Få kameror har fått lika mycket uppmärksamhet – eller hype, välj själv – som FinePix X100 fick efter Photokina-mässan 2010. Kameran ser ut som om den kommer direkt från 60-talet och dök upp på omslaget till fototidningar och på fotowebbsidor över hela världen, och kallades direkt för det mest spännande fotoredskapet på länge. Man behöver inte vara sentimentalt lagd eller speciellt intresserad av retrodesign för att tycka att X100 är snygg. Det räcker med att hålla kameran i handen, titta genom sökaren och stryka med handen över det praktfulla utförandet …
X100 är nämligen en kamera som är mer än ett redskap. Den är en partner, en vänlig assistent – fast en lynnig sådan, men det ska vi återkomma till – med egenskaper som man knappt hittar i andra kameror av det här slaget. I prisklassen runt 10 000 kronor.
Detta är inte rätt kamera för nybörjaren som investerar i sin första kamera, inte heller för entusiastiska föräldrar som ska föreviga avkommans sportsliga förehavanden. Den är för avancerad och krävande för sådant, och har begränsningar som den gruppen fotografer inte kan leva med.
Optiken går inte att byta ut, den har en brännvidd som motsvarar 35 mm och en väldigt bra ljusstyrka (f2,0). Kameran har en CMOS-bildsensor med 12,3 megapixlar och en unik sökare som är både optisk och elektronisk. Men alltså ingen zoom.
X100 är en fantastisk kamera för reportage, gatufoto, resor och till och med porträtt. Så länge man vet vad man gör. Det krävs nämligen en del erfarenhet för att resultatet ska bli bra. Plus en tänkande fotograf. Det beror dels på att autofokusen inte är lika snabb som i en spegelreflex och dels på att man är låst till en enda brännvidd.
Och så kräver kameran djupdykningar i menyerna även för enkla inställningar. Vilket lär frustrera vettet ur den som är van vid exempelvis Nikons spegelreflex D7000 eller Canons kompakta G12.
Den som däremot har erfarenhet av mätsökarkameror, som någon i Leicas M-serie, lär nog nicka igenkännande mot X100 och bli glatt överraskad av priset. Som är en femtedel av vad bara kamerahuset till en M9 kostar. Fast med tanke på M9:s höga pris och stora fullformatsensor (24 x 36 mm) är den knappast någon direkt rival till X100, det är snarare Leicas mindre X1 för 15 900 kronor, även om den saknar X100:s fantastiska och unika hybridsökare.
Koncept
Fuji-kamerans design härstammar från klassiker som Leica M3 från 1954, men även mätsökarkameror från Canon, Minolta, Olympus och Contax. Fördelen med en mätsökare är en mycket ljus genomsiktssökare, där ljuset inte passerar en spegel och en mattskiva som i en spegelreflex. Utan spegel är mätsökarkameran tystare och har som regel kortare utlösarfördröjning. 0,01 sekunder i X100, enligt Fujifilm.
Fujifilm har gjort mätsökarkameror förut. Bland annat i mellanformatklassen som använde 120- och 220-film i 6×4,5-, 6×7- och 6×9-format, och till och med en modell för den professionella marknaden som hette GF670 eller GF670W.
De tillverkade också Hasselblad Xpan (även kallad Fujifilm TX-1 och TX-2 i Japan) med tillhörande optik på 90-talet. Den använde 135-mm-format och kunde ta panoramabilder i 24×65-mm-format. Så man inser att Fujifilm är allt annat än noviser på området.
Bildsensorn har APS-C-storlek, och är alltså lika stor som bildsensorn i i stort sett alla spegelreflexer. X100 kan filma HD-video med 1280×720/24-upplösning och har Fujifilms egen EXR-bildprocessor med dubbla kärnor. Precis som andra Fujikameror med motsvarande processor går det att öka dynamikomfånget i flera steg för att få fram mer information i skuggor utan att bränna ut högdagrar.
Sensorns ljuskänslighet anges till ISO 200–6400 men kan tänjas till ISO 100 och 12800 med JPEG-filer. Det finns gott om inställningar. Färg, tonomfång, brusreducering, skärpa och vitbalans i alla tre färgkanalerna (RGB) är bara några av möjligheterna som fotografen förfogar över.
Det går också att aktivera lagring av råfiler utöver JPEG-filer, det görs med en knapp på baksidan. Och så kan man göra enkla justeringar av bildfilerna i kamerans råfilsmeny, RAW Converter.
