TEST: Hegel H390

Ända sedan monstret Hegel H590 för hundratusen kronor fick oss att tappa hakan har vi väntat på att Hegel skulle komma med en lillebror med samma potenta ljud. Fast utan en lika potent prislapp. H590 ligger nämligen på en prisnivå där många nog hellre överväger separata för- och effektförstärkare. Men för halva priset är det inte så mycket att snacka om! Och det är där vi hittar den nya integrerade H390.

Den här prisnivån markerar på många sätt och vis ”sweet spot” för integrerade förstärkare, eftersom tillverkarna har tillräckligt hög budget för att stoppa i elektronik från översta hyllan nästan överallt. Det är förmodligen därför som konkurrensen är så stenhård. Naim Supernait 3 (helt analog) och Naim Uniti Nova (med strömning), Devialet Expert 140 Pro och Norma Revo IPA-140 är bara några av de jag kommer på. Alla är lysande, för att inte säga fantastiska, förstärkare.

H390: Bättre med integrerad än separata delar

I den här prisklassen skulle jag mycket hellre välja en integrerad förstärkare än att dela upp för- och effektförstärkaren i separata komponenter. Då fördubblas nämligen kostnaden för flera viktiga komponenter som kabinett, chassi och – inte minst – strömförsörjning. Med tanke på hur bra de bästa integrerade förstärkarna har blivit i dag så är det först när man passerar H590 i pris som jag personligen hade börjat överväga separata komponenter.

Liksom storebror är H390 en äkta dual mono-konstruktion, vilket innebär att vänster och höger kanal är fullständigt separerade från varandra, var och en med sin egen strömförsörjning. Det ger bättre stereoseparation, helt utan överhörning mellan kanalerna. En sådan konstruktion brukar också vara bättre på att hantera högre krav på ström i våldsamt dynamiska musikstycken.

H390 är lik H590 på många sätt, den har egentligen färre likheter med föregångaren H360. Annat än storleken och effekten 250 watt. För det första är inga av kretskorten likadana som i H360, enligt Hegel själva har allting förbättrats. Framför allt digitaldelen, som har en kraftfullare och bättre bearbetning av ljudsignalerna.

MQA

MQA-anhängare kan glädjas över att H390 gör hela avkodningen av MQA-ljudformatet. Om du till exempel använder Tidal så väljer du H390 i uppspelningsprogrammet, så kan du spela upp musiken med upp till 384 kHz-upplösning.

Alla digitala ingångar passerar nu genom USB-ingångens signalprocessor. Detta innebär att MQA och DSD nu också stöds via S/PDIF, och Hegel utlovar också en ytterligare reducering av det fruktade jitterbruset.

Nedklockning

Hegel har insett att genom att sänka minska klockfrekvensen (”down-clocking”) i vissa kretsar så går det att reduceras bruset i digitalbehandlingen. Man sänker alltså beräkningskraften, vilket Hegel hävdar ger mätbara och hörbara förbättringar av ljudkvaliteten.

Förbättrat gränssnitt

Gränssnittet har fått flera förbättringar. Om du kopplar H390 till nätverket (går bara att göra med kabel) kan du numera uppdatera förstärkaren direkt via internet. Du kan också se IP-adressen direkt i förstärkarmenyn. Med den kan du göra dina egna inställningar via webbläsaren.

Förstärkaren stöder AirPlay 2, vilket gör att den kan ingå i ett Apple-baserat smarthem (HomeKit) och så småningom blir den Roon Ready. Roon-användare kommer alltså att kunna strömma till den från en Mac eller PC utan att behöva en USB-kabel mellan. Den här funktionen påstås snart vara på plats.

I menyn kan du nu bestämma om USB-ingången ska ha en fast ljudnivå, så att förstärkaren styr ljudet, eller om du vill att ljudkällan (datorn) ska styra ljudnivån. H390 är för övrigt den första Hegel-förstärkaren som kan sättas i viloläge om den inte används på 15 minuter. Viloläget är faktiskt aktiverat som standard, du måste gå in och stänga av det själv. Vilket jag gjorde omedelbums!

