: Chord CPA3000 & Chord SPM1050

Det finns faktiskt två brittiska hifi-tillverkare som heter Chord. Det ena är en kabeltillverkare och den andra tillverkar elektronik. Och de är inte ens släkt. Det är den senare av de två det ska handla om här, alltså Chord Electronics. Firman startades 1989 av John Franks, som tidigare arbetat med bland annat högfrekventa strömförsörjningar. Chord har under senare år även skapat sig ett namn inom digitaltekniken. Och man lägger onekligen märke till deras produkter, som verkligen skiljer sig från mängden vad utseendet angår.

Speciell design
De produkter som jag haft till test är försteget CPA3000 och slutsteget SPM1050. Som vanligt numera för Chord kommer de i en högst speciell yttre design. Men det handlar inte bara om att göra design för att vara annorlunda, det finns också en viss mening med det hela.

På kabinettets sida sitter ett par ”utriggare” med två runda torn på varje sida. I tornens topp finns tre fördjupningar som passar till de tre runda fötter som sitter under varje torn. Det betyder att Chordprodukterna enkelt kan stackas på varandra och kommer således att stå på det sätt som Chord avsett och optimerat vid konstruktionen. Dessutom slipper du en hifi-möbel och kan köra med relativt korta kablar.

Framtoningen är således en massiv frontplatta med dekor, en massiv bakplatta med delvis synliga kylflänsar och ben – eller torn – på var sida samt ordentligt perforerade kabinett. Och en massa bling. Man använder genomgående samma typsnitt överallt, lite för stort och synnerligt snyggt är det inte.

Slusteget är minst bling. En röd diod lyser starkt när steget är av. Tryck in strömbrytaren och dioden lyser grön plus att en blå diod går in när stegets relä slår på och talar om att steget är redo att spela.

Försteget har två rattar, en stor för volym och en mindre för balans. Balansen kan också ställas via fjärren, och det är väl där egentligen mer förnuftigt att ställa balansen medan man sitter på plats och lyssnar. Ratten på själva apparaten känns tämligen onödig. Volymkontrollen är däremot direkt läcker att använda.

Teckenfönstret är stort med grön text som i och för sig är lättläst. Under texten finns ett slags UV-mätare bestående av ilsket lysande blå och röda lysdioder. Det första man gör är att leta efter hur man slår av den, vilket man bara kan med en knapp på fronten.

Upp genom det perforerade locket lyser det också både blått och rött, det sitter flera lysdioder inne i kabinettet. Det ger ett spöklikt sken från apparaten när det börjar mörkna runt omkring…

Det fysiska intrycket av apparaternas yttre är således minst sagt blandat. Apparaterna är både läckra och lite för mycket på samma gång. För många är de mitt i prick, för andra är de bara för mycket.

Välutrustat
Bakpå är försteget CPA3000 mycket välutrustat. Det finns både balanserade och obalanserade utgångar, och hela fyra par balanserade och tre par obalanserade ingångar, alla av utmärkt kvalitet. En av dessa är benämnd tape och det finns även en korresponderande tape out. Det finns även en balanserad A/V bypass-ingång, bypassen aktiveras antingen via reset-knappen på fronten eller via fjärren.

Fjärren är en universalfjärr som kan programmeras via kod för att styra andra apparater, men även lära sig kommandon via IR. Den kan dessutom lära sig makrokommandon, men ändå känns det som om den har för många knappar.

Den fungerar trots det ganska bra, men ett lätt tryck på volymen tar inte bara ett steg i ljudstyrka utan volymen liksom rusar iväg när man trycker. En vanesak, reaktionen är snabb som bara den. En annan liten grej är att ovan nämnda bypass-knapp sitter strax ovanför volym upp – det händer att man trycker lite snett…

A eller B?
Slutsteget SPM1050 uppges lämna 2×200 watt i 8 ohm och 2×300 watt i 4 ohm. Det har givetvis både balanserade och obalanserade ingångar, men har inte som så många andra slutsteg en brytare som väljer mellan dem. Det framgår inte av manualen om man kan ha båda inne samtidigt, och jag ville inte ta risken att prova. Manualen anger att man bara ska använda ”common sense”.

En lustig detalj är att ingångarna sitter spegelvänt på de två kanalerna, medan de dubbla högtalarutgångarna inte gör det. Det betyder att du ovillkorligenkommer att koppla en högtalare till ena kanalens ”A” utgång och den andra till den andra kanalens ”B” utgång – om du inte kollar manualen först alltså. Men det gör du väl alltid…

Slutsteget är helt balanserat och använder sig av något man kallar dynamic coupling av strömförsörjningshalvorna (+/- 80V) för att få den negativa och den positiva halvan att perfekt kompensera för den andras krav. Det ska ge en mer distorsionsfri försörjning. Man använder även något man kallar en ”sliding bias” klass A/B-design där alla drivkretsar arbetar i klass A och där största delen av förstärkningen vid normala lyssningsnivåer kommer att vara i klass A.

Liv i musiken
Förstärkarna har naturligtvis provats både tillsammans och var för sig. Det är alltid intressant att prova att köra samma musik både genom ett försteg och sedan jämföra med att köra samma musikexempel med spelaren kopplad direkt till slutsteget. Därigenom kan man slå fast om försteget i sig har någon inverkan på ljudet. Idealiskt vore naturligtvis att ljudet var helt oförändrat, men det är närmast en utopi att få det resultatet, de elektriska signalerna ska trots allt ta sig igenom både kretskortsbanor, diverse väljare och en hel del komponenter och kontakter.

Chord CPA3000 klarar sig riktigt bra här och den skillnad vi hör är inte synnerligt signifikant. Jo, den är där, men införandet av en extra kabel mellan för- och slutsteg – i och för sig en likadan som användes från spelaren till försteget respektive direkt till slutsteget – kan också dra sitt strå till stacken. Jämfört med så många andra försteg, även sådana i minst samma prisklass, är resultatet absolut mer än bara hederligt. Vi får en ren återgivning med tyst svart bakgrund och ett nära nog lika stort lyssningsfönster som med direktkoppling av spelaren.

Slutsteget Chord SPM1050 var jag inte helt nöjd med från början, jag tyckte det kändes en smula odynamiskt och lite trött. Men, så provade jag ett par dagar med ett par andra högtalare och där fick jag snart ett mycket positivt resultat där det verkligen kunde sparka liv i musiken. Här hörde jag inget som underbyggde mina tidigare invändningar. Så kopplade jag tillbaka till de första högtalarna, och helt plötsligt hade jag både dynamik och fullt drag även här. Ett par dagars uppvärmning hade gjort susen? Möjligen kan det vara svaret, men det vill jag inte ta gift på.

Zappa går igen
Ja, ibland kan man bara inte undvika Frank Zappa. Jag fick ett oemotståndligt behov av att höra den gamle provon och ett flöde av Zappa-skivor landade i spelaren respektive strömmades från servern. Det bästa betyget jag kan ge till Chord-paret var att jag hade verkligt stort utbyte av min exkursion i Zappa-county och njöt i stora drag. Här fanns dynamik, intertransient tystnad (som det så vackert heter) och både detaljer och ordentlig luft i toppen. En fast och väldefinierad bas plussar bara på det goda intrycket. En kvalitetsåtergivning, absolut.

Det intrycket står sig när man spelar ”Die Kluge”, den gamla Carl Orff-klenoden. Här går övningen ut på att man ska kunna hålla intresset uppe, och det kan man. Man får en mycket illusorisk återgivning av sångarnas rörelser på scenen och äktheten i återgivningen upplevs som alldeles utmärkt.

Lite ska-musik och en del afrikansk musik underbygger bara den fina dynamikförmågan och det starka och konkreta greppet om basen. Det är helt enkelt roligt att lyssna på musik med Chord-paret.

Jag kunde heller inte hålla mig ifrån att spela skivan In Search of the Lost Chord med Moody Blues från 1968. Intressant, för Chord-paret lyckas ge den tyngd åt musiken som vi alltid menar att den hade när vi lyssnade på den tiden. Förmodligen handlade det väl mer om att den diskantåtergivning vi hade då var undermålig. Med Chord får vi både tyngd och diskant och det låter faktiskt avsevärt bättre än förväntat. Men, musiken har onekligen fått en del patina under årens lopp…

Starkt par
Ljudmässigt är det ett riktigt starkt par som Chord har åstadkommit. Och fattas bara, det är väl egentligen vad vi har rätt att kräva för de pengarna. Utseendet är något annat. De är lite väl överdådiga för min smak, speciellt är det alla färger på lysdioderna och teckenfönstret som stör mig. Men de är onekligen annorlunda och en designmässigt frisk fläkt i all vanlig hifi-fyrkantighet.

Ta en koll, ljudmässigt finns det i varje fall stor chans att du kommer att tycka om dem.