test: Hegel H590

Även om folk inte vill ha förstärkare som består av många och stora lådor så betyder inte det att det inte finns ett visst intresse för de riktiga godsakerna. Tvärtom! Det är bara så marknaden gradvis tycks gå från kombinationer med separata för- och effektförstärkare till häftiga integrerade förstärkare. Det är inte så svårt att förstå varför.

För det första har vi den estetiska biten. Hemmet ska helst vara mer minimalistiskt nu för tiden och med en enda förstärkarkomponent i stället för två eller tre så behöver man inte ta upp ”halva vardagsrummet”.

Men det finns ljudfördelar också. En ordentlig transformator är inte särskilt billig, och i en integrerad förstärkare behöver man bara en enda. Samma sak med chassiet, som också är en kostsam del om man ska ha både förförstärkare och en eller kanske till och med två effektförstärkare. Vips, så har man sparat in på viktiga utgifter och kan lägga pengarna där det räknas: på ljudet.

Genom att hoppa över signalkablarna, med sina mer eller mindre lyckade termineringar, har man dessutom eliminerat en faktor som påverkar ljudet – och en utgift. Och har förstärkaren inbyggd digitalomvandling så förkortas signalvägen ytterligare. Då är det bara ljudkällan och en digitalkabel som står i vägen mellan öronen och musikalisk njutning.

Det finns många integrerade förstärkare som har inbyggda digitalomvandlare, så Hegel H590 är inte på något sätt unik på det området. Å andra sidan är det inte heller bara att stoppa i en massa komponenter och funktioner, det måste göras på rätt sätt. Och det är detta som Hegels specialister på analog och digital signalbehandling har arbetat hårt och länge med.

Största och kraftigaste

Hegel H590 ersätter ingen annan förstärkare, utan lägger sig på alla sätt och vis en bra bit ovanför den hittills största integrerade H360. För det första är effekten specad till hela 2 x 301 watt i 8 ohm. På frågan om varför just 301 svarar chefskonstruktör Bent Holter: ”301 watt är ju faktiskt mer än 300 watt, som är effekten i flera andra stora integrerade förstärkare. Så då kan vi till exempel säga att H590 är mer kraftfull än Gryphon Diablo.”

Så då var den saken avgjord. Eller för att citera Nigel i Spinal Tap: ”Den här går till 11!”

H590 brottar ner vem som helst, och priset på 100 000 kronor är en bra bit mer än vad Hegel någonsin har tagit för en integrerad förstärkare. Det är faktiskt gott och väl mer än vad förstärkarkombinationen P20 och H20 kostar. Men det finns goda skäl till det.

Om vi ​​tar den integrerade H360, som redan har en imponerande strömbank, så har H590 ökat antalet transistorer med 50 procent, från 8 till 12 per kanal (H20 har 10). Och själva nätdelen är dubbelt så stor. Allt för att ha ännu bättre kontroll över högtalarna. Dessutom har Hegel arbetat hårt med att eliminera brus och förvrängning, bland annat genom att ge förförstärkardelen en egen nätdel och en helt ny volymkontroll med så lite förvrängning och så bra kanalseparation som möjligt, även på lägsta ljudnivåerna.

I hjärtat av förstärkaren finns Hegels SoundEngine-teknik. Det är en negativ återkopplingsteknik som går ut på att musiksignalen övervakas i realtid av SoundEngine-kretsen. Om oväntade förvrängningar uppstår fasas de ut. Den senaste versionen av tekniken kom först till H360 och är tio gånger effektivare på att eliminera förvrängning än den tidigare versionen. Det ökar också dämpfaktorn till mer än 4 000 – helt galet och något som tyder på en baskontroll med stort B! Hegel utlovar ”oöverträffade dynamiska egenskaper, samtidigt som den bevarar ett mjukt, naturligt ljud med alla musikens detaljer intakta”.

Ny digitalomvandlare

Bland de tekniska landvinningarna på insidan finns också en helt ny DAC-krets. Hegel har lärt sig av arbetet med CD-spelaren Mohican och inspirerats av den när de byggt DAC-kretsen. De har helt eliminerat pre-ringing (”pre-echo”), vilket gör ljudet mer naturligt. En annan viktig detalj är dessutom att H590 inte samplar upp musiksignalen utan låter den passera i sitt ursprungliga tillstånd. Detta gäller både CD-ljud och högupplösta ljudfiler, och Bent Holter berättar att digitalomvandlaren i H590 många sätt är bättre än highend-omvandlaren HD30, som kostar 40 000 kronor på egen hand. Då verkar kanske inte prislappen så vansinnig ändå …

Genom USB-porten stöder H590 både DSD och det nya högupplösta MQA-formatet. Det minimerar kravet på bandbredd i högupplöst musik genom att alla data som används för att lagra de högsta frekvenserna ”viks in” digitalt under brusgolvet i de lägsta frekvenserna. Resultatet är att ett 768 kHz-ljudspår behöver samma bandbredd som ett med 44,1 kHz.

