: ArtCoustic Stealth Envi

Senaste nytt är att Artcoustic börjat bygga golvhögtalare också. Stora golvhögtalare med stora prislappar. Serien heter Stealth, men det måste vara ironiskt menat. Det finns nämligen ingenting med de här högtalarna som är osynligt eller som missas av någon radar. Envi är den minsta modellen men tornar ändå upp sig 114,5 centimeter över havet. Lägg därtill en bredd på 20 cm och ett djup på 40 cm så måste detta betraktas som en stor högtalare. Men jag har inga problem med det, jag älskar stora högtalare!

Högt pris
Priset på 42 000 kronor placerar Envi i en tämligen exklusiv klubb. Exempelvis är de lysande Dynaudio Focus 260 7 000 kronor billigare. En annan intressant högtalarmodell som kan ge Envi en hård match är Elac FS 407 som kostar 30 000 kronor.

Kabinett
Standardutförandet är svart front och baksida med vita sidor. Panelerna på sidorna kan man däremot få i snudd på oändligt många olika färger. Tittar man på högtalarna från baksidan finns det en glipa mellan den ena sidopanelen och resten av högtalaren. Det är för att ge plats för ett dolt, sidomonterat 10-tums baselement.

Vad jag inte gillar med kabinetten är att de vita sidorna på testexemplaret känns som om de kommer direkt från en Billy-bokhylla från IKEA. De är fastskruvade med inte fyra utan nio skruvar på varje sida. Svarta, stora skruvar som känns lite märkliga på en högtalare för dryga fyrtiotusen kronor. Men det industriella utseendet har nog sin nisch.

Ringradiator
Man ska aldrig döma en bok efter dess omslag – vilket i den här liknelsen är en pocketbok som kostar lika mycket som en inbunden. På frontplattan sitter två små mellanregisterelement symmetriskt placerade ovanför och under diskanten, som är en ringradiator – eller ”bröstvårtediskant”, som de också kallas i folkmun. Detta är en variant på domediskanten, skillnaden är att upphängningen, alltså fjädringen som den spetsiga domen sitter på, står för merparten av diskantspridningen medan domen mer fungerar som en fasplugg. Jämfört med en vanlig diskant kontrollerar ringradiatorer spridningen bättre, så att fasproblem minimeras vid delningsfrekvensen om man inte sitter exakt på den optimala axeln (i ”sweet spot”).

D’Appolito
Fördelen med att ha mellanregisterelementen symmetriskt placerade ovanför och under diskanten, i en så kallad D’Appolito-konfiguration, är att en fasförskjutning mellan det ena mellanregistret och diskanten utjämnas av det andra mellanregistret. I teorin blir ljudet alltså mer faskorrekt och får dessutom en jämnare horisontell spridning i hela mellan- och diskantregistret.

Placering
Efter att ha monterat golvplattorna med spikes provar jag med att ställa högtalarna ganska så tätt intill bakväggen för att se om de trivs med en diskret placering. Inkopplade till den integrerade Marantz PM-11S3 (40 000 kronor) och den tillhörande nätverksspelaren NA-11S1 (35 000 kr) talar de snabbt om att de inte gillar den placeringen. Basen är för svulstig och odefinierad, så att bastrumman på den vackra ”Is Your Love Strong Enough” med post-industri-projektet How to Destroy Angels glider ut och blir lite slapp. Den annars så stora ljudbilden i denna högupplösta, 24-bitars FLAC-utgåva plattas dessutom till, så att den öppna och luftiga rumsklangen inte framträder och omgärdar sångerskan Mariqueen Maandig som den ska.

Ut på golvet
Högtalarna måste alltså ut på golvet. Bort från bakväggen och sidoväggarna. Att någon måhända tycker att möbleringen ser vulgär ut bryr vi oss inte om.

Basen blir genast stramare och perspektivet bättre. Man känner den stora klangbilden som nu sträcker sig ut mer i rummet. Förstärkaren har förvånansvärt bra kontroll för att vara en 100-wattare. Ändå hade jag gärna haft ännu bättre kontroll på baselementen. Basen hade fortfarande kunnat vara lite stramare och rösten markeras ännu bättre. Den dynamiska kontrasten är bra, men för de här pengarna förväntar jag mig ännu mer.

Ny förstärkare
Förstärkaren byts ut mot Hegel H300. Den är något billigare än Marantzen men har mer kraft och en rappare bas. Så där ja. Högtalarna ger mer av sig själva på hög volym, rytmerna slår med ett fastare grepp. Men det blir inte fullt så mjukt i toppen, vilket är Marantz styrka, högtalarna kan verka stressade i övertonerna emellanåt.

Elektropop-sångerskan Bat For Lashes får lite överfokuserade övertoner i låten ”All Your Gold” från skivan The Haunted Man. Men basrytmerna och det dämpade gitarriffet återges med fin snärt och väldigt fin pondus.

Detta är högtalare som verkligen låter underhållande, men kanske inte fullständigt korrekt. Mellanregistret är en aning tunt, och med en så pass tung och fyllig bas sticker basregistret ut en smula från resten av tonregistret. Jämfört med Dynaudio Focus 260 och Elac FS 407 saknas det lite upplösning hos Artcoustic Envi. Däremot bjuder Artcoustic på betydligt mer slagkraftighet i basen, och det är mycket roligare att spela högt! Det är en fråga om personlig smak, men underhållningsfaktorn i Envi är av en helt annan klass.

Mycket dyrare förstärkning
Sedan tidigare vet jag att Marantz nätverksspelare NA-11S1 låter exceptionellt bra. Det vet jag att Hegel H300 gör också. Undrar just om de här högtalarna skulle tjäna på något ännu bättre? Det sista jag försöker med är Hegels förstärkarkombination med försteget P30 och dubbla H30-monoslutsteg – vårt eget referenssystem.

Nu blir det minsann andra bullar. Basregistret är stramare, utan att bli tunnare över huvudtaget. Tvärtom grävs ännu djupare toner fram. Mer upplösning blir det också i övertonerna, det mesta blir inte oväntat ännu bättre, även när musiken spelas tyst.

Stereoperspektivet är inte lika spikat som med ovan nämnda Dynaudio Focus 260, det saknar en aning fokus i mitten. Till exempel på Roger Waters skiva Amused to Death, vars första låt börjar med en skällande hund. Den här inspelningen är gjord med så kallad QSound-teknik, som är en 3D-bearbetning av ett stereospår, gjord för att spelas med två högtalare. Med Dynaudio Focus 260 hörs hunden tydligt långt bortom högtalaren ut mot ena sidan. Med Artcoustic Envi återges inte illusionen lika bra, man hör att skallet kommer från högtalaren.

Återigen har de mycket mer bas än Dynaudiorna. Går man däremot upp till Focus 340 som kostar 50 000 kronor så skulle jag vilja påstå att den sammantaget är bättre än Artcoustic Envi på i stort sett alla områden, bortsett från när det gäller ren slagkraft.

Slutsats
Efter att ha lyssnat länge och jobbat mycket med Artcoustic Envi är det ingen tvekan om att de kan måla upp en stor ljudbild med tung och bra bas. De är otroligt underhållande att lyssna på, särskilt om man har en bra och kraftfull förstärkare.

Men de är inte helt felfria. För det första är utseende och byggkvalitet inte lika exklusivt som prislappen. För det andra kräver de gott om golvyta eftersom de måste ut en bra bit från alla väggar. För det tredje känns de inte helt välbalanserade. Med reservation för att de kan bete sig annorlunda i andra rum så är basåtergivningen lite svulstig, vilket i kombination med ett aningen tunt mellanregister innebär att sammanhållningen inte är lika bra som hos de bästa.

Stereoperspektivet är dessutom aningen diffust, vilket gör att man inte kan plocka ut instrumentens placering lika exakt som hos de bästa.

För att sammanfatta finns det alternativ som ger bättre upplösning för samma pengar, men underhållningsvärdet av en saftig och slagkraftig bas, tillsammans med definition nog för musikaliska njutningar, gör detta till en spännande skapelse.