Användning
Man får en relativt liten och lätt kamera om man köper X100. Den är inte mycket större än Olympus PEN E-PL2 med objektivet Panasonic Lumix G 17 mm f2,8, som vi jämförde med, men den är mindre och lättare än Leica M9. Å andra sidan är den större och tyngre än Leica X1, som är utpekad som den hårdaste konkurrenten. Åtminstone när gäller bildkvalitet. För X100 är trots vissa frustrerande detaljer ett bättre alternativ på många sätt. Autofokusen är till exempel snabbare, lagringen tar mycket kortare tid och den överlägsna hybridsökaren är en fröjd att titta i. Dessutom filmar X100 video, vilket inte Leica X1 gör.
X100 ligger fint i handen. Metallhuset är föredömligt solitt och förtroendeingivande välbyggt. Knappar och rattar har markerade klickningar och kameran är tyst. Det går också att stänga av alla ljud genom att hålla inne knappen DISP/BACK i en sekund. Då släcks även blixten och fokuslampan på framsidan.
Ratten på ovansidan styr en bladslutare med slutartider från 1/4000 till 1/4 sekund och är lättillgänglig, detsamma gäller ratten för exponeringskompensation och den praktiska funktionsknappen (Fn) bredvid utlösaren. Denna kan programmeras så att den aktiverar en förbestämd funktion, till exempel ISO. Bländare ställs in i hela steg från f/2,0 till f/16. På objektivet sitter en fokusring som man kan ställa in fokus manuellt med genom att använda MF-inställningen på kamerans sida.
Baksidan är tämligen konventionell. Där finns knappar för bildvisning (med zoom), exponerings- och autofokuslås, vitbalans, seriefoto, makro, blixt samt inställningar för skärmen och råfiler. Man bläddrar i menyer och ändrar inställningar med en lodrät ratt, medan en liten ratt längst upp på baksidan bland annat används för att bläddra i bilder och att zooma in vald fokuspunkt.
Överskådligt och tämligen förtroendeingivande, med andra ord. Men det finns smolk i glädjebägaren. Den manuella fokuseringen är en plåga. När den är aktiverad flyttas fokus i pyttesmå steg, och inte steglöst, och att fokusera från oändligt till 10 cm tar en evighet. Fokusringen måste vridas flera varv bara för att flytta fokus från 1 till 5 meter.
Frustrerande
Om man vill välja automatiskt ISO-läge måste man klicka sig fram genom flera olika fönster i menysystemet eftersom Fujifilm har gömt inställningen i menysystemet. Den borde naturligtvis ligga på FN-knappen om den är vald som ISO-inställningsknapp. Logisk brist.
Fujifilm har ordnat så att fotografen kan lagra egna val (Custom Functions), men för att välja dem måste man bege sig på en lång resa i menysystemet. Valda inställningar kan sedan aktiveras med Fn-knappen på kamerans utsida – men bara användas med JPEG-filer. Inte råfiler. Och eftersom det bara finns en enda programmerbar Fn-knapp så försvinner snabbknappen för ISO eller vilken annan funktion man valt tidigare.
Sökare
Fujifilm kan fixa det mesta av X100:s tokigheter med en uppdatering av programvaran (firmware), och en sådan är på gång, men exakt vad som ingår i uppdateringen är inte känt i skrivande stund.
Sökaren behöver Fujifilm däremot inte göra någonting åt. Den är nämligen snudd på helt perfekt. Knappen ViewMode till vänster om 2,8-tumsskärmen aktiverar skärmvisning av exponering och flera andra inställningar. Lyfter man sökaren mot ögat släcks skärmen automatiskt. Man kan också stänga av skärmen permanent. Man väljer mellan optisk sökare och LCD-sökare med en liten spak på fronten, framför utlösaren.
Den första inställningen visar exponeringsinformation som projiceras i den optiska sökaren som täcker ungefär 90 procent av bildytan och har parallaxkompensation. Man kan välja vilken information som ska visas, inklusive histogram och elektroniskt vattenpass. Detsamma gäller när man aktiverar den elektroniska LCD-sökaren, som visar 100 procent av bildytan.
Bildkvalitet
De första 100 bilderna var väldigt övertygande. Om inte på grund av sina konstnärliga kvaliteter – sådant är upp till fotografen – så absolut på grund av de tekniska kvaliteterna, som ju kameran bär det yttersta ansvaret för. Efter nästan 900 bilder gick det att hitta ett par enstaka mindre fel, men de var få och aldrig av så stor betydelse att de påverkade betyget.
X100 tar nämligen enastående bilder i de flesta ljusförhållanden. Brus behöver man inte bekymra sig för förrän vid ISO 6400, och till och med då är det relativt måttligt, tillräckligt beskedligt för förstoringar i A3. Allt under 3200 till 800 är i princip befriat från kornbrus, och mellan 800 och 100 är allt silkeslent. ISO 12800 är föga oväntat mer problematiskt, där syns grovkornigt brus och färgstörningar om man inte plåtar svartvitt.