Nätverk och strömning

H590 kan kopplas in till hemnätverket med Ethernet, och då öppnar sig ett antal möjligheter. För det första kan den strömma musik från mobilen med AirPlay eller DLNA (UPnP). Dessutom kan den fjärrstyras via internet med IP-styrning och har inbyggt stöd för Control4.

Det betyder att förstärkaren kan ingå i ett smart hem och vara en del av makrokommandon. Oavsett om man har fest eller ska titta på kvällsunderhållningen på TV så behöver man bara trycka på en knapp på Control4-fjärrkontrollen. Då sätts förstärkaren på och resten av huset gör andra saker som att dimma ljuset, dra för gardinerna, sätta på TV:n och börja poppa popcorn. Till exempel. Hegel vill att H590 ska passa lika bra för aktiva familjer som för ljudnördar.

I övrigt är balanserade och obalanserade utgångar noggrant konstruerade, med handmatchade transistorpar för lägsta möjliga toleranser inbördes och därmed maximal symmetri. Har man en dyr skivspelare och ett highend-RIAA-steg så behöver man inte heller oroa sig för att de inte får maximal uppmärksamhet.

Inget hörlursuttag

Det finns ingen kontakt för hörlurar på H590. Den är byggd som en dual mono-förstärkare, vilket innebär att jord i vänster och höger kanal är åtskilda. Ett vanligt 6,3 mm-hörlursuttag har gemensam jord för båda kanalerna, vilket kräver en kompromiss jämfört med äkta dual mono.

Ser inte riktigt ut som prislappen

Trots ett exklusivt innanmäte och bastant yttre så måste jag medge att H590 inte ser ut som om den kostar 100 000 kronor. Visst ser man att det inte är någon billig historia, och jag gillar det uppdaterade teckenfönstret med punktgrafik som vi först såg i Röst och sedan H190. Men den är och förblir en svart låda. Ställer man H590 bredvid Gryphon Diablo 120 och McIntosh MA9000 så ser den inte exklusiv ut alls. Faktum är att man skulle kunna argumentera för att Denon PMA-2500NE för 25 000 kronor har ett mer storslaget utseende.

Lite beror på att den vita Hegel-loggan är ditmålad, den hade gott kunnat vara urfräst. Detta har i och för sig Hegel försökt sig på, prototypen som jag lyssnade på i somras hade en sådan. Förklaringen till att den slutliga versionen inte fick den loggan är att den eloxerade aluminiumfronten är gjord i ett för grovt material, vilket gör loggan kantig och vass. Så det slutade med vit målarfärg i stället.

Ett fantastiskt fyrverkeri

Men egentligen är inte utseendet så viktigt. Det är hur det låter som spelar roll. Och där gör inte H590 någon besviken. Inte alls.

H360 har en fin kombination av muskler och upplösning och kan mäta sig med det mesta i sin prisklass kring 40 000 kronor, men den bleknar om man jämför med H590.

Det hör man lätt om man till exempel lyssnar på Alice Sara Otts pianoalbum Nightfall i MQA från Tidal genom Roon. Visst låter det bra med H360, det hörs egentligen inga fel alls när musiken spelas av Audiovector SR3 Arreté Raw Surface. Bra tyngd i basregistret, en stor ljudbild och gott om luft. H360 stöder inte MQA, men all musik i upplösning från 96 kHz och nedåt packas upp i sin helhet av programmet (i det här fallet Roon).

När H590 kopplas in känns det som om vi plötsligt inser att fönstret vi har stått och tittat ut genom har varit smutsigt hela tiden. För storebror ger mycket bättre mycket bättre inblick i musiken. Anslagen på tangenterna har bättre och tightare snärt och det är mer luft runt dem. Utklingningen har jämnare övergångar och den musikaliska rymden växer på bredden och djupet, med betydligt bättre holografi. Det finns mer upplösning, nästan som om flygeln har flyttat in i vårt testrum.

Bättre än storebröderna?

Något annat kan man inte förvänta sig, när man mer än fördubblar priset. Men står den sig mot för- och effektförstärkarkombinationen P30 och H30, digitalt omvandlat av HD30? Det är nu det blir intressant. För när jag spelar samma stycke på den här elektronikriggen för mer än 200 000 kronor så låter det faktiskt lite mer som H360 i mina öron. Ännu bättre, naturligtvis, men ändå inte samma snärt och naturliga utklingning som med H590. Det finns mer sprödhet i övertonerna i de dyrare produkterna, men de känns inte som en riktigt lika naturlig del av ljudbilden som med H590. Och det säger en hel del, för vi har älskat varje sekund vi har tillbringat med den dyrare Hegel-riggen. Framför allt med två H30, som ger ännu mer resurser och lägre brusnivå än med en enda. Fast ändå inte med samma överlägsna, naturliga klang som H590. Och holografin är också i en klass för sig, för inte heller de dyrare förstärkarna binder ihop ljudbilden från sidorna mot mitten på samma sätt.

MQA

Är det MQA som gör det? Efter en stund kopplande fram och tillbaka är det faktiskt något speciellt som händer med MQA-filer i hög upplösning. 2L-utgåvan Northern Timbre är ett bra exempel. Jag har laddat ner både MQA-filerna och de ursprungliga DXD-filerna i full upplösning från webbutiken, vilket betyder 24 bit/352,8 kHz. Eftersom MQA på ett listigt sätt försöker rätta till artefakter från analog-till-digital-omvandlingen som uppstod under inspelningen, upplevs faktiskt MQA som bättre. MQA återger både piano och stråkar med mer naturliga fasetter, och timingen uppfattas som bättre. Trots att MQA-filen bara tar upp 1/8 av den ursprungliga DXD-filens plats. Slå det den som kan! Skillnaderna är dock inte lika stora som de jag hörde när jag bytte förstärkare.

CD-kvalitet

För att bekräfta att det verkligen är utrustningen som avgör var vi tvungna att lyssna på musik i vanlig CD-kvalitet.

Jag har gått igenom så mycket musik under testperioden att det är svårt att välja ut något speciellt, eftersom skillnaderna finns där hela tiden. Men ett exempel är Soothing med Laura Marling, som både har en stor rymd, en vacker kvinnoröst och en stor och bergfast kontrabas. Och en tung bastrumma. Det är en lugn låt, men den har tunga och sköna rytmer. Och med H590 är ljudet stramare och snyggare än med sina storebröder.

På frågan om varför H590 låter bättre svarar Bent Holter: ”Med USB-ingången och en bra avspelare så låter H590 bättre, jag håller med helt och hållet. Om du kopplar H590-DACen balanserat till H30/P30 så låter den kombinationen ännu bättre.”

Det är tidsdomänen som smetas ut en smula i den dyrare kombinationen. Visst, man får mycket mer kraft, men det är allt. Och mer kraft än H590 behövs inte. Det finns massor av kontroll och muskler, oavsett hur många fester man ska ha och hur nära biografvolym man vill komma när man tittar på film – och vilka högtalare man ska driva. För jag har också haft den stora äran att få lyssna på förstärkaren hålla KEF Blade 2 i ett järngrepp. Det var visserligen i Hegels egna lokaler, men sådant ljud går inte att fejka.

Slutsats

H590 ger både ljudkvaliteten och effekten från separata komponenter, från en och samma förstärkarlåda.

Här finns massor av kraft, mer än de allra flesta någonsin kommer att behöva. Men det som verkligen slår oss är hur musikalisk Hegel-förstärkaren är. Den startar och stoppar på en femöring. Musiken återges med så många klanger och fasetter att världens dödaste kompositörer väcks till liv. Skulle du fundera på om H590 orkar driva den ena eller den andra högtalaren så är svaret ett rungande: ”Ja!! Och den gör det helt respektlöst.

Nätverksfunktion och inbyggt AirPlay gör förstärkaren väldigt användarvänlig och den inbyggda DACen är helt mästerlig.

Mindre mästerligt är utseendet, som inte liknar en förstärkare för 100 000 kronor. Fast det är klart, en svart låda kan ha sina fördelar eftersom sambon inte behöver få reda på att man nyss har bytt ut sin H360 mot en H590 – under förutsättning att man kan gömma undan kontoutdragen …