Sony är kanske inte det första märket du kommer att tänka på när det gäller tung hifi, och framför allt inte hemmabio i highend-klassen. De flesta förknippar nog hellre Sony med PlayStation, TV-apparater och projektorer än med ljudprodukter för riktigt kräsna.
2006 bestämde sig ett par japanska herrar att det var på tiden att Sony hamnade på hifi-kartan igen. Deras bästa ingenjörer fick i uppgift att utveckla en ”banbrytande ljudprodukt”.
Fem år senare var referenshögtalaren SS-AR1 verklighet. Det var en högtalare som var uppseendeväckande på flera sätt. I stället för exotiska material som kolfiber och beryllium hade Sony-ingenjörerna satsat resurserna på ett helt speciellt kabinett som var gjort av finsk björk och japansk lönn för att få rätt ljudkaraktär.
SS-AR1 har ännu inte nått skandinaviska breddgrader och det är fortfarande oklart om högtalarna (som kostar 300 000 kronor!) någonsin kommer hit. Däremot har en uppsättning med aningen lägre priser och med gener från referensen dykt upp …
SS-NA2ES
Vilket för oss till högtalarna vi ska prata om här: SS-NA2ES och kompani! De senaste veckorna har vi haft tillfälle att gotta oss åt ett komplett 5.1-system med Sonys färskaste högtalarserie, som tillsammans kostar den nätta summan av 150 000 kronor.
De nya högtalarna har ärvt mycket teknik från SS-AR1, och förhoppningsvis lite av magin också. I likhet med referensmodellen är kabinetten gjorda av limmad björkfaner, som Sony hävdar ska ha överlägsna akustiska egenskaper jämfört med traditionella MDF-spånplattor. Björkfaner är dyrare och svårare att jobba med och används därför sällan i massproducerade högtalare. Detta medför också att det är tre månaders beställningstid på högtalarna från Japan.
Varför är kabinettet så viktigt? Jo, ljudet från en högtalare kommer inte bara från själva elementen utan är summan av resonanser från hela konstruktionen. Precis som i ett piano eller en gitarr där det inte bara är strängarna som skapar ljud. Kabinettet vibrerar och sätter sin egen prägel på ljudet du hör. Och till skillnad från vanliga musikinstrument är egenljud ingenting vi vill höra från högtalare. Därför är ofta skillnaden på en bra och en dålig högtalare hur stor insats som gjorts med just kabinettet.
I highend-sammanhang ser vi ofta att högtalartillverkare har tagit till extrema åtgärder för att göra kabinetten så döda som möjligt, gärna genom material som kolfiber och aluminium. Men hur styvt man än gör ett kabinett så orsakar det nästan alltid ett visst mått resonanser och förvrängningar. Sonys konstruktörer har därför valt att i stället försöka kontrollera de resonanser som finns och se till att de harmonierar så bra som möjligt med resten av ljudet. Det är på detta område som björk ska ha fördelar framför andra material.
Speciell diskant
Gemensamt för alla modellerna i ES-serien är diskantlösningen Sony kallar för I-array. Den består av tre individuella diskantelement, en 25 mm-dome som omgärdas av två mindre 19 mm-domer . Det är en udda konstruktion där tanken är att ge diskantåtergivningen större räckvidd och dynamik samtidigt som den fina spridningen bevaras.
Baselementen är väldigt lika helt vanliga av polypropylen men är i själva verket gjorda av aluminium och anodiserade så att de fått en svart yta. Aluminium används också i mellanregistret i center- och bakhögtalarna, medan golvhögtalaren SS-NA2ES har membran av papper. Golvmodellen är byggd som en tvåvägsmonitor med extra bashögtalare. Diskant- och mellanregister sitter i en separat, avgränsad del av kabinettet och har en egen basreflexport.
Musik i stereo
Tanken med den nya ES-serien har enligt Sony varit att återskapa känslan av att sitta i konsertsalen, i stället för att sitta framför mixerbordet. Alltså inte som 100 % neutrala monitorer utan som högtalare som är kryddade lite på de rätta ställena för att ge en bättre helhetsupplevelse. Mindre förnuft, mer känsla. Och mycket riktigt upptäckte vi så småningom att Sony-ensemblen är kapabel att framkalla en rejäl dos känslor.
Jag började med att lyssna till enbart de golvstående SS-NA2ES, och det var uppenbart att detta är långt ifrån någon dussinvara. Sony-högtalaren kan spela väldigt högt och rent, och har den upplösning, dynamik och klarhet man förväntar sig av en högtalare för 56 000 kronor.
Man hör omedelbart det speciella kabinettets inverkan, eller snarare avsaknaden av inverkan: ljudet är rappt och stramt, med en påfallande ”tystnad” mellan tonerna – samma tystnad man bara kan uppleva med highend-högtalare. Förra högtalarna som gav mig den här känslan var DALI Epicon 6, och SS-NA2ES har det gemensamt med dessa att de ger musiken en svart och tyst bakgrund som låter dig höra massor av detaljer och klangfärger. Styrkan ligger tydligt i mellanregistret, som är oerhört ofärgat, naturligt och rent.
Basen är osedvanligt väl avstämd. Sony-högtalarna går inte avgrundsdjupt, men kring 30–40 Hz duger gott i de flesta fall, och den skiljer dessutom fint på tonerna. Det finns högtalare där ute som har fetare och mer imponerande bas, men för varierat musikbruk måste SS-NA2ES sägas vara mitt i prick. Trummor återges med övertygande slagkraftighet och snärt, utan eftersläpningar. Basgitarrerna är distinkta och fylliga och till och med krävande kontrabas återges med övertygande enkelhet, utan grumligheter i form av resonanser från kabinettet.
Sony har också sett till att det finns gott om energi i toppen, och trippeldiskanten kan först verka i friskaste laget om man är van vid mer försiktiga saker sedan tidigare. Högtalarna är väldigt dynamiska och håller ingenting tillbaka, de bara öser på. Det handlar däremot inte om något hårt eller vasst ljud, bara om massor av energi. Alltså låter de tuffare än mycket annat som finns där ute, men med livlig rock med mycket metallriff kan det bli lite i mesta laget, särskilt om du har ett livligt lyssningsrum med mycket nakna väggytor. Å andra sidan, om inspelningen är bra och du har koll på akustiken så kan du få ett drömljud med härlig wow-känsla!
Film i surround
Med en prislapp på närmare 150 000 kronor får man lov att förvänta sig häftiga filmupplevelser och Sony-systemet levererar varorna så det räcker. Här är det centerhögtalaren som styr showen, med imponerande öppna och fylliga röster. Optimus Primes djupa röst i ”Transformers: Dark of the Moon” träffar oss rakt i bröstkorgen, med gott om pondus. Det som skiljer Sony-anläggningen från en rad andra högtalarsystem är den fina upplösningen i toppen, som gör det möjligt att orka en helaftonsfilm utan att bli trött i öronen.
Vi byter till ”Super 8” och till den halsbrytande tågkraschen i början av filmen, en scen som tar oss från ren dialog till eldsprutande inferno på bara ett par sekunder. Även om vi har sett den många gånger vid det här laget så blir vi imponerande av hur Sony lyckas återge samtalet mellan tonåringarna klockrent, bara för att i nästa ögonblick skapa en explosion som både hörs och känns.
Som kombinerat musik- och filmpaket är Sony-högtalarna utan tvekan något av det bästa vi har hört i prisklassen 125 000–175 000 kronor, men som renodlat hemmabiosystem når de inte riktigt upp till de mer specialiserade högtalarpaketen. Sony kan till exempel inte matcha tyngden och dynamiken i vårt enastående THX-referenssystem, Procella P6/P15 (160 000 kr) som har effektivare högtalare och en kraftfullare subbas med dubbla 15-tummare.
Musik i surround
Surround kan vara mycket mer än skarp dialog och halsbrytande actionscener. Numera finns det många intressanta musikproduktioner som utnyttjar blu-ray-mediets möjligheter, både konsertvideor och rena ljudinspelningar – som har väsentligt högre ljudkvalitet än vanlig CD. Och även om Sony-systemet inte tackar nej till en actionfilm eller två så är det uppenbarligen tänkt att passa dem av oss som även vill dra nytta av de musikaliska egenskaperna.
Med Patricia Barbers ”Modern Cool” i blu-ray-spelaren visar de olika Sony-högtalarna att de har en otroligt bra klanglig matchning. Musiken råder det säkert delade meningar om men produktionen faller oss i smaken eftersom den är mixad ungefär som en stereoskiva, fast i ”Xtra Large”-format. Patricias röst är enormt stor och tydlig i frontkanalerna, det smäller i trummor och trumvispar från sidorna, och subbasen återger kontrabasen med stoisk kontroll. Ingen av högtalarna sticker ut med en annorlunda klang – till och med subbasen smälter in perfekt i ljudbilden. Detta är definitivt ljud av hög klass.
