TEST: dCS Lina Network DAC 2.0

dCS är nästan en myt i hi-fi-världen. Tillverkaren från Cambridge i England är känd för att göra några av de bästa DACarna i världen, men det är sällan man får uppleva en. De kostar nästan lika mycket som en ny Tesla. Man måste se det i sammanhanget, då tycker man kanske inte att den nya delikatessen Lina Network DAC 2.0 är ett lika stort monster när man ser prislappen för första gången. På den står det nämligen hela 175 000 kronor!

För en DAC, alltså. Med på köpet får du en inbyggd nätverksspelare, med stöd för streamingtjänster som Tidal, Qobuz och dessutom Spotify Connect och AirPlay. Och naturligtvis är den Roon Ready och stöder alla filformat du kan tänkas vilja skicka till den. Inklusive DSD och MQA.

Skulle bara fattas annat, när det finns många mycket billigare streaming-DACar som kan samma sak. Och även om detta alltså är den billigaste DACen som pryds av dCS-loggan så handlar det om en galen summa pengar. Och när man inser att den är en kompromiss jämfört med sina dyrare syskon så får nästan den stackars recensenten hålla i sig för att inte trilla baklänges.

Byggd med kärlek – och för hörlurar

Men vänta lite. Enligt dCS själva har de faktiskt inte byggt Lina-serien som en kompromiss. Utgångspunkten är i stället något så speciellt som att de har sett ett växande intresse för dyra hörlurar bland kunderna och därför vill erbjuda de allra bästa produkterna för detta ändamål.

Med Lina-serien har dCS velat skapa mer kompakta produkter, som har ett fotavtryck som passar perfekt på skrivbordet. I serien finns även en hörlursförstärkare, med det passande namnet Lina Headphone Amplifier. Och något vi ska återkomma till: den externa klockan Lina Master Clock.

Och ska man göra hifi-produkter för hörlursmarknaden måste man nödvändigtvis vara lite mer återhållsam än när man ska förse högtalare och förstärkarriggar i miljonklassen med välljud.

Testad som en ”vanlig” hifi-DAC

I det här testet bryr jag mig inte så mycket om hörlursdelen. Den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Det kan finnas många andra anledningar till att folk vill ha en DAC i ett kompakt format, utan att kompromissa med ljudkvaliteten. Att Lina Network DAC har inbyggd streaming och dessutom fungerar som en fullfjädrad förförstärkare – med en utnivå på upp till 6 volt, vilket räcker för att driva även de minst känsliga effektförstärkarna, gör den till en mycket intressant Kinderägg. Helbalanserad är den också.

Med andra ord bör den vara den perfekta ljudkällan i en highend-hifi-anläggning, tillsammans med extra påkostade förstärkare och högtalare. Där målet är att åstadkomma en upphöjd tillvaro: Ljudhimlen.

dCS Lina Network DAC – konstruktion

Som alla dCS-produkter är innanmätet omgivet av ett elegant kabinettet av aluminium, urfräst med hjälp av robotautomation. Vilket garanterar total perfektion. En 4-tums enkel, tvåfärgad pekskärm ger översikt över inställningar och vilken låt som spelas. Jag gillar den minimalistiska stilen, även om jag måste erkänna att jag hade velat ha färgglad grafik med skivomslag och annat snacks.

Det följer inte med någon fjärrkontroll. Du kan köpa till en lös för tiotusen kronor(!), men DACen styrs lika enkelt med Mosaic-appen till iOS eller Android. Du kan också programmera vilken universalfjärrkontroll som helst.

Mosaic-appen har också som funktion att uppdatera spelaren om ny programvara skulle bli tillgänglig. Eftersom den speciella Ring DAC-tekniken möjliggör en myriad av inställningsalternativ kan du potentiellt få en produkt med bättre ljud i framtiden, enbart genom mjukvaruuppdatering. Det var vad som hände under uppdateringen från Lina 1.0 till 2.0, när man plötsligt fick en ny uppsamplingsalgoritm, två nya mapper-inställningar och fler filterinställningar. Mer om det alldeles strax.

Avancerad Ring DAC-teknik

I kärnan av Lina Network DAC sitter dCS egenutvecklade Ring DAC. Den är uppbyggd kring en så kallad FPGA (Field-Programmable Gate Array) som använder en sofistikerad mapping-algoritm för att slå på och av 48 identiska strömkällor på ett sådant sätt att signalen avskiljs från brus som orsakas av strömkällorna.

Strömkällorna som används väljs av algoritmen enligt en ”round robin”-metod, alltså alla mot alla – därav namnet ”Ring DAC” – och är utformade för att garantera att användningen av varje enskild strömkälla distribueras så att det inte uppstår några linjaritetsproblem, vilket man kan få med traditionella multibit-DACar. Ring DAC använder inte standard DAC-chip från Texas Instruments, AKM, ESS eller någon annan, utan är dCS egen design. Resultatet är en ovanligt ren, detaljerad och ”analog” ljudkaraktär, fri från störande digital pre– och post-ringing vid samplingsfrekvensen (Nyquist-frekvensen).

Med de avancerade ”Mapper”-funktionerna kan man dessutom finjustera ljudbilden ytterligare genom att variera algoritmerna som används för att beräkna vilka strömkällor som ska väljas för varje sampel och den hastighet som Ring DAC arbetar med – Mapper 1 och 3 kör DAC-kärnan vid 5,644 eller 6,14 MHz och Mapper 2, som är den ursprungliga dCS-designen, arbetar vid 2,822 eller 3,07 MHz. Puh!

Extern klocka

En unik egenskap i Network DAC är möjligheten att koppla in en extern klocka för att förfina ljudkvaliteten ytterligare. Medan vissa tillverkare är skeptiska till de påstådda fördelarna med detta, som Chord Electronics Rob Watts och inte minst Meitner Audios Ed Meitner, hävdar dCS att den externa klockan bidrar till en ännu mer stabil och harmonisk ljudbild. Att det ger en bättre placering av instrument i stereoperspektivet, samt en extra nivå av musikalisk sammanhållning och flyt

Jag frågade teknisk support-specialisten på dCS, Phil Harris, om detta. Om hur vissa ingenjörer hävdar att en extern klocka tillför jitter snarare än att motverkar det. Varpå han svarade förvånansvärt ärligt:

– Jag är faktiskt en av dem som inte hör de stora fördelarna med klockan som vissa beskriver. Men jag är också fullt medveten om att det finns många människor där ute som hör skillnad. Och som spenderar massor av pengar på en extern klocka. Då anser jag att det måste ligga något i det. Det kan inte bara vara så att det tekniska tillvägagångssättet är det enda korrekta. Människor upplever faktiskt en förbättring.

Jag kan inte säga att jag blir särskilt lugnad av detta.

Installation

Den första veckan testar jag Network DAC på egen hand, utan den externa klockan. Inkopplad till utrustning som förförstärkaren Naim NAC 332 och ett par Naim NAP 350-monoförstärkare som i sin tur driver ett par Bowers & Wilkins 802 D4. För att jämföra med något har jag använt både Naim NSS 333 streamer-DAC och Auralic Altair G2.1. De kostar mindre än hälften av dCS streamer, men fortfarande en hel del pengar.

Dessutom har DACen fått prova på min egen anläggning, med två Hegel H30A kopplade till ett par Gallo Reference 3.5. Speciella men väldigt bra högtalare. Där varje högtalarelement är monterat i var sin cylindrisk kammare i stället för i en gemensam, rektangulär kammare.

Slutligen har DACen besökt HiFi Klubben i Sandvika, där den testades på de trofasta DALI Epicon 6, drivna av en mycket enklare men definitivt tillräckligt avslöjande förstärkare, Hegel H390.

Användarvänlig

Trots alla inställningar har Lina DAC ett väldigt enkelt användargränssnitt. Det enda som retar mig i Mosaic-appen är att låtar som man har tryckt ”hjärta” på (i ”Mina låtar”-listan) i Tidal inte kan spelas automatiskt efter varandra som i en vanlig spellista. Det slutar alltid efter en enda låt. Här kan dCS lära av både Naim, Auralic, Roon, och … ja … de flesta andra.

Kurerade spellistor, som Tidal-redaktionens egna, kan däremot spelas från början till slut, detsamma gäller album. Men alltså inte ”Mina låtar” som har blivit den viktigaste spellistan för mig.

Ljudet av luftig dynamik

I alla anläggningarna jag har testat DACen ger den en omedelbar känsla av luftighet, lätthet och dynamik. Och då snackar vi om den extrema änden av skalan. Diskant- och mellanregistret framstår som speciellt öppet och väldefinierat, med avantgardepopartisten Caroline Polacheks härliga röst svävande i luften mellan högtalarna i den nya låten Crude Drawing of an Angel. Ljudbilden är stor, basrytmerna sitter som gjutna och det finns massor av luft i bastonerna.

Jag får rysningar längs hela ryggraden och minns en DAC som jag har saknat ända sedan jag testade den för exakt fyra år sedan: den fantastiska Mola Mola Tambaqui. De båda har samma fantastiskt genomskinliga ljud och förmågan att få tårar att trilla nerför kinderna.

Upplösningen är enastående i hela ljudlandskapet, med en förmåga att placera varje instrument tydligt på bredden och djupet. Infected Mushrooms syratripp-trancelåt I Wish tjänar också på den här upplösningen, på samma gång som det alltid finns gott om plats för basrytmerna.

För att inte tala om klassisk musik, frontad av Anne-Sophie Mutters framförande av Vivaldis violinkonsert i F-dur. Jag vill bara lyssna och lyssna, aldrig sluta.

Olika inställningar

Som nämnts ovan har dCS-DACen en hel del inställningar man kan leka med – eller bli galen på, allt beroende på omständigheterna. Lyckligtvis låter det väldigt bra oavsett vad man väljer, det är bara nyanser som skiljer det ena från det andra.

När det gäller de speciella mapper-varianterna, som styr DACens egenfrekvens, föredrar jag faktiskt Mapper 1, vilket är läget som är valt direkt från fabrik. I systemet jag har testat mest med – Naim New Classic 300 och B&W 802 D4 – sitter rytmerna ännu bättre spikade, medan det med Mapper 2 och 3 inte känns som om bastrumman kommer ut lika långt från högtalarna. Eftersom inga öron är likadana, och därmed inte heller hur psykoakustik uppfattas, är det inte säkert att du hör samma sak som jag. dCS tillägger också att det kan ändras från system till system.

Man kan välja mellan enkel och dubbel DSD-uppsampling, förutom DXD (24 bit/384 kHz PCM). DXD funkar bäst för mig bäst för mig, speciellt med trumrytmer och elektriska rytmgitarrer. Det blir lite mer driv, tycker jag.

När det gäller filterinställningarna måste jag dock erkänna att jag har lite svårt att höra skillnad. Det går åtminstone inte att göra på en enda lyssningssession. Enda sättet man kan uppleva någon skillnad måste vara att lyssna länge åt gången på en inställning, sedan byta och se om man upplever några skillnader i längden. Fast det kan vara svårt, eftersom sinnesstämningen ändras från dag till dag. Jag hamnade till slut på Filter 1, men det är möjligt att jag efter en längre tid skulle föredra något annat.

Som förförstärkare

Det råder ingen tvekan om att Naim-förförstärkaren NAC 332 är en fantastiskt välljudande apparat. Vad händer när dCS-DACen kopplas loss och får vara sin egen förförstärkare?

Det blir åtminstone inte mindre magiskt i mina öron. Kanske tvärtom. Dynamiken och upplösningen finns kvar, och blir kanske ännu ett snäpp mer tredimensionell. Kanske. Det är åtminstone inte så att du behöver en separat förförstärkare. Så om du inte måste ansluta en analog ljudkälla, till exempel en skivspelare, behöver du faktiskt inte förförstärkaren. Och då är priset för Lina Network DAC inte fullt så galet som det först verkade …

Med extern klocka

Så över till höjdpunkten. Den externa klockan. Kronjuvelen som höjer priset med ytterligare 100 000 kronor. Hundratusen! Detta är ett koncept jag har varit skeptisk till i alla år, eftersom jag tänker som de ingenjörer jag pratat med och läst om: nämligen att klockan ska sitta alldeles innan digitalomvandlaren i signalvägen, så att signalen klockas så tätt intill konverteringen som möjligt.

Hur fantastisk en extern klocka än må vara så säger logiken att allt förstörs genom kabeln på väg till DACen. Lyckligtvis är klockkablar terminerade med BNC-kontakter, vilket tillåter äkta 75-ohms överföring, och är också designade för signaler med extremt hög bandbredd (mer än 1 000 MHz för en DAC-klocka). Så jag är öppen för att ha fel.

Efter en vecka med DACen på egna ben, och med känslan av att detta måste vara något av det allra bästa jag hört, kopplar jag in klockan. Och till ingens förvåning är ljudegenskaperna desamma. Den neutrala upplösningen och luftigheten, med ett förfinat mellanregister och superfokuserade basrytmer.

Men något har hänt. Något litet, men vitalt. En förbättring i form av större öppenhet och transparens i ljudbilden. Diskanten är ännu luftigare. Inte så att man hör ljusare frekvenser. Snarare en mer tredimensionell och holografisk återgivning av allting. Övertonerna svävar i luften, som ett hologram med ännu tydligare linjer än tidigare. Ljudbilden flyter mer och om det fanns en enda antydan till markerade sibilanter tidigare så är den borta nu. Men detaljerna finns det alltså hinkvis av.

Jag minns när vi mixade till analoga tvåtums masterband under min ljudutbildning. Det kändes överlägset vad vi använde i den digitala studion. De analoga banden hade en egen magi, men med ett svagt bandsus som bieffekt. Här, med den externa klockan, är känslan ungefär densamma. Fast utan suset. Musiken flödar fram.

Jag hade fel

Mer andra ord måste jag erkänna att jag hade fel. Hela frekvensomfånget har ett extra lager av stress borttaget, vilket resulterar i en känsla av ännu större musikalisk sammanhållning.

Skillnaden är inte direkt som natt och dag, men så tydlig att jag är övertygad om att den externa klockan har en positiv inverkan. Och det blir ännu tydligare när den kopplas bort igen. Så fort kan alltså något underbart förändras till att bli ”ganska bra”.

Konkurrenter

Vi kan inte prata om en DAC för de här pengarna utan att nämna några alternativ. Den ovan nämnda Mola Mola Tambaqui är en självskriven kandidat. Det är ungefär lika stor och jag inget annat än bra saker att säga om den. Den har däremot inte samma streamingmöjligheter som dCS Lina Network DAC. Ljudmässigt tycker jag att de har samma styrkor, men Mola Mola är en hel del billigare.

Naim NSS 333 (test kommer) är också en fantastisk produkt. Naims streaming-gränssnitt är det allra bästa, där saknar jag ingenting från den inbyggda Tidal-funktionen. Ljudmässigt är Naim mer framåt i rytmsektionen, herregud så tufft det låter. Den har inga filterinställningar, vilket också kan vara en fördel för personer som är rädda för att ha för många valmöjligheter. Naim-streamern har dock inte riktigt samma holografi i ljudbilden som dCS och som ger en något starkare känsla av hur en klassisk orkester är placerad.

Auralic Altair G2.1 ska också nämnas, även om den är mycket billigare. Den låter sagolikt, jag gillar framför allt den stora dynamiken. Jag är däremot inte lika förtjust över användarvänligheten, och ljudmässigt är det något extra magiskt med dCS. Som det ju också bör vara, eftersom den kostar dubbelt så mycket.

Slutsats

dCS Lina Network DAC 2.0 är ett solklart bevis på att highend-drömljud och intuitiv användarvänlighet kan kombineras. Om du har pengarna.

Musikentusiaster som letar efter en genuint ”analog” ljudåtergivning, befriad från påträngande digitala artefakter och presenterad i ett smakfullt chassi med modern funktionalitet, behöver inte leta längre.

Och skulle du så småningom vilja ha något ännu mer intensivt, som tar dig ännu närmare Ljudhimlen, kan du lägga till den externa klockan. Och hålla för öronen när alla skriker ”idiot”. De har fel, du har rätt.

Hur de ännu dyrare dCS-produkterna låter vet jag inte. Men jag vet att Lina Network DAC 2.0 är något unikt.