Auralic Vega samplar upp digitalsignalen till hela 1,5 MHz och 32-bitars ordlängd för att förskjuta upp digitala störningar så långt som möjligt och bereda plats åt ett superflackt analogfilter. Man kan välja mellan fyra olika filterinställningar: 1 ger planast frekvenskurva, 2 rullar av försiktigt i toppen, 3 är optimerad för att minimera eko och förhandseko (bättre timing!) och rullar samtidigt av en aning i toppen, och 4 gör mycket som nr 3 men är fintrimmad för att låta optimalt i de flesta sammanhang. Notera att avrullningen i toppen inte är hörbar i signaler som har högre upplösning än 48 kHz, eftersom avrullningen börjar långt över vad örat kan uppfatta.

Via USB tar Vega emot alla upplösningar ända upp till 32 bit/384 kHz (DXD) och stöder dessutom DSD i högsta upplösning (128 gånger högre än CD).

Användning
Teckenfönstret visar all information man behöver och DACen styrs enkelt från fjärrkontrollen som ingår.

Jag gillar egentligen inte att ha så många filteralternativ, eftersom jag sitter och växlar mellan olika musikstycken och tvekar mellan vilket jag gillar mest. Jag satt länge och växlade mellan olika filter tills jag till slut landade på nummer 4. Ljudbilden blir mer utsträckt samtidigt som rytmens timing sitter som gjuten.

I övrigt är Vega enkel att använda, bortsett från att den vid ett tillfälle fick lite problem när jag hade satt ihop en spellista med olika upplösningar. Den stannade upp när den var tvungen att byta upplösning. Lösningen var att stänga av den och sätta på den igen, sedan fungerade allt fint.

Ljudkvalitet
Auralic låter så musikaliskt att det nästan är omöjligt att tänka på något annat än musiken. Cymbalerna är superluftiga i Daft Punks ”Game of Love” i 24 bit/88,2 kHz och bastrumman trycker till hårt och rappt. Ljudbilden är lika luftig som helium och ljudlandskapets ”molekylära” sammansättning kan nästan anas på mikronivå.

Omvandlaren låter hårresande upplöst. Jazz-trumpeten på ”Stille, stille kommer vi” med Hoff Ensemble i 24 bit/192 kHz är luftig och samtidigt direkt, samtidigt som perkussion-klangen breder ut sig i rummet. Kontrabasen ligger i botten på det mest naturliga sätt och Unni Wilhelmson har aldrig låtit vackrare.

Det mest imponerande är dock hur Auralic Vega får mig att lyssna MELLAN tonerna. En klyscha, jag vet, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. För mittemellan allt som händer är tystnaden så markerad att den nästan är skrämmande,

Ta Tori Amos ”Flavor” från Gold Dust-skivan. Den mörka Bösendorfer-flygeln med sin extra oktav i basen mullrar fram i underjorden, samtidigt som omvandlaren har en förmåga att hålla käft när den ska. Introt med stråkar låter stort, men när Tori börjar sjunga låter det som om det aldrig har funnits bättre plats för henne att vältra sig i.

Slutsats
Auralic Vega är otroligt upplöst. Allt finns på plats, från botten till toppen av frekvensregistret, och den stoppar och startar varje signal lekande lätt. Den är inte fullt lika spröd i toppen som Bryston och inte lika rå och tuff i basen som Electrocompaniet, men den totala balansen och upplösningen är helt grym.

Ska du ha något bättre än Vega blir det snabbt kostsamt. Den tar det digitala jobbet på blodigt allvar och kan ställas i vilken anläggning som helst och bara låta helt magiskt.

Också i detta test: