Precis som sina rivaler har ECD 2 asynkron USB-digitalomvandling och stöder upp till 24 bit/192 kHz-upplösning. Electrocompaniet säger sig ha arbetat mycket med att reducera jitter, samtidigt som de bevarat det varma ljudet som de är berömda för.
Förutom USB-port har ECD 2 dubbla koaxiala och optiska digitalingångar, samt både balanserade XLR- och obalanserade RCA-analogutgångar.
ECD 2 har inbyggd volymkontroll och ingångsväljare och kan alltså kopplas direkt till en effektförstärkare eller ett par aktiva högtalare om man vill.
Användning
Volym och signalkälla styrs enkelt från fjärrkontrollen som ingår, eller Electrocompaniets universalfjärr som är extrautrustning. Upplösningen och ljudnivån visas i teckenfönstret just när man gör ändringar, annars är det bara ingången vi blir informerade om. Inkoppling av Mac går smärtfritt oavsett upplösning upp till 192 kHz, medan Windows-PC behöver drivrutin.
Ljudkvalitet
ECD 2 gräver fram guldet ända nedifrån djupbasen och pressar fram det genom högtalarna (naturligtvis med god draghjälp av en häftig förstärkarkombination). Den relativt höga spänningen i den balanserade XLR-utgången ger en högre ljudnivå, vilket kan lura lyssnaren att tro att den låter kraftigar och tyngre. Men även om man vrider ner till samma ljudnivå som de övriga har Electrocompaniet ett sällsynt bra grepp om rytmerna.
Hör bara på Daft Punks ”Game of Love” i högupplöst studiokvalitet. Bastrumman är lika stor och saftig som med Asus Essence III. Men ljudbilden är bredare här, och virveltrumman smäller till hårdare. Upplösningen i trumsetets cymbaler är väsentligt bättre och vokoder-rösten låter mer som om den faktiskt svävar i luften och fyller rummet.
Electrocompaniet gräver djupare i basen än Naim, samtidigt som den är mycket mer upplöst än Asus.
Jazz tjänar också på den stora ljudbilden. Det är fullt tryck i trumpeten, utan att det sker på bekostnad av luft och upplösning. Arild Andersens kontrabas i Hoff Ensembles Quiet Winter Night (24 bit/192 kHz) är stor och fyllig i basregistret och Unni Wilhelmsens röst är luftigt placerad i mitten. Jan Gunnar Hoffs piano återges med lätt dansande tangenter.
Tori Amos ”Jackie’s Strength” i orkesterversion har ett bra tryck hela vägen. Det låter nästan som det är fler stråkar på grund av ljudbildens många klangnyanser.
Till skillnad från Asus blir inte R.E.M:s ”Drive” tillpiffad. Sångrösten låter vass i toppen, med tämligen kärva cymbaler. Detta är inte Electrocompaniets fel, det betonar bara att om du vill ha det ärligt så får du det ärligt, på gott och ont.
Slutsats
Electrocompaniet ECD 2 låter stentufft och klämmer ut varenda droppe saftighet ur basen. Allt balanseras av ett dynamiskt och nyanserat mellanregister, som är viktigt för återgivningen av alla instrument, och övertonerna är tillräckligt luftiga för att sträcka ut ljudbilden i alla tre dimensioner.
Digitalomvandlaren blomstrar med all slags musik, men imponerar kanske allra mest med rytmiska stycken. Den har upplösning hela vägen och är snudd på fulländad. Den är inte lika mikronyanserad som Bryston eller Auralic, men musikälskare som är ute efter något som verkligen sparkar ifrån sig behöver inte leta längre.