Ingen skivspelaringång för H390

Medan de flesta andra förstärkartillverkare numera har skivspelaringång står Hegel på sig och hävdar att en sådan är en källa till brus. Ska du spela LP så får du köpa en separat skivspelarförstärkare och koppla in den.

Hegel uppgav samma skäl när jag frågade om det inte var dags att inkludera Chromecast nu när de ändå har hoppat på Spotify-tåget (ja, H390 har inbyggt Spotify Connect). Med Chromecast kunde förstärkaren nämligen ha varit en passiv del av ett röststyrt Google Home-system, som är det enda systemet som man kan prata svenska med genom en smarthögtalare. Men det skulle kräva en Bluetooth-mottagare, som är ännu en källa till brus. – Nej, tack, säger Hegel.

Användning

Genom att inte ha någon aktiv streaming-del med en egen app, så som till exempel Naim gör i sina strömningsförstärkare, förlitar Hegel sig på tredjepartsprodukter. Det innebär att användarvänligheten i mångt och mycket beror på dem. Om du till exempel använder Roon kommer förstärkaren att vara en passiv mottagare och vidarebefordra ljudet. Samma sak om du använder Spotify. Det är mobil-appen som styr allting, även om du använder AirPlay eller DLNA.

Vad man däremot kan säga om användarvänligheten är att displayen är mycket bättre än på föregångaren H360, eftersom den nu har blivit en OLED med mycket högre punktupplösning. Jag gillar också att upplösningen på den strömmande musiken visas på skärmen, och fjärrkontrollen kan pekas åt nästan vilket håll som helst i rummet, förstärkaren reagerar ändå.

Klassisk musik

Själv använder jag mest Roon när jag spelar musik. Jag gillar gränssnittet, och i vissa fall kan jag svära på att ljudet är bättre än när jag spelar samma musik direkt från Tidal-appen (detta tycks vara bekräftat).

Med Hemsing & Aspaas fiol- och pianobaserade Northern Timbre, utgiven på 2L i 352,8 kHz som kan köpas som en original DXD-utgåva, är klangstrukturen förbluffande stor i Ragnhild Hemsings fiol. Musiken spelar jag genom ett par stativhögtalare, närmare bestämt Dynaudio Evoke 20.

Tolkningen av Griegs Sonata # 3 i C-moll, opus 45, prickar helt rätt hos mig. Rummet är enormt stort med tanke på att det återges av två högtalare. Lager efter lager av klanger ligger ovanpå varandra, och flygeln som sträcker sig från den djupaste basen (eller åtminstone så långt ner som högtalarna når, vilket är förvånansvärt djupt) till de luftigaste, lättaste övertonerna fyller rummet på det mest stämningsfulla sätt. H390 har sagolik kontroll på samma gång som den har en förmåga att dra sig tillbaka och låta musiken veckla ut sig fritt. Här finns ingen hetsig framtoning med konstlad fyllighet och värme.

Missförstå mig inte, det finns gott om glöd här. Jag uppfattar faktiskt H390 som ”smörigare” än föregångaren. Fast utan att det går ut över ärligheten. En dålig inspelning låter fortfarande dåligt, om man säger så.

Samma egenskaper upplever jag när högtalarna byts ut mot golvstående Audiovector R3 Arreté. Man få naturligtvis en tyngre djupbas än med de kompakta Dynaudiorna och R3 Arreté glänser också mer i övertonerna. Och känns dessutom snabbare, mer dynamiska hela vägen än Evoke 20. De får fram samma styrkor som stativhögtalarna, fast i ännu högre grad.

Elektronisk musik

Föregångaren H360 flexade sina muskler mer, men H390 är minst lika kraftfull men presenterar ändå musiken på ett helt oansträngt sätt. Det finns en ännu högre grad av självklarhet över allting. Precis som i Röyksopps Oblique Thrills (Lost Tapes), med djup och rapp bas, som backar upp en luftigt, elektronisk ljudbild.

