test: Gryphon Sonett

Gryphon började med ett phono-steg som Flemming Rasmussen byggde till sig själv 1985. The Head Amp hette den, och fick ett rykte om sig att vara ganska så bra. För att uttrycka saken milt.

Den lilla förförstärkaren blev starten på äventyret Gryphon Audio Designs och trogna läsare minns säkert Gryphon Diablo, den integrerade förstärkaren vi har hyllat ända sedan vi testade den första gången för mer 10 än år sedan.

Sonett är på många sätt en naturlig arvtagare till The Head Amp från 1985. Visserligen är den mycket större och dyrare, fast mycket mindre och billigare än Legato Legacy – Gryphons referens-steg av absolut toppklass, även prismässigt.

Gryphon Sonett kostar gott och väl mindre än hälften, och bortsett från avsaknaden av balanserade utgångar så är faktiskt mycket av konstruktionen hämtad från Legato.

Korta signalvägar, polypropylenkondensatorer från Wima, diskreta komponenter, noll negativ återkoppling, DC-koppling hela vägen och dubbla transformatorer från Talema är bara några av godbitarna i Sonett.

MC och MM

Höger och vänster kanal är helt åtskilda, med var sin kretskonstruktion, och signalförstärkningen körs i klass A för minsta möjliga förvrängning. Det är inte så dumt, med tanke på att signalen från särskilt MC-pickuper kan vara extremt låg.

Sonett kan användas med MM-pickuper också, då måste locket tas av för att kontrollera att den är konfigurerad för MM eller MC. Tre kopplingar per kanal måste flyttas för att välja MM eller MC.

På baksidan sitter sex små brytare (för varje kanal) som anpassar belastningsimpedansen. Justeringarna görs på baksidan, det finns inga knappar, rattar eller brytare på fronten. En nackdel för de som byter pickup ofta, för andra spelar det knappast någon roll.

Man kan välja mellan 10; 20; 80,6; 100; 200 och 402 ohm för MC-pickuper, men det går också att kombinera brytarna (sätta dem i nedåt-läget) om man behöver ett annat värde. Flyttar man till exempel ner både nummer 3 och 4 så får man 44,6 ohm.

Har man en MM-pickup ska alla brytarna stå på noll, alltså peka uppåt.

Sonett har däremot ingen gain-justering. Förstärkningen är 64 dB för MC och 42 dB för MM, det är vad man får.

Användning

Bortsett från detta är den lätt att leva med. Strömbrytaren sitter gömd på undersidan och den är det enda man behöver tänka på om man inte byter pickup ofta. Vilket jag gör. Då är det en pina att behöva dra fram förstärkaren varje gång för att ändra impedansen. Det slutade med att jag möblerade om mina komponenter och ställde Gryphon-förstärkaren överst på Solidsteel-möbeln, så att jag lättare kom åt switcharna.

Sonett drar så lite ström att den inte blir varm. Därför kan den stå på nästan hela tiden, och eftersom den är så liten tar den inte upp all världens plats.

Varmt och klangrikt ljud

Jag kan inte gå komma på någon integrerad förstärkare eller förförstärkare som inte kostar skjortan som låter lika bra som Gryphon Sonett.

Det är helt tyst, även med MC-pickuper med så låg utsignal som Ortofon MC Annas 0,2 mV. Det är en av de viktigaste egenskaperna hos ett RIAA-steg, som en phono-förstärkare trots allt är. En korrekt korrigerad RIAA-kurva i kombination med ett lågt brusgolv är ett måste för varje RIAA-steg.

Just den detaljen finns på plats i Sonett, som är så tyst att det är totalt mörker tills nålen dyker ner i spåren.

Då framträder mer av musiken. Som i Radka Toneffs Fairytales. Där sångrösten helt enkelt låter så nära att det är skrämmande. Pianoklangen i den gamla inspelningen är varm och fyllig, det finns ingen aggressiv diskant som styr ljudet i vassare riktning. Tvärtom. De djupa tonerna i stråksektionen av Trondheimsolistens Mozart-inspelning (2L), med Marianne Thorsen på violin, låter enastående fokuserade, och den varma klangen dämpar inte upplösningen. Vare sig i basen eller någon annanstans.

Sonett får fram djupet i musiken på ett föredömligt sätt och uppfattas som både dynamisk och hårtslående. Pick Withers trummor i Dire Straits Love Over Gold har en massiv tyngd bakom slagen på de korta trum-bryggorna, och man känner basen tydligt i kroppen om volymen står på 11.

Gryphon Sonett har inte den kallt kliniska (läs: neutrala) klangen som många föredrar, och som inte heller klär musik på vinyl så väl.

Den drar snarare åt det varma hållet, men har ett tydligt fokus hela vägen från topp till botten som aldrig dämpar definitionen av instrument och röster och som presenterar musiken med ett brett stereoperspektiv. Att den är tyst som en mus är inte självklart, men är inte bara det, den lyckas också hämta fram detaljer ur inspelningen som annars skulle ha dämpats. Eller i värsta fall försvunnit.

Slutsats

Gryphon Sonetts stora styrka är inte användarvänlighet. Men så länge den kopplas in utan att man ofta behöver justera några inställningar så är det inget problem. Vad den gör är att ge skivspelare med dyra pickuper ett uppskattat lyft i ljudkvalitet. Klangen har en förförande fyllighet och ger musik på vinyl en stor rymd som är befriad från brus. Den hämtar fram mer musik ur skivorna än de flesta tror är möjligt, och har Gryphons sedvanliga skottsäkra byggkvalitet.