Japanska Pioneer har byggt hifi i 75 år och har i dag anläggningar och elektronik av alla storlekar i sortimentet. Pioneer var det enda av de stora hifi-märkena som hade trådlösa stereohögtalare att leverera till vårt test.
Det är enkelt att koppla in WX-BTS5: en kabel till ström och en kabel mellan högtalarna. Kabeln sitter fast i den passiva högtalaren och slutar i en phono-kontakt (RCA). Det är inte det bästa sättet att koppla ihop högtalare, och kan i princip orsaka trubbel med förväxlingar. Fast med så få watt är problemet inte särskilt stort.

Strömförsörjningen sker via en extern adapter som ser lite klen ut men som påstås vara kapabel att lämna 52 watt till högtalarna.

Det finns ingen fjärrkontroll. Av/på, volym och bluetooth-parning sköts med knappar på ovansidan av högtalaren som huserar elektroniken.

Högtalarna ser snygga ut men känns förvånansvärt lätta. Högglanslacken i svart eller vitt passar i de flesta hem.

Pioneer WX-BTS5 målar upp en stor ljudbild som imponerar med klara sångröster. Susanne Vegas röst är tydlig mellan högtalarna i ”Tom’s Diner”. Klassikern ”Limehouse Blues” (från skivan Jazz at the Pawnshop) serveras med en rumskänsla som får oss att titta efter en extra gång på prislappen. Det finns en bra balans mellan tonregistren. Även om WX-BTS5 rent fysiskt är minst i testet är basen förhållandevis bra i inte alltför krävande musik.

Annat blir det när musiken är mer komplex. Då tappas perspektiv och rumskänsla. Judas Priests ”Pestilence and Plague” låter direkt obehaglig när volymen rattas upp en bit. Det förstör dock inte helhetsintrycket av att vi har att göra med ett par högtalare med kvaliteter som överträffar vad man kan förvänta sig för det här priset. Om du gillar vismusik eller jazz med mindre orkestrar kommer du att njuta av klarheten och rumskänslan. Tro bara inte att Pioneer orkar sätta fart på hela huset när det vankas fest.

Också i detta test: