Efter flera år med många ”genomsnittliga” produkter har det japanska märket kraftsamlat och levererat den ena topprodukten efter den andra, med allt från knivskarpa 4KTV-apparater till fullmatade hemmabio- och stereoprodukter på meritlistan. Vi hade därför höga förväntningar även på minianläggningen CMT-SBT300WB, men de infriades aldrig. För det första är användandet inte särskilt genomtänkt. För att koppla upp anläggningen och koppla in den på nätverket var vi tvungna att först ladda ner en app, följt av en del väntande och inställningar. Det tar inte längre tid än ett par minuter, men hade kunnat vara smidigare.

Ljudkvalitet
– Det här låter inte bra alls, säger Geir. Och nej, ljudåtergivningen är inte speciellt inspirerande: Sony-anläggningen lider en smula av ”papp-högtalare”-syndromet och har ett tämligen oprecist, ihåligt och färgat ljud.

Mark Knopflers gitarr får en konstig och olinjär klang som favoriserar ett par bestämda frekvenser. Och när bastrumman sätter igång på ”Privateering” är det utan tyngd och rumskänsla bakom. Här saknas många av Yamahas fina klangfärger och basen är långtifrån lika djup, kontrollerad och kraftfull som vad Panasonic klarar av. Sony-anläggningen gillar inte heller att spela särskilt högt förrän det blir väldigt ansträngande att lyssna på. Thomas Dybdahls försiktiga röst kommer inte ”ut ur” högtalarna ordentligt, inte ens när vi tar av tygfronten. Melissa Horns ljusa röst låter hård och man kan inte spela särskilt högt utan att ljudet förvrängs tydligt. Ljudet är för grumligt för att få fram alla detaljer i ljudmixen. Sony-anläggningen fungerar definitivt bättre till bakgrundsmusik än kritisk lyssning i favoritfåtöljen.

Andra funktioner
På papperet ser allt bra ut: Sony-systemet innehåller CD-spelare FM/DAB-radio och USB, och A2DP Bluetooth, NFC och wifi med DLNA tar hand om den trådlösa musiken. Därför är det synd att ljudkvaliteten inte håller den här gången.

Också i detta test: