Audio Pro har många års erfarenhet av att locka fram stor bas ur små högtalare. Och Addon T12 är inget undantag. Den svenska tillverkaren blev känd för sin banbrytande subbas B2-50 i slutet av 70-talet, den gången uträttades miraklen av förstärkare med negativ utgångsimpedans. Nu för tiden används digitala signalprocessorer för att trolla med fysikens lagar.

Högtalarna ser otroligt små ut. I själva verket är nästan alla testdeltagare precis lika stora – det vill säga mycket små. Förutom den stora basporten finns en analog linjeingång (minijack) och en optisk digitalingång för exempelvis TV eller spelkonsol. En USB-port laddar mobil eller surfplatta. Det finns också en subbasutgång, även om den egentligen är överflödig.

Det första man lägger märke till när man lyssnar på Addon T12 är basen. Den är bra och portioneras ut i så rikliga mängder att det verkar naturstridigt. Det måste ha krävts en rejäl dos DSP-kraft för att få in så mycket bas i de pyttesmå kabinetten.

Addon T12 är sitt esse med rytmisk musik och electronica, där energi räknas mer än nyanser. Gorillaz ”On Melancholy Hill” och Natasjas ”One Spliff A Day” fyller vardagsrummet till bristningsgränsen med bas, och bor du i lägenhet säger grannarna under förmodligen stopp innan volymkontrollen gör det.

Med sådana färdigheter är det lockande att pressa högtalarna med helt omöjliga uppgifter, som dubstep-utmaningarna ”Ghosts N’Stuff” och ”Limit To Your Love”, som har fullt ös hela vägen till örats smärtgräns. Till och med det klarar högtalarna, med membranrörelser som mäts i hela centimeter – och med ett högljutt väsande från de breda basportarna på baksidan!

Musiken framträder ur högtalarna på ett medryckande sätt, fast nyanseringen i mellanregistret hade kunnat vara bättre. I Styx ”Boat On The River” låter sångrösten ansträngd när hela orkestern sätter igång.

Också i detta test: