: Amphion Argon 7L

Den finska högtalarfirman Amphion har gjort sig känd för estetiskt tilltalade högtalare med en, om man kan kalla det så, typisk nordisk klang. Med det menar jag både renhet och pondus, styrka och raffinemang. Vi talar ofta om engelskt, tyskt eller amerikanskt ljud, men jag tycker att vi lika gärna kunde lägga till nordiskt ljud.

Det är också ett ljud som normalt tilltalar oss häruppe i kylan och som också vinner insteg världen över tack vare sin förmåga att faktiskt återge det som finns inspelat. Det är en återgivning där högtalarna sätter ett väldigt litet eget fingeravtryck på den musik som ska återges.

Anssi Hyvönen, Amphions starke man, har också stort fokus på detta. Han har inlett ett samarbete med flera inspelningsstudior och även YLE (finsk public service-tv). Anssi menar att ju mer producenterna och inte minst masteringen hör av det de gör, desto bättre kommer musiken att låta vad du än spelar den på. Och han har fått riktigt fint gehör för sina synpunkter. Det handlar mycket om att komma bort från att enbart lyssna till monitorhögtalare i närfält.

Till det har han till exempel skapat ett par egna monitorer som vi hade möjlighet att lyssna till på den senaste stockholmsmässan. Ett par monitorer som också kunde skapa en soundstage, det ni!

Argon 7L
Testobjektet den här gången är ytterligare en i Argons ädelgas-serie som har fått namnet 7L. Det är den största av de ”nya” Amphion-högtalarna, det är bara modellen Krypton, som nu finns i sin tredje inkarnation, som är större.

Förra året testade jag modellen Helium 520 – med gott resultat – och Argon 7L ser egentligen ut som en 520 som vuxit till sig. Hög och slank, två bas/mellanregister med aluminiummembran sitter i en d’Appolito-konfiguration (de två elementen sitter symmetriskt kring diskanten och spelar exakt detsamma) runt en titan-diskantdome som förlänats med en waveguide. Utseendet är i högsta grad elegant och test- exemplarets läckra mattvita lack gör den till en osedvanligt enkel högtalare att placera i vilken miljö som helst.

Med tanke på stoleken är WAF-faktorn skyhög. Amphion har en klar designlinje som även den indikerar en nordisk ton, om du så vill. Rena och klara linjer men ändå med pondus och styrka.

Mycket går igen
När jag studerar mina anteckningar från Helium-testet ser jag att det är mycket som stämmer överens även här. Det börjar med en lång inspelningstid.

Historien är att jag skulle börja med att provlyssna dem hos en kollega som hade dem uppställda. Men trots att de stod uppkopplade med en Hegel-förstärkare (Amphion kamperar gärna ihop med Hegel på utställningar och de brukar fungera alldeles utmärkt tillsammans) lät det inte bra. Inte alls bra. Högtalarna var långt ifrån inspelade, och det kunde höras.  Inga av de kvaliteter jag hört på en tidigare utställning fanns där.

Kollegan tog på sig att spela in högtalarna och så småningom kom det väntade samtalet – ”nu har det hänt något! Nu låter det som du sade att det borde göra”. Han hade dessutom hängt på en större Hegel och använde nu väsentligt bättre kablar, vilket onekligen gjorde en positiv skillnad. Och det var ju en annan av de anteckningar jag hade från Helium-testen, det att högtalarna var kräsna med både förstärkare och kablar. Inget nytt här inte. Men högtalaren är också med sina 93 dB tämligen känslig, så det är inte bara råstyrka utan mera generell kvalitet vi talar om.

Men den tredje anteckningen, att Helium hade en slank framtoning, stämmer inte riktigt på Argon 7L. Här är betydligt mer kropp och fyllighet. Inte så att det går ut över klangen som helhet, här är bara mer kött och blod, mer pondus och den går också väsentligt djupare. Det är en stor högtalare även ljudmässigt.

Musikalisk allätare
Det är väldigt roligt att lyssna till musik på Amphion Argon 7L. En genomgående positiv upplevelse, något annat kan man inte säga. Och det verkar inte spela någon större roll vilken musik du föredrar, Argon 7L är osedvanligt mycket allätare.

Egentligen var det bara när jag spelade lite väl egendomligt producerade inspelningar som högtalaren protesterade lite, som om den ville säga att det där kan du inte mena att du vill spela, men okej – jag gör det så gott det går att göra inom mina ramar. Och det är genomgående för högtalaren, den verkar göra sitt bästa hela tiden.

Electronica spelar den med all den renhet och snabbhet som genren kräver. Mina standardtester med Leftfield och Trentemøller spelades med all ackuratess och den snabbhet som krävs för att genren generellt ska komma till sin rätt.

Jag har en inspelning av den engelskaste psalmen av alla psalmer, Jerusalem, med kör, orkester, orgel och allt du vill. Det händer massor hela tiden och orgeln går så lågt som en orgel egentligen kan göra. Jo, mina Wilson går onekligen ännu djupare här, men Argon 7L klarar det verkligt bra och utan att göra hela psalmen till en gröt som så många andra högtalare tenderar att göra. Och här har även dyrare högtalare varit ute på väldigt hal is. Mycket bra!

Ett tredje exempel är en äldre inspelning med Eric Burdon live någonstans i Tyskland. Skivbolaget är In-Akustik, en firma som även tillverkar kablar och annat. Här finns massor med livekänsla och högtalare med bara lite för mycket egen vilja brukar skicka Eric en bit i bakgrunden och tappa omedelbarheten i återgivningen. Så är det inte här, det känns som om man är på plats och det hela är mycket livaktigt. Riktigt bra och en väldigt ärlig återgivning.

Slutsats
Amphion Argon 7L är ren ädel ädelgas och har flera utmärkta förtjänster. Förutom att den ser ovanligt fräsch ut i vilken omgivning som helst kan den också bjuda på en både ärlig och kompetent återgivning som mer än väl motiverar priset. En mycket lyckad högtalare på flera plan.