Centerkanalen
Centerkanalen är den viktigaste högtalaren i en hemmabio och dess kvalitet spelar en avgörande roll för det totala ljudintrycket. Sony har inte sparat på krutet utan sett till att dialogen tas om hand av en kraftfull och dynamisk centerhögtalare. Men även om SS-NA8ES är välbestyckad med element så är den inte avskräckande stor och bör glida på plats i de flesta rack eller hyllor.
Subbasen
Sony-systemets subbas är mer än bara en extrahögtalare. SA-NA9ES är faktiskt en imponerande konstruktion. Två 10-tums baselement, ett på varje sida av kabinettet, spelar i motsatt riktning från varandra och på så sätt utjämnas mycket av vibrationerna från lådan. I likhet med de andra högtalarna har subbasen en osedvanligt rapp och distinkt ljudkaraktär och följer basgångarna till punkt och pricka. SA-NA9ES har två lägen: genom att vrida på en omkopplare görs det ena elementet passivt, vilket ändrar Q-värdet och ger en djupare, dovare bas som passar fin till hemmabioeffekter. När du vill lyssna på musik vrider du tillbaka omkopplaren för att strama till basen igen.
Förstärkning/matchning/installation
Under testperiodens gång blev det uppenbart att detta är högtalare som belönar arbete med placering och framför allt ordentlig elektronik. Här räcker det inte med att bara knuffa högtalarna på plats och trycka på startknappen till hemmabioförstärkarens rumskorrektion. Sony-högtalarna belönar noggrann placering med hjälp av örat innan du sätter igång med mätning och korrektion. När högtalarna var uppställda på ett bra avstånd från varandra, med ungefär en meter till bak- och sidoväggar och svagt vinklade inåt, fick jag en enormt stor och ändå precis ljudbild.
Jag började med att koppla in en Pioneer SC-LX76-hemmabioreceiver, som visade sig vara en bra klanglig matchning och en bra utgångspunkt för en musikalisk hemmabio – det lät inte dumt alls. Sony-högtalarna förtjänar dock betydligt tyngre saker. Inte för ljudtryckets del, de är mer än tillräckligt effektiva, utan för att de ger så mycket mer med en potent ljudkälla och förstärkare.
För att ha lite kul på jobbet samlade jag ihop allt jag kunde hitta i förstärkarväg. En Hegel H20 till frontkanalerna, en H300 till centerkanalen och en Electrocompaniet ECI-6 till bakkanalerna (via HT Bypass-ingången), bara för att ta reda på vad som bodde i Sony-högtalarna. Och de gjorde absolut inte skam på 1 000 watt och 100 000 kronor i förstärkeri. Ljudbilden växte i alla riktningar och fick en otrolig dynamik utan att det avslöjade några ytterligare svagheter i högtalarna. Vilket är ovanligt.
Med sina 92 dB i känslighet är golvhögtalarna SS-NA2ES inte speciellt tungdrivna rent effektmässigt, men den avslöjande ljudkaraktären gör att du enklare hör begränsningarna i billigare elektronik. Fördelen är att du hör skillnad när du byter till en bättre förstärkare och du måste upp högt på kvalitetsskalan innan Sony-högtalarna blir den svagaste länken i kedjan.
Electrocompaniet ECI-6 visade sig vara en bra partner som gav högtalarna precis rätt glöd i mellanregistret och fin fyllighet i basen, samtidigt som den tämjde övertonerna en aning. Vi fick dessutom fina resultat med Hegels P20/H20-förstärkarkombination, medan vi nog inte vill rekommendera att man går under en bra stereoförstärkare för runt 15 000 kronor eller en hemmabioreceiver för närmare 20 000.
Slutsats
Detta är inte bara ”ännu ett nytt” högtalarsystem. Sony-högtalarna målar upp en tät, varm och direkt ljudbild – det låter ungefär som när man sitter framför en orkester. Ljudet är inte ompysslat eller tillgjort. Den rika och nyanserade klangen kan säkert i hög grad tillskrivas de speciella kabinetten av björk.
Sony-systemet är inget för dig som är ute efter massiv jordbävningsbas och öronbedövande ljudtryck – sådant finns det billigare saker där ute som gör minst lika bra. Om du däremot är mer intresserad av kvalitet än kvantitet, och uppskattar musik i två eller flera kanaler lika mycket som film, är det här Sony-systemet något av det bästa vi har hört under 200 000 kronor. De kan om de vill, Sony!
