test: DS Audio DS-002

Om man tänker efter så har inte skivspelarna ändrat sig fundamentalt sedan tidernas begynnelse. Ända sedan Thomas Edison virade en folie runt en cylinder 1887, och Emile Berliner sedermera insåg att en rund skiva var en bättre lösning, har principen varit densamma.

En tunn nål vibrerar i de spiralformade spåren i skivan och alstrar ström från en spole och en magnet i andra änden av nålen. Dagens skivspelare och pickuper är alltså grundläggande lika Berliners grammofon och Edisons princip – fast rent tekniskt är en modern skivspelare och pickup ofantligt mycket bättre.

Det har hänt att någon har försökt uppfinna hjulet på nytt, men kvadrofoniska grammofoner med Quadradisc och laserpickuper slog aldrig igenom.

Därför är det smått sensationellt att ett litet företag har borstat av dammet från en gammal teknik som inte heller slog igenom.

Japanska Digital Stream Corporation har fått sällsynt mycket uppmärksamhet i highend-kretsar för sina pickuper som säljs under märkesnamnet DS Audio. De använder sig av ljus i stället för ett magnetfält för att generera ström. Optisk avläsning av vibrationerna från nålarmen, alltså.

Men principen är som sagt inte ny. På 70-talet hade Toshiba en relativt ordinär skivspelare som hette SR-50, med en optisk pickup som hette C-100 P. Där P:et stod för Photoelectronic.

De kallade systemet för OPTI och den remdrivna skivspelarens fotoelektriska pickup var en liten sensation på den tiden.

DS Audios lösning är en smula annorlunda och betydligt mer robust. Optisk teknik har varit vardagsmat ända sedan CD-spelarna dök upp 1982, och PC-musen har använt sig av optisk avläsning i åratal. Så det finns ingen anledning att tro att DS-002 ska vara lika bräcklig som Toshiba-pickupen.

Optisk konstruktion

Utifrån ser DS-002 ut som en vanlig pickup. På undersidan sticker det ut en kort nålarm och kontakterna på baksidan är samma som sitter på alla pickuper. Eftersom pickupen varken har en rörlig spole (Moving Coil) eller rörlig magnet (Moving Magnet) behövs det inte något RIAA-steg eller grammofonförstärkare för att få något ljud.

I stället säljs pickupen med en egen equalizer, som följer med i kartongen, som i sin tur kopplas till en ledig ingång på förstärkaren.

Den korrigerar för RIAA-kurvan, som LP-skivor använder sig av, men har inga andra knappar än en på/av-omkopplare. När strömmen sätts på skickas en liten signal i retur till pickupen, som börjar lysa med en liten blå lysdiod för att visa att den är redo.

Avspelningen börjar med en Shibata-slipning, en kort nålarm av aluminium och optisk avläsning inuti det heltäckande aluminiumhuset.

Så långt låter konstruktionen ganska så ordinär.

Men på insidan är det mesta annorlunda. Nålupphängningen stramas upp i chassit med en tråd, en fotosensor registrerar ljuset från en lysdiod och strömmen som alstras av ljuset blir musik. Något förenklat. Eftersom den rörliga massan är lägre än i en MC-pickup hävdar DS Audio att nålen reagerar snabbare, det blir lägre förvrängning, mindre friktion, mer exakt spårning och inget lag alls – oavsett frekvens.

Installation

Pickupen levereras med en DS002-equalizer, men man kan uppgradera till DS Audios ännu mer påkostade equalizer, om man vill. Monteringen är tämligen simpel, med skruvar som monteras i gängor på pickupen, och justeringen av horisontella och vertikala vinklar (VTA) är inte svårare än här än med andra pickuper.

DS Audio rekommenderar 1,7 grams nåltryck, det rekommenderar jag att man håller sig till. Med korrekt VTA och en ordentlig tonarm finns det ingen anledning att oroa sig för spårningsproblem.

Equalizern har en skärmad trafo och generösa 33 000 μF kondensatorkapacitet, vilket låter som overkill men som definitivt betyder mer än tillräckligt med ström för signalbehandlingen.

Det finns inga balanserade utgångar på equalizern, men två obalanserade utgångar. Den ena – nummer 1 – har 6 dB dämpning per oktav vid 30 Hz medan den andra dessutom dämpar 6 dB vid 50 Hz. Man kan alltså välja, men min erfarenhet är att den mest korrekta korrigeringen av signalen görs i utgång nummer 2.

Ljudet av ljus

Det är nästan chockerande hur rent och öppet musiken låter med DS Audio-pickupen. Den låter nämligen inte riktigt som en vanlig MC-pickup. Klangen är silkeslen, fokuserad och enormt detaljerad. Det känns som om en gardin dras bort bort musiken: röster, instrument och inspelningens atmosfär framträder extremt bra i ljudbilden.

Ska jag klaga på något så måste det bli att jag tycker att ljudet känns mer tredimensionellt från en Ortofon MC Anna, och mer detaljerat från en Audio-Technica AT-ART1000. På mikronivå.

Det finns lite mer djup i Radka Toneffs Fairytales med MC Anna än med DS-002, men den japanska pickupen får fram mer klangdjup i både röster och piano. Samma sak händer i Keith Jarretts Köln-konsert. Djupet i de lägsta oktaverna återges enastående och det finns inte så mycket som en nanosekunds transientförvrängning, varken här eller i andra inspelningar jag testade med.

I Dire Straits Telegraph Road låter gitarrerna ultraneutrala, men de saknar varken klangbotten eller fyllighet. Det märks till exempel i slutet av den 14 minuter långa låten, när trummisen verkligen går loss. Stramare djupbas får man leta efter, samtidigt som kontrollen över dynamiken är total i hela frekvensområdet.

Det finns ett behärskat lugn, även i komplex musik, som sätter musikens klang i ett mer naturligt ljus. Pickupen låter varken varmt eller kallt, snarare neutralt.

Slutsats

DS Audio DS-002 är ingen billig pickup, även om en equalizer ingår och gör ett separat RIAA-steg överflödigt. Men den är ett av de bästa köpen bland highend-pickuper som finns just nu, eftersom den är så enkel att ha med att göra, och spelar musik så oansträngt och naturligt att man faktiskt tycker att den trots allt är värd alla pengarna. Helt perfekt är den inte. Slipningen är inte lika skarp som på en Ortofon Replicant 100, och den sopar med sig lite mer damm från spåren, men ljudet från den optiska konstruktionen är inget mindre än uppseendeväckande. Lysande bra.