X100 har ungefär samma brus som Nikon D7000 och Canon EOS 60D, vilket innebär att Fujifilm levererar utmärkta bildfiler.
Färgåtergivningen är väldigt jämn och hudtoner är prydliga. Man kan naturligtvis göra justeringar i kameran också, och välja filmprofilen Astia som passar till mjuka toner i porträtt, Provia som har neutral färgbalans eller Velvia som höjer färgmättnaden precis som diabildsfilmen med samma namn gjorde på sin tid. Utöver ett ND-filter framför bildsensorn, som dämpar ljuset med tre exponeringssteg så att man kan kombinera långa slutartider med stor bländaröppning, har kameran filterinställningar för svartvitt. Med hjälp av gult, rött eller grönt filter kan man öka kontrasten i respektive färgkanal.
Merparten av utvärderingen är utförd med JPEG-filer, helt enkelt för att den enda råfilsomvandlaren till X100 i skrivande stund är SilkyPix som ingår. Därför blir jämförelser med andra kameror i Adobe Lightroom eller Aperture svåra. Men råfilerna har uppenbarligen mycket att gå på för kreativa, digitala mörkrumsspecialister.
Vilket filmformat man än väljer är det tydligt att optiken är god. Objektivet är som förväntat känsligt för ströljus vid full bländaröppning. Blända ned till f/5,6 så försvinner i princip ströljuset, eller köp till solskyddet som dessvärre inte ingår från början.
Skärpan är strålande med nästan alla bländare. Och förvrängningen är måttlig. Hörnskärpan sjunker påtagligt med bländare 2 och 2,8 men är nästan helt jämn i centrum vid 5,6 till 11. Det syns ytterst lite vinjettering, även med större bländare än 2,8, och bara marginellt med kromatisk färgbrytning.
Exponeringsprecisionen är lysande. Precis som de flesta digitalkameror kan X100 överexponera med ett halvt steg eller så om motivet har hög kontrast. I övrigt är den exakt.
Autofokusen är förhållandevis snabb i rätt ljus, så länge motivet inte rör sig. Den är däremot inte så exakt. Flera gånger märkte jag att autofokusen låste sig där jag ville i motivet, precis som den ska när man trycker ned utlösaren till hälften. Men efteråt upptäckte jag att kameran valt en fokuspunkt som låg längre bak. Lösningen är att använda så lite fokuspunkter som möjligt och att använda fokuslåset på AEL/AFL-knappen.
Slutsats
Videokvaliteten är inte betygsatt. Även om den är bra för en kamera i den här klassen, med fungerande autofokus när man filmar, passar den bäst till kortare snuttar och som bidrag till multimediepresentationer. X100 är främst en diskret kamera för stillbildsfotografer. Och för målgruppen (reportage, resor, dokumentation och annat) är FinePix X100 en enastående kamera. Bildkvaliteten tillhör verkligen toppklassen. Optiken är knivskarp och byggkvaliteten är så härlig att man knappt vill släppa kameran.
Användarvänligheten är i stort behov av förbättringar. Det gäller i synnerhet menyerna som är så ologiska att det är en gåta hur X100 har sluppit igenom Fujifilms slutkontroll. Merparten av detta kan fixas i en uppdatering av kamerans firmware, och det ber vi en tyst bön att Fujifilm gör. Det finns nämligen inte mycket annat att klaga på. FinePix X100 är inte bara en fröjd att arbeta med (om man bortser från menyerna), bildkvaliteten kan mäta sig med vem som helst. Till och med dyrare spegelreflexer.
Nyttig tilbehør
FinePix X100 er det første i det som forventes å bli en serie kameraer fra FujiFilm. Derfor er ikke tilbehørsutvalget all verden ennå.
De 200 første som kjøpte X100 fikk eller får tilsendt det brune todelte skinnfutteralet med skulderrem i skinn, som koster 1.500 kroner å kjøpe senere. Det finnes også to blitser tilpasset X100. Den kompakte EF-20 til 1.800 kroner, og den kraftigere EF-42 til 3.000, med vri og vippbar reflektor.
Et oppladbart batteri (NP-95) koster bare 250 kroner, mens et nytt objektivdeksel i lettmetall koster 200. Det finnes en adapterring til 500 kroner som skrus på objektivfronten, og som muliggjør bruk av filter med filterfatning 49 mm, og en adapter med tilhørende solblender i metall, til 900 kroner.
Läs hela artikeln med LB+
Julerbjudande - 50% Rabatt!
50% På LB+ Total i 1 år! (Spara 925 kr)
Prova LB+ Total i 1 månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad for bara 79:-
LB+ Total 12 månader / 156 kr
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser