TEST: Copland CSA 150

Man måste nästan befinna sig på insidan av hifi-branschen för att veta vem Copland är. Och då menar jag inte den prisbelönte amerikanske kompositören Aaron Copland, utan danska Copland. Som är ett helt okänt märke för de flesta, utom finsmakare som vet att Copland gör några av de mest välljudande förstärkarna – med vakuumrör – som finns, som inte ligger i helt fel ände av prisskalan.

Copland har hållit på med förstärkare sedan mitten av 80-talet, men trots att de säljs i fler än 35 länder har de hamnat lite i skuggan av nordiska märken som Hegel, Dynaudio och Electrocompaniet här hemma.

Detta är lite konstigt, för Copland är en förstärkartillverkare som får stort erkännande där de finns, hos dedikerade distributörer som inte kan sluta hylla Ole Møllers konstruktioner.

Copland har trots en del CD-spelare blivit vid sin läst och är mest kända som förstärkartillverkare – oftare med vakuumrör än utan.

Rör finns naturligtvis även i CSA 150, som är Coplands flaggskepp bland de integrerade förstärkarna. Men den 145 watt potenta förstärkaren har inte bara rör.

Hybrid med DAC

Den splirrans nya förstärkaren är byggd som den mindre CSA 100, fast kraftigare. Det finns bara ett enda rör här, och det är ett dubbelt triodrör – 6922 – som används som spänningsförstärkare. Resten av förstärkaren använder MOS-FET (transistorer) som ger kraften.

Förstärkaren är byggd på ett antimagnetiskt aluminiumchassi och har både skivspelaringång och digitala ingångar. Skivspelaringången är anpassad för MM-pickuper, medan den interna 32-bitars DACen (ESS9018) har två optiska och en koaxial ingång, och USB-ingången på baksidan stöder PCM 24/32 bit upp till 384 kHz och DSD64/128-format.

Bluetooth

Den har ingen nätverksanslutning, som Hegel H390 har. I stället har Copland – som extrutrustning – valt Bluetooth med aptX HD, vilket fungerar utmärkt om man strömmar från Spotifys 320 kbit/s, men kommer till korta med 16-bitars PCM eller strömning från Tidal HiFi, Qobuz och andra tjänster som har högupplösta ljudfiler.

Då anser Copland att man tjänar på att i stället använda USB-ingången och spela från exempelvis en laptop, och det kan man ju alltid hålla med om.

Förstärkarens skivspelaringång har inga anpassningar eller justeringar, men kan användas med i stort sett alla MM-pickuper och MC-pickuper med hög utgångsspänning. De fyra linjeingångarna är fördelade på tre obalanserade RCA-kontakter och ett par balanserade XLR. Det finns också en fast linjeutgång och en variabel för effektförstärkare – eller subwoofer.

Analogt och digitalt

Eftersom förstärkaren delar chassi och frontplatta med andra Copland-förstärkare i CTA-serien har den en vanlig ingångsväljare, samt en extra för de digitala ingångarna. Man kan alltså välja vilken av de analoga ingångarna man vill använda med den vanliga ingångsväljaren, men om man vill lyssna genom någon av de digitala ingångarna så måste man först ställa ingångsväljaren till ”D” och sedan välja en av de digitala ljudkällorna.

Som om inte det vore nog finns det en separat knapp till Tape-ingången på baksidan. Men det är ett lågt pris att betala för att äga en så välkonstruerad (hybrid)förstärkare som CSA 150.

Fyllig och varm klang

Det är lätt att höra varför många föredrar rörförstärkare när Copland-förstärkaren håller i taktpinnen.

Tillsammans med golvhögtalarna Sonus faber Olympica III målade förstärkaren upp en stor ljudbild, full av värme och med fetare bas än vad jag vågade hoppas på. Början av Kari Bremnes Mitt Hjerte Hamrer Og Hamrer, med virveltrumma och efter några takter bastrumma, dundrade ut i rummet med mäktig kraft och full kontroll, och med en vacker värme i vokalklangen.

Basen är inte riktigt lika stramt regisserad som med en Hegel H390, men det uppvägs av Copland-förstärkarens fyllighet som får en konsertflygel att låta fullvuxen, även med en liten högtalare som Dynaudio Special Forty. I andra änden är diskanten silkeslen och väl upplöst och det finns genomgående tillfredsställande rymd och detaljrikedom med ljudkällor som exempelvis CD.

Alison Krauss delikata sångröst får en välbehövlig värme och gitarrklangen får mer djup när jag byter från Hegel till Copland, och jämfört med Yamaha A-S2200 tycker jag att pianoklangen i Keith Jarrets Kölnkonsert låter varmare och fylligare, även om Yamaha-förstärkaren erbjuder lite mer insikt och större detaljrikedom.

Ljudbilden blir plattare och inte riktigt lika dynamisk när jag byter från 16-bitars PCM till Bluetooth, men för alla praktiska ändamål som soundtrack när ett sällskap umgås, eller bara som lite stämningsskapande musik i bakgrunden, är ljudet via Bluetooth mer än godkänt.

Pluggar man in ett par hörlurar i förstärkaren så stängs ljudet till högtalarna av. Då kan man njuta av samma varma och fylliga klang rakt i öronen. Tillsammans med Sennheiser HD 660S lät flygeln utomordentligt engagerande och fängslande. En ren bonus, egentligen, att hörlursutgången inte dämpar upplevelsen.

Slutsats

Den integrerade förstärkaren visar att Copland förtjänar en större publik. Även om den har vissa skötselmässiga konstigheter och inte kan användas med vanliga MC-pickuper så låter den förbaskat engagerande. Den tillför musiken en klangfyllighet som saknas i många förstärkare, och flexibiliteten med både digitala och analoga ingångar gör CSA 150 oerhört användbar för ännu fler. Bluetooth-strömning är kanske inte tillräckligt audiofilt för somliga, och om sanningen ska fram så hade vi föredragit nätverksanslutning med strömning via Wi-Fi. Men det fråntar oss inte glädjen över att Copland CSA 150 är en kolossalt välljudande förstärkare med ett par kvaliteter som inte är så lätta att hitta ens i den här klassen.