Vi är främst bekanta med franska Elipson genom deras högtalare. Dem har vi testat ett par stycken av, från den billiga Prestige Facet 6B till den mer lyxiga Legacy 3210, men företaget som har mer än 80 års hifi-erfarenhet tillverkar även elektronik.
Elipson A2700 är en effektförstärkare i no nonsense-design. Även om det aldrig blir helt minimalistiskt när det kommer från Elipson. Förstärkaren är en relativt låg enhet som är 43 cm bred. Standardbredd. Fronten är av grå metall – och en centimeter tjock. Men för det här priset, som ligger i den övre änden av premiumsegmentet, kan man gott förvänta sig lite lyx. Det hade faktiskt inte gjort något om designen varit lite mer prålig!
Det finns bara en knapp på fronten, som sätter på förstärkaren. Och för att vara säker på att man hittar knappen även i mörker är den infälld i en stor ”tratt” på frontplattan. Om det är tufft eller töntigt är en smaksak – men det ser i alla fall väldigt franskt ut!
Ett tusen fyra hundra
Förstärkaren är förvånansvärt kompakt och lätt. Men effekten befinner sig i den absoluta tungviktsklassen: 2 x 400 watt i 8 ohm och 2 x 710 watt i 4 ohm. Och imponerande 1400 watt i 8 ohm om den bryggkopplas som monosteg. Sådant går bara att göra i klass D om det ska rymmas i ett skal av samma storlek som en CD-spelare i mellanklassen!
På baksidan hittar man balanserade XLR-ingångar sida vid sida med en uppsättning RCA-kontakter. Med två pyttesmå dipswitchar kan man välja mellan ingångarna samt brygga förstärkaren. Om man föredrar att montera sin utrustning i ett professionellt 19-tumsrack så finns det monteringshandtag i matchande design.
Som ren effektförstärkare är driften superenkel, och består av att koppla A2700 till en förförstärkare och ett par högtalare. Elipson har en matchande förförstärkare, P1, som vi också testar. Men förstärkaren kan naturligtvis användas med vilken förförstärkare som helst, eller en DAC med volymkontroll.
Mer än 700 watt per kanal i 4 ohm, vilket är impedansen i mina SB Acoustics ARA, verkar fullständigt overkill. Speciellt eftersom högtalarna bara tål 60 watt. Men det handlar mer om kontroll än om att spela dånande högt.
Ljudet från Elipson A2700
När jag satte på de första låtarna under testet av Elipson A2700 måste jag erkänna att jag blev lite besviken. Traditionsenligt började jag med testklassikern ”I’m Confessin’” från Jazz at the Pawnshop. Och visst lät det behagligt och stämningsfullt. Och det var inga problem att hänga med i småpratet vid borden eller höra de klirrande glasen på jazzklubben. Men det lät inte bättre än vad jag är van vid med den hälften så dyra NAD C 298.
Men i takt med att lyssnandet fortskrider och nyare inspelningar dyker upp i spelaren visar det sig att problemet kanske inte är förstärkaren, utan källmaterialet. Elipson växer nämligen med uppgiften. Men den tillför ingenting till inspelningarna, och förskönar dem inte heller.
En låt som ”Three Wishes” från Rogers Waters Amused to Death avslöjar mer av vad Elipson A2700 är kapabel till. Jag har sällan upplevt att låtens manipulerade ljudlandskap sträcker sig så långt ut mot sidorna bortom högtalarna. Samma sak händer på ”Fishing Junks at Sunset” från Jean-Michel Jarres Concerts i China. Liveinspelningen av en stor kinesisk orkester öppnar plötsligt upp ett rum som är både högt och brett och som fortsätter långt bortom vardagsrummets väggar.
Överskott och överblick
Men musik är ju inte bara akustiska finurligheter. Med lite tyngre material, som Disturbeds coverversion av ”The Sound of Silence”, visar Elipson att den kan behålla överblicken när dynamiken släpps lös. Jag har länge använt den här låten som stresstest eftersom kombinationen av sång och orkestercrescendo är tillräckligt krävande för att få de flesta förstärkare och högtalare att tappa andan. Och även med bättre utrustning har den spanska gitarren en tendens att drunkna i havet av ljud. Det gör den inte här.
Det mest imponerande med Elipson A2700 är dock dynamiken i basregistret. Förstärkaren lyckas sparka liv i högtalarna på ett helt annat sätt än NAD C 298, som med sina 2 x 340 watt i 4 ohm inte är klen på något sätt.
Trumslagen i Sorten Mulds ”Balladen om Iver og Buske” trycker till med en fysisk kraft jag inte trodde var möjlig från ett 6,5-tums bas/mellanregister i ett litet kabinett. Och det handlar inte bara om effekt, utan om kontroll. Huruvida förstärkaren kan leverera fem eller tio gånger mer än vad högtalaren klarar av borde i princip inte vara relevant. Men muskler har den – och det gör skillnad.
Jag har faktiskt inte haft något så våldsamt inkopplat till högtalarna sedan jag testade Emotiva XPA-DR2. De två låter väldigt olika, Elipson A2700 spelar med mer finess och målar upp en större ljudbild. Men den amerikanska bjässen har en aningen varmare klang.
Slutsats
Om du letar efter en duglig effektförstärkare i den översta änden av premiumklassen så är Elipson A2700 ett riktigt relevant alternativ. Den är utpräglat neutral och gör ingenting för att försköna dina favoritlåtar. Men om inspelningskvaliteten är på topp så blir den förmedlad med glans. Den våldsamma uteffekten innebär dels att du kan driva även de tyngsta högtalarna utan ansträngning. Och dels att det sker med en dramatisk dynamik. Sådant kostar, men priset är helt och hållet motiverat.