Lady Gagas och BLACKPINKs Sour Candy låter också synnerligen övertygande och tuff – och gudskelov mindre vass än det mesta av dagens elektropop. Rytmerna smäller som kanonkulor medan Lady Gagas och de sydkoreanska flickornas röster framträder klart i musiken. Samma sak med Tomine Harkets Dead To Me. Tight och läckert. Som tur är, för jag orkar inte med highend som man inte kan ha kul med!

H390 utmärker sig mot storebror

Mitt intryck är att H390 har nästan allt jag gillade med storebror H590. Det säger en hel del, för jag har knappt hört en bättre förstärkare under 100 000 kronor. Den sopade mattan med McIntosh MA7000 som vi fortfarande har stående i testrummet. Det vågar jag påstå att även H390 gör. Det är något speciellt med dynamiken och kraften, i kombination med det levande mellanregistret där sångrösterna sticker ut från helheten. SoundEngine 2-tekniken, som båda förstärkarna har och som fungerar som ett slags aktiv brusreducering för förstärkarkretsarna, ska ha mycket av äran för det.

Fast det är ändå ingen tvekan om saken: H590 är snäppet bättre på alla sätt. Den kan inte bara lägga i en högre växel när det gäller kraft, den har också en förmåga att dissekera ljudbilden ännu bättre. Bland annat har den en bättre digitaldel som gräver fram ännu mer guld ur musikspåren. Men H390 kommer bannemig nära!

Konkurrenter

H390 är en riktigt bra förstärkare. På alla sätt. Jag kan inte höra några uppenbara svagheter.

När jag testade Naim Supernait 3 hade jag också H390 att jämföra med och tyckte att Supernait 3 hängde med snabbare i svängarna. Den är verkligen blixtsnabb! Det visade sig dock att jag hade fått en prototyp från Hegel med feljusterad bias, vilket också gjorde att den blev så glödhet att man kunde ha stekt ägg på den.

Det nya produktionsexemplaret jag fick blev för det första mindre hett, men det lät dessutom bättre. Mer lätt och ledig, med bättre upplösning. Och med bättre rytm. Naim har fortfarande en liten fördel vid låga till måttliga ljudnivåer, men H390 har mer muskler och krut när man spelar högt. Båda har sina för- och nackdelar, och kommer att ha var sin anhängarskara.

Devialet Expert 140 Pro är ett högteknologiskt förstärkarvidunder som förutom att kunna strömma musik direkt från Roon har högtalarkorrektionen SAM, som förbättrar basresponsen och korrigerar för skevheter i impedansen. Den har programmerbara ingångar och kan dessutom ha inbyggd RIAA-kurva för skivspelare. Den låter sagolikt, med snabbhet och öppenhet som största styrkor. Men H390 har en auktoritet i ljudet som 140 Pro saknar, och är dessutom starkare. Om man inte ska använda högtalarkorrektionen så hade jag nog valt Hegeln. Har du däremot svåra högtalare – och en skivspelare – så är det mycket möjligt att Devialet är bästa lösningen.

Slutsats

Med H390 har Hegel överträffat sig själva ännu en gång. Den är nästan lika bra som den större H590, inte mycket svagare heller. Och priset är nästan halverat!

H390 kombinerar ett smidigt mellanregister med tyngd och tryck i basen. Upplösningen och luftigheten i diskantregistret går inte heller att klaga på. Här går musik och dynamik hand i hand!

Förstärkaren har allt man behöver i form av digitala ingångar och stöder de vanligaste strömningsmetoderna, inklusive Spotify, AirPlay och snart Roon via nätverk. Man kan säga att den saknar Chromecast och Bluetooth, men sådant kommer Hegel aldrig att vilja stoppa in i sina produkter. Skivspelaringången är nog något som fler kommer att sakna, men enligt Hegel så hade en sådan också introducerat brus.

Hursomhelst, om du ska ha en förstärkare som kan användas till nästan vad som helst – inklusive att (nästan) kunna mäta sig med ljudnivåerna från en bra svensk sommarfest – är H390 en självskriven kandidat på listan.