högteknologiska konkurrenter i samma prissegment.

Det här krämiga, silkeslena ljudet får man leta länge efter om man ska hitta på andra ställen till samma pris. På normala lyssningsnivåer låter förstärkaren fantastisk, nästan som en tvättäkta highend-förstärkare. Visst, den har inte riktigt samma gigantiska och superupplösta ljud som om man dubblar priset eller går ännu högre. Men den spelar musik till tusen och behåller kontrollen så länge man inte drar på alldeles för mycket. LM-34iA är ingen given partyförstärkare, men det var aldrig meningen heller.

Uppgraderar man till bättre rör så kan man få ännu bättre ljud.