Supra är en av de äldsta tillverkarna av specialljudkablar, de har hållit på sedan 1976. Även om priserna har mer än följt den ekonomiska utvecklingen så är de fortfarande relativt överkomliga. Supra, som ägs av svenska Jenving, stoltserar med att vara no-nonsense-produkter utan ”mystiska” lösningar. Varje kabel består av 12 individuellt isolerade ledare, tvinnade i en bunt. Man kan välja mellan olika längder och termineringar.

Supra Sword kostar hälften så mycket som den näst billigaste kabeln i testet. Trots detta är den både tjock och tung, och en litet träkloss på mitten av kabeln ser lagom avancerad ut.

Om man hade några som helst tvivel om att det över huvud taget finns någon poäng med att lägga pengar på specialkablar, så suddar bara ett par minuters lyssnande bort dem direkt. Det är helt enkelt för stor skillnad för att man ska kunna försvara att använda vanlig elsladd.

Tillsammans med klass D-förstärkaren NAD M32 öppnas ljudet upp. Toppen, som förut lät svag och onyanserad, finns nu på plats. Det som lät som vitt brus hör man nu är trumvispar på cymbaler. Man får också en uppfattning om rummet som musiken spelar i. I stället för att vara i vardagsrummet har musiken en rymd med egen akustik och storlek.

Mellanregistret, som kändes hårt med elkabeln, är nu riktigt utsökt. Träblåsinstrument får klang, röster får karaktär och definition.

Med den lilla Quad VA-One-rörförstärkaren hamnar mellanregistret i fokus, det är avslappnat och välklingande. Röster låter trovärdiga och väldefinierade. I ”Right Hand Man” från Hamilton kan man urskilja skilja de tre närliggande manliga rösterna från varandra.

Den mysiga stämningen fortsätter när den handbyggda Nelson Pass Zen-förstärkaren gör entré. Och må så vara att elkabeln klarade sig hyfsat med just den här förstärkaren. Men med Supra låter det ändå så mycket bättre att det inte finns någon återvändo.

SAE- mark IV B-förstärkaren blir inte särskilt god vän med Supra. Det verkar faktiskt som om kabeln avslöjar dess svagheter snarare än att hitta de goda sidorna. Mellanregistret är hårt och toppen känns lite diffus. På pluskontot bör det dock påpekas ljudbilden är närvarande och framåt, vilket får ut orkestern framför högtalarna. Tyvärr på bekostnad av rymdkänslan.

Också i detta test: